Löparveteranen Evy Palm har njutit av varje träningspass!

– Jag har aldrig tränat så jag fått blodsmak i munnen. Det ska vara en njutning att spring! säger Evy Palm, still going strong!

 

Den kopparfärgade sanden yr runt fötterna och det doftar av nedfallna barr från ståtliga furor. Andetagen tillsammans med löparskornas dova dunsar skapar en nästan andäktig känsla. Det glimrar i ögonen på Evy Palm – löparveteranen som började springa som 34-årig tvåbarnsmor och vars prestationer ruskat om sportjournalister världen över.

 

– Nu tar vi det lugnt och njuter, uppmanar hon. Hennes leende är öppet. Hon är mån om att alla ska få en fin upplevelse av löpturen.

 

Vi är i Portugal på träningsresa. Vid 72 års ålder springer Evy fortfarande medan maken Ulf är ledare i stavgång. I över tio år har de rest till destinationer som Turkiet, Thailand och Portugal för att entusiasmera andra att träna och nå sina mål. Ålder och förutsättningar spelar ingen roll.

 

Och just ålder är något som gör Evy speciell, trots att hon själv ogillat “tjatet” om sin ålder. Berättelsen om löpardrottningen tog nämligen inte sin början i barndomen. Hon satte visserligen skolrekord på 60 meter och hade jämt spring i benen, men ingen fångade upp Lidköpingstösens talang.

 

Den smått osannolika framgångshistorien tog istället sin början när Evy var 34 år. Barnen Annika och Anneli hade blivit större och det fanns tid för träning i Evys liv. Tillsammans med en väninna tog hon en första runda i löpspåret i Råda i Lidköping.

 

– Vi hade inget mål. Fanns det blommor så stannade vi och plockade dem, hittade vi svamp i skogen så tog vi med oss den. Däremellan sprang vi. Men jag kände direkt att detta passar mig, detta vill jag göra!

 

Hon började se fram emot löpturerna som successivt blev allt längre och avverkades i allt snabbare hastighet. När hon läste i tidningen om ett distriktsmästerskap, bestämde hon sig för att anmäla sig.

 

– När jag såg resultattiderna tänkte jag att det var väl inget märkvärdigt, det klarar jag enkelt. Så jag anmälde mig året därpå och vann.

 

I samband med tävlingen kom hon i kontakt med en tränare som hjälpte henne lägga upp ett träningsschema. Träningen anpassades efter Evys jobb på skolbespisningen. Morgon och eftermiddag sprang hon i skogen.
På jobbet var det ingen som kommenterade Evys växande framgångar.

 

– Hade jag tävlat en helg så frågade de hur det gick och vad jag fick för pris, sedan var det inget mer med det, förklarar Evy.

 

Rekord efter rekord

Evys resultat blev allt bättre och sammanhangen allt större. 1986 vann hon Stockholm Marathon och sopade banan med de 10-20 år yngre konkurrenterna. Världspressen gapade. Några kritiska röster påstod att det saknades konkurrens, men strax därefter slog hon svenskt maratonrekord i London.

 

– Mitt maratonrekord stod sig i 14 år och jag har fortfarande tidsrekordet på Tjejmilen.

 

Det blev ytterligare två segrar i Stockholm Marathon, fyra SM-guld på 10 000 meter och ett OS där Evy kom på 22:a plats.

 

– Jag var besviken efter OS. 1988 var mitt bästa år, jag chansade och gick ut lite för hårt. Det var fantastiskt att ändå få vara med, men lite för stort för mig. Det var skönt att komma hem till jobbet och till min vardag.

 

Evy har inget recept på sin framgång men betonar vikten av att ha ett sammanhang utanför tävling och träning.

 

– I efterhand blir det som ett pussel, säger Evy eftertänksamt. Man ser hur alla bitarna faller på plats. Barnen klarade sig mer själva, jag trivdes med mitt jobb och njöt verkligen av att springa.

