För åtta år sedan insjuknade Ann-Cathrine Nordstedt (till vänster) i bröstcancer.
- När en nära vän blir sjuk i cancer blir man plötsligt medveten om att vem som helst kan drabbas, säger vännen Rosa Holmblad.
Rosa minns telefonsamtalet hösten 2004. Det var från en gemensam vän som berättade att Ann-Chatrine fått bröstcancer.
– Just ordet cancer var nog det värsta. Det är bland de starkaste ord man kan uttala. Även om man vet att många blir friska, så kändes cancer likställt med döden, säger 51-åriga Rosa Holmblad.
Bara några veckor tidigare hade de haft en tjejträff och pratat om just bröstcancer. Många i omgivningen hade drabbats och de satt och spekulerade olycksbådande i vem som skulle bli sjuk nästa gång.
– ...och så blev det just Ann-Chatrine. Så förfärligt.
De båda vännerna sitter, som så många gånger förr, vid Rosas köksbord. De har utsikt över gården bort till Ann-Chatrines lägenhet.
Nere på lekplatsen stojar några barn under uppsikt av unga föräldrar.
– Tänk... för några år sedan var det vi som stod där nere med våra barn. Nu har det kommit nya generationer, konstaterar 53-åriga Ann-Chatrine Nordstedt.
Har följts åt
Det har gått 25 år sedan Rosa och Ann-Chatrine träffades för första gången. Då var de nyblivna mammor som råkade bo på samma gård på Södermalm i Stockholm. Sedan dess har familjerna umgåtts och blivit nära vänner. De har följts åt på lekplatser, semesterresor och midsommarfiranden.
De båda vännerna har blivit en självklar del i varandras liv, trots – eller kanske tack vare – att de är olika som personer. Rosa är den som styr upp, ordnar och fixar.
– Hon ser till att det händer saker och vill gärna ha folk omkring sig. Och så är hon ärlig, säger Ann-Chatrine och ler åt Rosa.
Själv beskriver hon sig mer som försiktig och eftertänksam.
– Jo, ibland är du lite som Skalman och drar in huvudet, säger Rosa och skrattar.
Det stämmer nog, menar Ann-Chatrine. Hon kan njuta av tystnad och ensamhet. Men när hon blev sjuk insåg hon också hur betydelsefullt det var att ha vänner omkring sig.
Rosa Holmblad och Ann-Chatrine Nordstedt har känt varandra länge och är en självklar del i varandras liv.
Redan när hon upptäckte knölen i bröstet förstod hon att det var allvar. Bekräftelsen kom i samband med ultraljud och biopsi. I december opererades bröstet bort och på detta följde cellgiftsbehandling.
– Det var tufft, särskilt för min man och mina barn, men vi höll hela tiden fast vid en tro att allt skulle gå bra.
Skämtade om peruken
En bit in i behandlingen märkte Ann-Chatrine hur det blonda håret började falla av i tussar. Då var det Rosa som gjorde slag i saken. "Nu räcker det! Nu tar vi bort det!" sa hon bestämt.
– Det är också typiskt Rosa, att vara rak och ärlig.
Och så slog Ann-Chatrine sig ner på en stol i badrummet och lät Rosa raka av de glesa testarna.
– Det var häftigt. Då fnissade vi rätt mycket.
Under en period bar Ann-Chatrine peruk på det kala huvudet.
– Vi pratade inte så mycket om själva sjukdomen. Den var som den var. Däremot skämtade vi en del om att peruken hamnade på sned, minns Rosa.
I mars, mitt under behandlingen, följde Ann-Chatrine med tjejgänget på den årliga skidresan till Åre.
– Egentligen kanske jag inte skulle ha hängt med, för jag orkade ingenting. Jag stod väl lite på skidorna på förmiddagen, sedan vilade jag resten av dagen och var med en stund på kvällen. Det handlade inte om att förneka sjukdomen, men det var också viktigt att känna att det pågår ett vanligt och riktigt liv.
Här fyllde vännerna, och inte minst Rosa, en viktig funktion, menar Ann-Chatrine.
– De betydde jättemycket. Bara att veta att de faktiskt tänkte på mig. De trängde sig inte på, men jag visste att de fanns där.
I vissa lägen kanske den sjuka inte orkar ta emot hjälp, menar Ann-Chatrine.
Många sms
Egentligen finns inget entydigt svar på hur man bör agera när en vän blir svårt sjuk, menar Rosa och Ann-Chatrine.
