Jag tror på att göra saker tillsammans – allt blir vackrare då!

Min tro, del 2:Varje fredag står Gudrun Khemiri längst fram i koret i Gustaf Vasa kyrka i Stockholm och leder en grupp i taiji qigong. Det handlar om att hämta kraft. Vad det sedan är vi behöver för att hämta kraft skiftar från person till person. Det kan vara ens älskande, naturen eller Gud. Vår reporter var med på ett pass.

Jag tror på att göra saker tillsammans – allt blir vackrare då!
Hemmets Journals reporter Madeleine Walles lär sig snabbt de enkla rörelserna och har inga problem att följa med i programmet.

Mitt i den brusande trafiken vid Odenplan i Stockholm reser sig Gustaf Vasa kyrka stor och pampig. Det är fredag vid lunchtid, människor stressar fram, bilar gasar när trafikljusen slår om till grönt. Luften dallrar av storstadshets i den eviga jakten på tid.

Det är en befrielse att lämna det gråmulna vintervädret och stiga in i kyrkan. Miljön är varm och välkomnande med lysande ljuskronor. Framför altartavlan brinner levande ljus och den vackra kupolen mitt i kyrkan fångar in himlen ovanför.

En kvinna i svart linnedräkt står i entrén, hon ler, ser oss i ögonen och hälsar välkommen. Det är Gudrun Khemiri, 54. Hon är sjukgymnast och det är hennes förtjänst att vi samlas här denna fredag klockan 11.30.

I kyrkgången står prästen Ewa Lindqvist Hotz, 36, klädd i vit prästskrud och stola. Hon tar alla i hand och byter ett ord med varje besökare.

Vi är cirka 50 personer, mest kvinnor i åldrarna 40-70 år, som ställer oss i koret – kyrkans allra heligaste – redo för 30 minuters taiji qigong. Eller “18 rörelser” som Gudrun kallar det lilla övningspasset. Även prästen Ewa är med, klädd i sin prästskrud.


Jag tror på att göra saker tillsammans – allt blir vackrare då!

Gudrun Khemiri är alltid klädd i lediga linnekläder när hon leder sina taiji qigong-grupper. “Alla kläder fungerar bra – utom högklackat, det skulle bli konstigt i sammanhanget”, säger Gudrun.

Mjuka rörelser
Vi rör armarna långsamt som i vatten. Vi målar en regnbåge. Vi skjuter en våg framför oss. Långsamt, långsamt i mjuka rörelser som aldrig stannar.

Det är så enkelt. Även för en som aldrig varit med förut. Vi följer Gudrun som står längst framme vid altarringen, hon beskriver rörelserna så tydligt att alla hänger med.

Det är något magiskt med Gudruns röst. Den är varm, inbjudande, vänlig. Och samtidigt så tydlig.

Vi avslutar med att massera oss själva. Vi kör fingrarna genom håret, masserar försiktigt partierna runt ögonen, pannan och vidare ner mot hakan. Armarna och händerna, varje finger får sin massage. Vi rör vid magen, höfterna, rumpan och benen. Hela kroppen värms av energin från våra händer.

Det är märkligt vilket lugn som sprider sig inombords. En värme och en mjukhet som jag inte trodde var möjlig att uppnå på 30 minuter. Jag är totalt avslappnad i hela kroppen och jag mår så bra!

– Det handlar inte om att jag är världens bästa taiji qigong-instruktör, säger Gudrun och ler varmt. Det är min röst och mitt sätt att bemöta folk som gör att det blir bra.


Rösten är viktig

Rösten har hon jobbat mycket med. Gudrun har en grundutbildning i psykoterapi och har i 20 år arbetat inom psykiatrin/missbrukarvården. Då är rösten ett viktigt redskap. Det är den även nu, när hon leder taiji qigong i sju olika församlingar i Stockholm.

– Min tanke är att det ska vara enkelt men ändå riktigt bra, jag avskyr när folk inte känner sig bekväma, säger Gudrun.

– Detta lilla övningspass kräver inte att du övar varje dag. Du behöver inte köpa ett träningskort för 3 000 kr och du behöver inte ha några speciella kläder.

Och kanske är det just detta, att du aldrig behöver snegla oroligt på din granne i gruppen för att se att du gör rätt. Då blir det lätt att slappna av.

– I Gustaf Vasa och i ytterligare fyra församlingar kör vi drop-in-verksamhet, berättar Gudrun. Du betalar 30 kronor – av vilka 10 kr går till Svenska kyrkans internationella arbete – och är med på mitt rörelsepass i 30 minuter.

