Nu slipper jag vakna med en myrstack i benen varenda natt!

Natt efter natt stördes Lola Wikström av sin RLS - det kändes som om tusentals myror kröp omkring inne i benen. Enda lindringen var att gå upp och gå. Men så fick hon pröva ett litet plåster – och obehaget försvann!

Testa dig själv – har du RLS?

Om du svarar ja på de här frågorna har du förmodligen RLS.

 

* Har du ett starkt behov att röra på benen – eller armarna – förknippat med obehagskänslor?

 

* Kan du inte hålla kroppsdelen stilla när obehaget sätter in?

 

* Uppstår eller förvärras obehaget vid vila, men lindras helt eller delvis om du går eller sträcker på dig?

 

* Känns det värre på kvällar och under natten?

Mer information

På Restless Legs Förbundets hemsida finns ett test med tio frågor, där du mer noggrant kan bedöma hur svåra besvär du har. Testa dig, skriv ut och ta med dig frågorna och svaren när du går till vårdcentralen. Det underlättar för din doktor att ställa rätt diagnos och ge dig rätt behandling.

 

Adressen till hemsidan, där du också kan läsa mer om RLS, är: www.rls.nu 

Nu slipper jag vakna med en myrstack i benen varenda natt!

Lola Wikström, 74 år, levde länge med rastlösa ben innan hon fann lindring. Som tur var hade maken Henry god sömn och stördes inte av hennes nattliga vandringar.

 

– Nu gruvar jag mig inte längre för att gå och lägga mig. Det är inte som förr. Då var jag tvungen att gå omkring vareviga natt för att få lindring!

 

Lola Wikström tittar på mig med glada ögon och skrattar. Nej, nu behöver hon inte längre fasa för nätternas plågsamma myrkryp i benen. Ett litet plåster på vänstra överarmen har förändrat hennes liv totalt. För första gången på många år kan hon sova ostörd natt efter natt.

 

– Jag börjar till och med känna mig utsövd när jag vaknar på morgnarna, säger hon. Jag – som varit så utmattad av sömnbrist.

 

Lola är en av de runt en miljon svenskar som lider av den neurologiska sjukdomen Restless legs – RLS. Det kännetecknande för sjukdomen är obehag i benen nattetid. Det känns ofta som om tusentals myror kryper omkring innanför huden. Enda sättet att dämpa “myrornas” marscherande är att stiga upp och gå.

 

Det leder till att den som drabbas aldrig känner sig helt utvilad, utan går omkring med en ständig och förlamande trötthet.

 

– Man blir ju inte så trevlig på kvällarna om man aldrig får sova ordentligt, säger Lola och berättar att hon inte orkat med något större socialt umgänge på länge.

 

– Jag har inte heller kunnat åka långt med flyg, så det har mest blivit att vi kört bil på semestern, min man Henry och jag. Bio har jag inte varit på sedan jag såg barnfilmen “Happy feet” tillsammans med ett av mina barnbarn. Och det var länge sedan!

 

Lola sätter sig ner i soffan i vardagsrummet och viftar lite förstrött på fötterna.

 

– Det ser väl lite rastlöst ut när jag gör så här, säger hon. Men det har nog blivit en vana efter alla år med myrkryp i benen, och det hjälpte faktiskt lite att ruska på fötterna. Men sedan måste jag förstås upp och gå. Det är tur att Henry sover som en död hök!

 

Kom smygande

Lola är 74 år och gift sedan mer än 50 år med sin Henry. Deras två barn är för längesedan vuxna. Sonen bor i Schweiz, så honom ser de inte så ofta, men dottern och hennes stora familj finns bara några kilometer bort.

  

De bor med två tjattrande nymfparakiter i Kvarnsveden utanför Borlänge, i en villa de byggde redan 1963. Huset är ombonat och prydligt och utanför klättrar praktfulla rosor och vitblommande hortensia upp över väggarna. Den vidsträckta tomten visar att Lolas stora intresse är att arbeta i trädgården.
 
Problemet i benen började för runt 15 år sedan. Det kom smygande och blev allt värre.
 
– Jag var uppe natt efter natt och stod och stirrade ut genom fönstren. Ibland kände jag mig som kvarterets nattväktare och jag såg både rådjur och älgar.
Nu slipper jag vakna med en myrstack i benen varenda natt!

Numera har Lola inga problem med att sitta stilla och lösa också de svåraste av Hemmets Journals korsord.

– Det tog flera år innan jag fattade vad det var för fel på mig, men så läste jag en artikel i en tidning om en kvinna som hade precis samma besvär som jag. Med tidningen i handen gick jag ner till vårdcentralen. Doktorn där kände till RLS och efter att han undersökt mig sa han att det var just det jag hade och skrev ut medicin.

 

– Medicinen fungerade i början och nätterna blev lugnare, men efter några år hjälpte inte den första medicinen längre, så jag fick ett annat preparat.

 

Problemet med det läkemedlet var att jag blev så fruktansvärt illamående. Jag måste riktigt bita ihop käkarna för att inte kräkas.

 

Fick pröva nytt

Först i våras tog vårdcentralen nästa steg och gav henne en remiss till sömnlaboratoriet på Avesta lasarett. Där finns landets ledande experter och forskare på just RLS och där togs Lola emot av överläkare Romana Stehlik.

 

– Det var fantastiskt! Jag kände att jag kommit till rätt ställe och att hon förstod mig helt. Den här gången fick jag inte tabletter utskrivna, utan jag fick börja med ett nytt läkemedel, ett plåster som jag ska byta varje kväll.
 
– Det var härligt att känna hur obehaget började släppa efterhand. Det är nästan inga biverkningar alls med plåstret. Jag kan känna mig lite trött och dåsig, men det gjorde jag ju också förut och jag känner inget illamående.
Nu slipper jag vakna med en myrstack i benen varenda natt!

Det lilla plåstret på armen utsöndrar läkemedlet, ett slags låtsasdopamin, kontinuerligt under natten.

I en viss form är RLS genetiskt och Lola minns hur hennes mor brukade vara uppe och traska runt i huset på nätterna. Men till hennes glädje tycks inte dottern eller något barnbarn ha ärvt sjukdomen.

 

– Det är jag glad över, säger hon. Att vakna natt efter natt med benen i en myrstack är väldigt obehagligt. Och jag är tacksam över att äntligen ha fått effektiv hjälp.  

Scroll to Top