 

Det vilar något orört över Evy. En slags oskyldighet och äkthet som gör att allt hon säger framstår som enkelt. Hon hade aldrig karriären som mål och la aldrig tid på att analysera varken sina egna resultat eller andras. Hon sprang med hjärtat och tyckte att all träning var rolig.

 

– Visst har jag kämpat ibland, med intervallträning, men i stort sett har jag njutit av varje träningspass, även om det varit snöstorm. Det enda som inte är så kul är slask, för då kanar fötterna både framåt och bakåt, skrattar hon.

 

Evy är mest stolt över sina svenska titlar och allra närmast om hjärtat ligger Tjejmilen som hon vann vid premiärloppet 1984.

 

– Det är en sådan glädje med tjejer. Vi tar löpningen annorlunda. Och jag har alltid känt mig trygg med loppen och publikstödet i Sverige.

 

Evy vann Tjejmilen fem gånger och tog två andraplatser. Det gör henne till loppets mest framgångsrika deltagare genom tiderna. Och hon finns fortfarande med i startfältet.

 

Sina bästa tider gjorde Evy mellan 46 och 49 års ålder. Hon var aldrig skadad och tog aldrig ut sig så att hon mådde illa.

 

– Allt det här pratet om tider, kost och mental träning… Det är inget jag behövt. Jag åt husmanskost. Jag sprang särskilt bra när jag ätit blodpudding!

 

En andra karriär

Vi som springer tillsammans i den portugisiska värmen, ledda av Evy, är en grupp på femton personer. En del har inte sprungit på länge, andra inte alls. Vi stannar i ett skogsbryn för uppsamling. Evy ser till att ingen hamnar på efterkälken. Hon är tillåtande, muntrar upp och peppar.

 

– Jag vill inte att någon ska ge sig på för långa distanser innan de är redo. Jag har själv aldrig tränat så hårt att jag fått blodsmak i munnen men en del verkar tro att det är det som gäller, konstaterar Evy och skakar på huvudet.

 

Vi avslutar vår runda vid en gräsplätt. Vi stretchar och småpratar. Evy berättar att hon alltid var trogen sitt eget tempo när hon tävlade och att hon aldrig vände sig om.

 

– Ibland kunde jag skrika till Ulf eller någon på banan: “Är det någon bakom?” Jag visste att jag hade en bra spurt och har alltid känt på mig när det varit dags att ta till den.

 

Efter OS fick Evy en långvarig inflammation i ett muskelfäste och tvingades sluta som elit. Men 2011 inledde hon en andra karriär, när hon deltog i Tv-programmet Mästarnas mästare.

 

– De ringde från SVT och frågade om jag ville vara med. Jag sa spontant nej och bara skrattade.

 

Men SVT gav sig inte och efter påtryckningar från barn och barnbarn så tackade Evy till sist ja.

 

– Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig vidare. Jag har aldrig sett mig som en elitidrottare.

 

Första grenen handlade om att hänga i en stång ovanför vatten. Den som hängde längst skulle vinna. Evy var nervös men inspelningen försenades, deltagarna umgicks på stranden och spänningarna släppte.

 

Jag blundade, koncentrerade mig på solen som sken i ansiktet och vinden som smekte huden. Så hörde jag det första plumset och sedan flera till. Jag var så rädd för att hamna med huvudet under vattnet men till sist öppnade jag ögonen och upptäckte att jag var ensam kvar.

 

Evy vann med lätthet och var kvar i fyra omgångar. Det räckte för att hon skulle kliva rakt in i mångas hjärtan. Numera är hon en flitig föredragshållare.

 

– Jag brukar skoja om att jag fått en andra karriär efter 70. Det är så roligt att få inspirera andra att springa.

 

Evys uppmaning till dem som vill börja röra på sig är att börja varligt och skippa alla ursäkter.

 

– Om någon ingående förklarar varför de inte har tid så håller jag tyst, säger Evy och kniper ihop läpparna. Men jag tycker det låter som svepskäl. Löpning är enkelt, roligt och passar de flesta!