Jag lever i nuet och njuter av varenda sekund!

Under Catrines sjukdomstid hade hon föräldrar och många vänner som stöttade. Hon laddade även sina batterier ute i naturen.

Bröstcancer brukar förknippas med en eller flera knölar i bröstet. Men så är det inte alltid. Inte när det gäller inflammatorisk bröstcancer. Det är 47-åriga Catrine Furukvist i Upplands Väsby väl medveten om.

När hennes vänstra bröst började smärta för fem år sedan viftade hon först bort besvären. I ett halvår ömmade bröstet och området till vänster om bröstvårtan blev så småningom lite torrt och hårt.

I samma veva skulle en väninna gå på mammografi, något Catrine aldrig gjort. Då gjorde hon slag i saken och beställde tid hos sin gynekolog, som skickade en akutremiss till sjukhuset.

– Mammografin gjorde fruktansvärt ont och jag fick veta att det var en inflammation i bröstet. De gjorde även ultraljud och en biopsi, då de tog ut några celler för undersökning.

– Tre dagar senare träffade jag doktorn som berättade att det var bröstcancer. Jag blev inte särskilt förvånad utan valde att acceptera läget.

– Jag är inte oroligt lagd utan bestämde mig för att tänka positivt och överleva. Varför ta ut sorger i förskott?

– Jag är inte ensam i min släkt om att ha den attityden till sjukdom. När jag föddes hade min mamma malignt melanom och läkaren var tvungen att operera bort en stor bit av hennes underarm. Och mamma lever fortfarande och mår bra. Flera släktingar har dessutom haft cancer av olika slag och klarat sig.

Dunderkur
Catrine blev sjukskriven från sitt arbete som kontrollör på Arlanda flygplats och började ta en dunderkur med antibiotika så att inflammationen skulle ge med sig. Sedan var det dags för cellgift. Fyra behandlingar bokades in, med tre veckors mellanrum, och Catrine blev genast dålig av biverkningarna.

– Jag kunde kräkas 16 timmar i sträck, minns hon och rynkar på pannan. Men jag kände mig ändå fysiskt och psykiskt stark. Jag var tacksam över att jag under de två föregående åren hade tränat på gym flera gånger i veckan och rört mig mycket utomhus.

– Veckan efter första behandlingen körde jag till sommarstugan i Sörmland för att leta svamp i skogen. Men jag orkade inte gå långt utan fick släpa mig hem med benen fulla av bly. Illamåendet tog över.

– Då kom tårarna för första gången. Inte för att jag fått cancer utan på grund av sorgen att inte få vandra i min älskade skog.

– Och veckan därpå började håret sakta trilla av. Efter den andra cellgiftsbehandlingen var det inte mycket hår kvar på huvudet. När jag valde peruk lät jag frisören raka av allt! Men Catrine är inte den som lägger sig på soffan och ger upp. Catrine dekorationsmålar allt från smörknivar till möbler och hon medverkade vid hantverksdagarna i Rättvik med sina alster. – Visst var det slitsamt men väl värt mödan. När jag kom hem blev det en behandling till och sedan bestämdes att mitt bröst skulle opereras bort.

“En dag i taget” var Catrines motto under sjukdomstiden.

Några dagar innan operationen besökte Catrine läkaren för att få information om ingreppet. Först då fick hon veta att hon drabbats av inflammatorisk bröstcancer.

Omedelbar operation
– Jag hade naturligtvis ingen aning om vad det är, men förstod att det är en allvarlig sort. Därför ville de ta bort hela mitt bröst på en gång samt de lymfkörtlar som också var angripna.

– Jag lusläste på internet om inflammatorisk bröstcancer och blev bedrövad. Det är tydligen den svåraste bröstcancern och överlevnaden är bara 43 procent. Det var ingen vidare trevlig information att få.

Två dagar efter operationen fick Catrine åka hem. Operationen hade lyckats bra.

– Det kändes skönt! Men sedan fick jag ett nytt besked. Läkarna ville ge mig åtta cellgiftsbehandlingar till. Hela processen skulle ta ytterligare ett halvår.

– Det kändes bedrövligt att så många attacker mot min kropp var att vänta – att jag återigen skulle bli tvungen att kämpa timme för timme, dag för dag.

– Men i stugan kunde jag ladda mina batterier och glädjas åt naturen och alla de djur som samlas kring matholkarna.

Under hela sjukdomstiden har Catrine fört dagbok. Där har hon bland annat skrivit att hon förlorade framtidsperspektivet när hon fick cancer.

– Morgondagen blir oväsentlig utan man lever enbart i nuet, förklarar hon. Jag kunde till exempel sitta och skratta åt min glädje över att se en fågel. Idag försöker jag ständigt påminna mig om att leva fullt ut.

– Fortfarande har jag bara ett framtidsperspektiv på några veckor, längre planerar jag inte.

Under de följande cellgiftsomgångarna gick det något bättre för Catrine. Illamåendet infann sig fast kräkningarna uteblev, mycket tack vare de akupressurband hon satte på handlederna.

Kroppen sa ifrån
Men så bytte läkarna till ett starkare medel och nu slog värken till i hela kroppen.

– Efter sammanlagt elva cellgiftsbehandlingar sa kroppen plötsligt ifrån. Då var värken för svår och det hade samlats stora mängder vätska i vävnaderna.

– Återhämtningen tog ganska lång tid. Värken satt i under många månader och konditionen var i botten. Men jag var envis och klarade av ett spinningpass ett halvår senare. Då kom glädjetårarna!

– Jag deltog också i en Kom-i-form-grupp som Danderyds sjukhus ordnade. Vi fick träffa en diakonissa, dietist och en sjukgymnast och hade gymnastik och styrketräning på land och i vatten. Jag njöt av varenda sekund!

Till slut var det dags för sista steget i behandlingen – strålning. Efter fem veckors daglig strålning var Catrine äntligen färdigbehandlad. Då hade det gått ett helt år sedan hon fått sin diagnos. Så småningom fick hon också en bröstprotes.

Att gå tillbaka till jobbet på Arlanda visade sig dock inte fungera, det var för tungt för Catrine. Men så småningom hade hon den stora turen att få en tjänst som kanslist hos Friluftsfrämjandet.

– Jag är så glad över mitt nya jobb, det passar mig perfekt! säger Catrine tacksamt. Jag njuter av att arbeta – det är verkligen härligt att leva!

– Visst är det hemskt att drabbas av svår sjukdom, men många som råkar ut för en kris kan dra lärdom. Idag värdesätter jag mer det jag har och struntar i små problem. Jag kallar det för sjukdomsvinst!

– Nu klarar jag av att träna tre gånger i veckan igen, säger Catrine.

Doktorn: Inflammatorisk bröstcancer är en aggressiv sjukdom