Gudrun når ut till 200-300 stockholmare varje vecka. Många som kommer till “18 rörelser” i kyrkorna är sjukskrivna, många lider av utmattningsdepression. Några är änkor som Gudrun lärt känna när hon deltagit i sorgegrupper. Andra är personer som råkar gå förbi och blir varse att det pågår något spännande inne i kyrkan.

– Jag har hört att flera av dem som deltar i mina grupper tidigare haft så dåligt självförtroende på grund av sjukdom att de inte orkat gå ut, säger Gudrun. Men nu kommer de till kyrkan varje vecka för att delta i mina grupper. Det öppnar vägen tillbaka till det sociala livet.

– Många fortsätter att komma år efter år, kanske blir det ett positivt behov. Ett sätt att få djupare kontakt med sig själv.

Jag tror på att göra saker tillsammans – allt blir vackrare då!

Längst framme i koret i Gustaf Vasa kyrka finns det gott om svängrum för taiji qigong-gruppen. Och den kyrkliga miljön ger rätt stämning.

En annan värld
Gudrun tror mycket på att göra saker tillsammans, att ingå i en helhet. Allting blir liksom vackrare då. Hon drar en parallell med att sjunga i kör, då kan man känna “Oj, kan vi verkligen sjunga så här fint”. Samma känsla upplever hon med taiji qigong. När 40-50 människor gör rörelserna tillsammans är det som att de går in i en annan värld. Det finns en styrka i den ordlösa gemenskapen. Det blir vackert.

– Det som är vackert gör människan mer benägen att se omvärlden med milda ögon, säger Gudrun. Jag tror det är därför som så många som kommer till mina grupper upplever inre lugn, en känsla av balans och ro.

– Och när jag ser att folk blir berörda tänker jag: “Vilket fantastiskt arbete jag har – tänk vilken ynnest att få göra detta!”.

Hennes metod känns så självklar. Ändå är Gudruns insats unik. Åtminstone vet hon ingen annan som arbetar som hon gör. Men hon önskar att de vore många fler. Det vore ett så enkelt sätt att få människor att må bra.

Det är fem år sedan Gudrun öppnade eget, för att hjälpa människor att hitta sitt inre lugn i en allt mer stressad värld. Som en blixt från klar himmel kom insikten att göra det i kyrkan.

– Kyrkan har tunga väggar och är van att härbärgera människors smärta och lidande. Så vilken lokal kunde passa bättre!

Hösten 2002 startade Gudrun sin första taiji qigong-grupp i Högalidskyrkans församlingshem. Och våren 2003 i Gustaf Vasa kyrka.

– När jag började diskutera rörelsegrupperna med Ewa, prästen, var hon väldigt bestämd med att vi skulle vara i kyrkans allra heligaste del – koret. Min första tanke var: “Oj, går det? Kan man göra så?”. Men Ewa övertygade mig.

– Idag känns det fantastiskt. Jag som sjukgymnast har i alla år tjatat på folk att de ska sänka axlarna. Här gör folk det automatiskt. Alla som kliver in i en kyrka går in i ett nytt tillstånd. De kommer till ro. Därför är kyrkan en fantastisk plats för verksamhet för kropp och hälsa.


Att hämta kraft

När Gudrun leder sina grupper tänker hon inte på Gud, men hon vet att många som deltar gör det. Rörelserna och instruktionerna är medvetet formulerade så att du ska kunna göra din egen tolkning.

Det handlar om att hämta kraft. Vad det sedan är vi behöver för att hämta kraft, skiftar från person till person. Det kan vara ens älskade, det kan vara naturen. Eller Gud.

– Jag använder inga kristna ord när jag leder mina grupper, inte heller traditionellt kinesiska ord som behöver förklaras, säger Gudrun. Mina ord är enkla och begripliga. Ingen ska reagera negativt på dem eller uppfatta dem som flummiga.

– Just därför fungerar mina taiji qigong-grupper egentligen överallt. Jag har lett en grupp i en judisk församling. Och jag skulle gärna vilja leda grupper i en moské.

Det är drygt 90 procent kvinnor som kommer till Gudruns rörelsegrupper. Den fredag vi besöker Gustaf Vasa kyrka är endast fyra personer män.

– I Kina när det tränas taiji qigong är hälften män, säger Gudrun. Män i Sverige, däremot, vill ha aktiviteter där de får ta i. Och här handlar det ju om precis det motsatta, att ta i så lite som möjligt för att nå maximal effekt.