– Men det är viktigt att våga ta kontakt, att höra av sig även om någon drar sig undan. Ibland kanske man behöver vara lite påstridig, säger Rosa.
– Samtidigt kan det hända att den sjuka inte orkar ta emot. I vissa perioder klarar man inget annat än att bara ta sig igenom dagen. Då kan det vara bra att ha sms-kontakt, och svara när man känner för det, säger Ann-Chatrine.
För hennes egen del blev det många sms-hälsningar den våren. I maj, när vitsipporna slog ut, påbörjade hon rehabilitering.
– När hela behandlingen var avslutad var alla lättade och glada. Men för min egen del var det en svår period. Jag hade fortfarande cancer i tankarna.
Visst har det tonat bort, allt eftersom det vanliga livet kommit tillbaka. Men egentligen var det först för två år sedan, då hon blev helt friskförklarad, som hon kände sig som vanligt igen.
Idag kan hon också plocka fram de positiva bitarna ur sjukdomsperioden.
– Ja, det låter kanske lite klyschigt att försöka leva här och nu, och fånga dagen. Men det är ändå så man tänker.
Rosa håller med, och inflikar att de faktiskt ska passa på att njuta lite extra redan till helgen. Hon har nyligen fått en resa till Gotland i födelsedagspresent av väninnorna.
– Det ska verkligen bli kul. Jag har aldrig varit på Gotland, säger hon.
– Ja, och när du fyller 60 tar vi en annan resa, säger Ann-Chatrine. Då blir det kanske Hurtigruten...
Visa din drabbade vän att du finns där!
Lisbeth Mensas är kurator på Södra Älvsborgs Sjukhus och har arbetat på onkologkliniken i många år. Här svarar hon på våra frågor.
Det sägs att cancer drabbar långt fler än bara den som blir sjuk. Vad är din erfarenhet av detta?
– Ja, det stämmer absolut. Dels drabbas familjen förstås, men också vänner, bekanta och arbetskamrater. Alla runt omkring personen berörs på ett eller annat sätt.
Om man inte är allra närmast anhörig, hur bör man agera gentemot den som blivit sjuk?
– Det är det svårt att svara generellt på. Det beror på hur nära man är. Om man inte brukar ha kontakt dagligdags så är det väl inte så lätt, och kanske inte heller önskvärt att man genast söker upp och hälsar på den som blivit sjuk. Däremot kan man mycket väl skicka ett kort eller en blomma för att visa att man tänker på den personen.
– Och om man inte vet vad man ska säga när man träffas, så kan man faktiskt berätta just det. "Jag vet inte vad jag ska säga, men jag finns här och tänker på dig".
– Ofta är det bra att hitta på något konkret. Det kan vara oerhört värdefullt med praktisk hjälp. Avlasta din vän genom att baka bröd, laga mat eller ta med barnen på utflykt.
En del som går igenom en svår period upplever att tidigare vänner faktiskt försvinner längs vägen. Vad beror det på?
– Jag tror att det handlar om rädsla. Det är viktigt att man hör av sig omgående. Skjuter man på det till imorgon eller nästa vecka så blir det genast svårare, och det känns bara dumt att höra av sig. Plötsligt har man förlorat kontakten, när man istället hade kunnat vara ett stöd för en annan människa.
Hur agerar man om den sjuke istället visar att han eller hon faktiskt inte vill, eller orkar, prata och umgås?
– Så kan det också vara, och det måste man respektera. En del vill bara dela detta med sina allra närmaste. Men det är ändå viktigt att visa att man finns till hands.
Och när det värsta är över, när den drabbade har tillfrisknat rent fysiskt, är det väl lätt att tänka att allt är som vanligt igen?
– Ja, men riktigt så enkelt är det inte. Under behandlingen upplever många att de blivit burna av sjukvården och levt ganska avskärmade från omvärlden. Men när den sista cytostatikabehandlingen är över, och man förväntas gå tillbaka till jobbet och leva som vanligt – då sätter den verkliga oron och ångesten in. Där kan man vara ett stort och viktigt stöd som vän.
Ur ett längre perspektiv – hur påverkas en vänskapsrelation när ena parten drabbas av svår sjukdom?
– En del vänner kanske försvinner, medan andra relationer fördjupas tack vare närheten som uppstått under den svåra perioden. Många menar att detta tillför livet en ny dimension, att man sätter större värde på sina riktiga vänner.