Nu börjar det goda livet ta form igen för pappa Per, Joel, mamma Elinor och Agnes.
Det var under en skidtur i mars 2007, fem dagar innan hon skulle fylla 45 år, som Elinor Väpplings liv förändrades totalt. Maken Per Väppling hade nyss slutat sitt chefsjobb vid ett storföretag i Umeå för att förverkliga sin gamla dröm om att vara pappa på heltid.
– Med tre barn i åldrarna 8 till 14 ville vi ta vara på möjligheten medan tid fanns, säger Elinor.
– Vi skulle ge varandra tid för egna aktiviteter också, inflikar Per.
Ett år hade de planerat för. Elinor var lycklig över att få ha sin man hemma dygnet runt. Hon arbetade heltid som lärare på Komvux och såg fram emot avlastningen där hemma och med skjutsandet till och från bar-nens många aktiviteter.
– Vi utgick från att familjelivet skulle fortsätta lika fint som vanligt, bara med lite mer av allt det roliga, säger Elinor, där de sitter vid bordet i mat-rummet som flödar av ljus från alla fönster.
Livet har börjat återfå sin goda form, den som var så nära att raseras av Elinors sjukdom för tre år sedan.
Hon kommer ihåg hur fint skidorna gled fram i spåret den där dagen. Men rätt som det var ramlade hon utan förvarning. Per blev mer förvånad än oroad över att Elinor, som var en säker skidåkare, föll pladask.
– Jag skämtade bort det och kom upp på skidorna igen, minns Elinor.
Men när hon började lägga ihop den senaste tidens olika signaler från kroppen högg rädslan tag i henne – små oroande förändringar som kom och gick, stickningar i ansiktet, vänsterbenet som utan förvarning släpade efter, en plötslig ostadighet som fick henne att vingla till mot en dörrkarm, dubbelseendet…
| Så väl hemma efter skidturen ringde hon sjukvårdsupplysningen och fick rådet att redan samma eftermiddag åka in till sjukhuset. Röntgen några timmar senare visade att hon hade fått en hjärnblödning, som påverkade 25 procent av hjärnans kapacitet.
Det kunde ha varit värre, det här klarar jag, tänkte Elinor när hon fick beskedet.
Blödningen låg i hjärnans viktiga men svåråtkomliga omkopplingscentral, thalamus. Hjärnspecialisterna i Umeå hoppades att få igång en självläkningsprocess. Men Elinor blev långsamt sämre och |
|
Tack vare Elinors kampvilja kunde hon snart lämna rullstolen på sjukhuset och börja gå igen. |
tre veckor senare gjordes en första dränageoperation. Den fick henne att må så pass bra att hon i början av maj skickades till en rehabiliteringsavdelning för strokepatienter.
I samma veva skulle äldsta dottern Agnes spela fotboll i en turnering i Eskilstuna.
– Jag fick permission för att följa med, berättar Elinor.
Under bilturen från Umeå och en bit in i matchen mådde hon riktigt bra. Men plötsligt hade hon inte längre koll på vänster ben och snubblade.
– Jag blev förtvivlad, men sa ingenting. Jag ville inte oroa Per och absolut inte Agnes, som var mitt uppe i en viktig turnering.
Personalen på rehabkliniken skickade henne omgående tillbaka till sjukhuset. Där avlöste hjärnblödningarna varandra. Prognosen var den sämsta tänkbara när diagnosen äntligen kunde ställas: Elinor hade cavernom, en medfödd missbildning i hjärnans centrum, som satt så illa till att den ansågs omöjlig att operera bort.
– Läkarna liknade den vid en vindruvsklase, där varje druva motsvarar en blodfylld blåsa, förklarar Per. Blåsorna hade börjat brisera, den ena efter den andra.
Per tog i ett tidigt skede beslutet att med alla till buds stående medel slåss för Elinors framtid. Samtidigt som han nu var ensamförälder för barnen blev han också något av en projektledare för sin hustrus situation.
– Tanken att min livskraftiga Elinor var på väg att försvinna var outhärdlig. Det fick helt enkelt inte ske, säger Per.
Rädslan han kände när han gick i sjukhuskorridoren på väg till Elinors rum utan att veta i vilket tillstånd han skulle hitta henne har han svårt att ge ord åt. Var hon vid medvetande? Hade hon drabbats av ännu en blödning?
|
Elinor tränar fortfarande för att få tillbaka alla funktioner. Det hjälper att i förväg tänka på rörelsen hon vill utföra. |
|
Elinors svåra sjukdom påverkade hela familjen. Men barnen var fantas-tiska. 14-åriga Agnes såg som sin uppgift att ta hand om hemmet och 11-åriga Signe hjälpte till så gott hon kunde. Och den tre år yngre Joel, som just då var inne i en Stjärnornas krig-period, tyckte att det rent av var ganska spännande att titta på alla apparater som omgav mamma på sjukhuset. Vid ett tillfälle frågade han en sköterska om det inte fanns någon Darth Vader-doktor som kunde komma och rädda hans mamma…
Per knöt till om sin egen oro. Han måste ge barnen hopp och förvissa sig om att sjukvården uttömde alla möjligheter att |
hjälpa Elinor. Med facit i hand vet han nu att han lyckades bli delaktig i teamet som omgav henne.
Och plötsligt vände det.
– Jag fick mitt bonusliv den 6 juli 2007, säger Elinor.
Det var då hon vaknade upp efter veckor av total frånvaro.
Den som räddade henne var den polske djuphjärnskirurgen Tomasz Trojanowski. För just när Elinor för sin överlevnad som allra mest behövde just den typ av kunskap som han har, hade han mirakulöst nog påbörjat en sommartjänstgöring på universitetssjukhuset i Umeå. Han hade förmågan att avlägsna den ödesdigra missbildningen.
Efteråt satte han sig vid hennes sängkant och tog hennes hand med orden: ”Vad trevligt att få träffa dig, Elinor!”
– Den upplevelsen överskuggar allt, säger Elinor stilla.
Strax efter uppvaknandet sa hon till familjen som dök upp: ”Var har ni varit? Ni är sena! Jag har legat här och väntat på er!”
– Du lät ganska irriterad, minns Per leende.
På matrumsbordet ligger dagboken från de kritiska månaderna på sjukhuset.
– Min syster Yvonne skrev den, förklarar Elinor.
Orden som står där bekräftar allt, inte minst Elinors egen enastående kampvilja. Redan två veckor efter operationen kunde hon gå utan hjälp.
Skadan sitter i höger hjärnhalva, och med envishet och hjälp av en coach tränar sig nu Elinor tillbaka till livet. I höstas kunde hon återgå till jobbet, än så länge på 25 procent.
– Men jag siktar mot en halvtid till hösten, säger hon.
Vänsterhanden är ibland svår att kontrollera och det kräver full koncentration att fokusera på det hon ska göra i stunden.
– Men för en tid sedan bakade jag min första bjudkaka till fikastunden på jobbet utan att spilla ut en massa mjöl i köket. Det var en jättetriumf!
Elinors syster Yvonne skrev dagbok under de kritiska månaderna.