Gudrun berättar med värme om en man som besökte hennes grupp för några dagar sedan. Han var närmare 80 år och efteråt kom han fram till henne och sa: “Det är lustigt, det känns precis som om jag blivit tvättad med en mjuk borste inombords – det känns så oerhört behagligt.”.

Gudrun har annars tre unga män i sin närhet som provat hennes rörelser. De tre sönerna.

– En av dem är skådespelare, han och jag brukar öva tillsammans. Han har stor nytta av rörelserna eftersom han använder sin kropp i jobbet, säger Gudrun. De andra sönerna, en som läser medicin och en som är författare (ja, det är Jonas Hassen Khemiri som skrivit “Ett öga rött” och “Montecore”, red:s anmärkning) har också provat rörelserna.

– Kroppen är vår ständiga följestagare, på gott och ont, säger Gudrun. Vi blir inte av med den utan vi behöver försonas med den. Då kan vi använda metoder som taiji och qigong och avspänning för att komma till ro med oss själva och må bra.


Pastorer i släkten

Gudrun är “söderböna”, uppvuxen på Krukmakargatan i Stockholm där hon som barn var flitig besökare i S:t Paulskyrkan, en metodistkyrka vid Mariatorget. Ett av hennes första – och starkaste – barndomsminnen var när hon deklamerade “Du lilla vackra Jesusbarn”.

– Både morfar och farfar var pastorer inom missionsförbundet, berättar Gudrun, och som flicka tillbringade jag mycket tid i kyrkan. Jag kände att där fanns något som var annorlunda.

I nio år har hon sjungit i kör i Adolf Fredrik, men hennes förhållande till kyrkan har varit kluvet. Gudrun hymlar inte med att det finns en del inom Svenska kyrkan som hon inte gillar. Men hon stortrivs i kyrkan och hon är lycklig att hon nu gått varvet runt och får uppleva kyrkorummet med samma glädje och värme som hon gjorde när hon var barn.

– Nu får jag vara i kyrkan på mitt sätt, säger Gudrun, så som det passar mig. Och det är jag väldigt glad för.

Jag tror på att göra saker tillsammans – allt blir vackrare då! 

– Kyrkan behöver kroppens språk, förklarar prästen Ewa Lindqvist Hotz som leder mässan som hålls direkt efter taiji qigong-passet.

Kroppens språk
Fredagens taiji qigong avslutas i samma stund som kyrkklockorna börjar ringa. Prästen Ewa går fram till altarringen och hälsar alla som vill välkomna till den efterföljande mässan i Johanneskapellet. Vi är ett 20-tal besökare som följer med henne runt den stora pelare som döljer ingången till kapellet. Och vi slår oss ner för att delta i dagens “samtal”. Det är så Ewa Lindqvist Hotz valt att lägga upp mässan.

Dagens ämne är sanningen. Men som så ofta när Ewa deltagit i Gudruns kroppsövningar, dyker nya tankar upp i hennes huvud. Samtalet kommer även att handla om kroppen. “Det duger inte att bara vara kristen i knoppen, vi måste ha med oss kroppen också för att visa sanningen om oss själva”, säger Ewa.

Och visst har hon rätt. Det är i kroppen känslorna bor. De har ju ingen annanstans att ta vägen.

– Kyrkan behöver kroppens språk, förklarar Ewa efter mässan. Därför är det så underbart att ha Gudrun här i kyrkan på fredagarna.

Och för Ewa är det en självklarhet att själv vara med i och göra rörelserna, varenda fredag, klädd i prästskrud.

– Absolut! Prästkläderna visar att kroppsrörelserna ingår i den kyrkliga helheten, säger Ewa.

Gudrun Khemiri har nått sitt mål – att skapa små öar runt om i Stockholm där människor på ett enkelt sätt kan besöka kyrkan, men ändå få lite mer än när de bara går in och tänder ett ljus.

Klockan närmar sig ett. Snart ska det hållas begravning i Gustaf Vasa kyrka så det är dags för Gudrun Khemiri och mässbesökarna att lämna det stilla kyrkorummet.

Det bär emot. Kroppen är fortfarande mjuk och avspänd. Därför känns kyrkporten extra tung ut mot bruset på Odenplan. Vardagen som varit så långt borta den senaste timmen, pågår för fullt här utanför. Människor stressar, bilar accelererar.

Men vi som hämtat kraft går med ett leende gatan fram.

Scroll to Top