Margareta, 93, har översatt 500 böcker: ”Disciplin är det viktigaste”

93 år gammal har översättaren Margareta Eklöf ingen tanke på att sluta arbeta. Mellan 8 och 17 sitter hon och skriver, med lite avbrott för kaffe och nyheter.

Det kom ett läsarbrev till redaktionen från signaturen ”Eva”, som omedelbart väckte allas nyfikenhet. Eller vad sägs om denna introduktion:

”Jag träffade under en jul- och nyårsresa till Portugal en underbar äldre kvinna. Hon hade så mycket att berätta om sitt liv. Hon hade åkt båt till Australien 1953, där hennes man skulle jobba i den australiska centralbanken. Hon har arbetat som översättare av böcker. Den ­senaste är prins Harrys memoarer. Denna fantastiska kvinna är 93 år och knivskarp i minnet. Hennes namn är Margareta Eklöf.”

Margareta Eklöf

Ålder: 93 år.
Familj: En dotter och en son samt fyra barnbarn.
Bor: I lägenhet i Stockholm.
Gör: Översättare från i huvudsak engelska.
Aktuell: Som översättare av prins Harrys memoarer Den andre (Albert Bonniers förlag).

Vilken redaktör kan motstå detta? Så några månader senare befinner vi oss i den eleganta våningen på Östermalm i Stockholm som Margareta bor i. Allt är mycket smakfullt inrett med klassiska Carl Malmsten-möbler, självklart i paritet med värdinnan själv, stilfull med röda glasögon, vackra manschettknappar och – till fotografens förtjusning – blommiga skor.

Lätt som en hind serverar Margareta kaffe och bullar och det blir en spännande och vindlande resa genom årtiondena. Margareta Eklöfs minne är i toppklass, precis som syn och hörsel.

I fjol avslutade hon översättningen av prins Harrys minst sagt uppmärksammade memoarer Den andre. Det var en rejäl bok på nästan 500 ­sidor som Margareta dessutom bara hade några veckor på sig att få klar.

– Men jag tror det var min sista tjocka bok. Nu ska jag hålla mig till de lite tunnare, säger hon.

I arbetsrummet, klätt med bokhyllor längs väggarna förstås, samsas många litterära mästerverk men bara en bråkdel av de cirka 500 böcker som Margareta översatt. Där tycks hon vara rätt osentimental och sparar bara de hon gillar bäst.

– Ja, annars skulle det bli alldeles för trångt i ­hyllorna.

Några svenska favoritförfattare får också plats, som ­Eyvind Johnson och Selma Lagerlöf. ”Men hon har inte alltid åldrats väl.”

Margareta har bott både i Sydney och Washington och jobbat som förlagsredaktör i Stockholm.

Margareta firar 50 år som översättare

500 böcker är en hiskelig mängd och eftersom Margareta också firar 50 år som översättare, så blir det i snitt tio böcker per år. Och om vi fortsätter att leka med siffrorna så kanske varje bok är cirka 500 sidor, då blir det ­alltså … ja, häpnadsväckande 250 000 sidor som Margareta knattrat fram vid sin skrivmaskin och dator. Som ni förstår är Margareta en branschens nestor, som också mottagit flera fina priser för sitt arbete. Vi hittar översättningar av böcker i vitt skilda ämnen: historia, statsvetenskap, nationalekonomi, klassisk musik, konst samt biografier och memoarer. Även en del norska och danska romaner har det blivit.

Men hur började allt detta?

Och hur gör man för att hålla sig så skärpt? Vad är hemligheten?

– Disciplin är det viktigaste, fastslår Margareta. Det går inte att sitta och vänta på inspiration. Det gäller att ha ett fast schema och inte bryta det. Jag sitter och arbetar mellan 8 och 17, med lite avbrott för kaffe och nyheter.

Intresset för språk kom tidigt

Språkkänslan upptäckte hon tidigt. Som prästdotter, född på Visingsö, fick Margareta redan som barn med sig en föreställning om språkets betydelse, tack vare sin pappas predikningar.

– Men jag var också väldigt tidigt intresserad av hur folk talade. Varför pratade man olika i olika i delar av Småland? Varför talade kusinerna i Stockholm på ett annat vis? Jag var nog bara 4–5 år när jag började lägga märke till skillnaderna.

Planen var att ta en fil mag i språk i Uppsala och att engelska skulle vara ett huvudämne, bestämde hon tidigt.

– Jag älskade engelska första gången jag hörde det. Det är ett så vackert språk! Jag minns att vi fick lyssna på skivor med skådespelaren sir John Gielgud. Det har jag nog aldrig kommit över.

– Dessutom: Shakespeare! Han är den främste. Ett geni, sa min lärare och jag håller med.

Vad drömde du om att bli?
– På den tiden hade man inte så högtflygande planer som idag. Kanske om att bli adjunkt eller lektor. Förr var det en väldig status att vara adjunkt. Tyvärr har ju lärar­yrket inte kvar någon prestige längre, säger hon och vi sörjer lite tillsammans de många goda lärare vi hade förmånen att växa upp med.

Kunde inte gå barbent i Australien

I Uppsala förlovade hon sig med Kurt Eklöf, filosofie ­licentiat som med tiden utsågs till vice riksbankschef.

– Det var på den tiden som det bara fanns en vice riksbankschef. Idag uppfyller de ju jorden, påpekar Margareta med äkta brittisk torr sarkasm.

Snart kallade australiska centralbanken på hjälp och ville att Kurt skulle komma över till Sydney.

Att vara ifrån varandra under ett år gick ju inte alls, kära som de var, så Margareta följde med.

– Sedan blev vi kvar i ett år till. Jag kommer ihåg hur ritningarna till det nya operahuset presenterades under tiden.

Åren i Sydney minns hon med värme.

– Även om det var kolossalt gammaldags i Australien på den tiden. Jag var 23 år och kunde inte åka in till stan utan hatt och strumpor trots att det var 35 grader varmt. Att gå barbent var ett bohemeri utan like.

– Jag har träffat så många intressanta människor under mitt liv, och upplevt enormt mycket, säger Margareta.

Flyttade till Washington med familjen

Margareta var förstås inte sysslolös. Under tiden i Sydney skrev hon klart sin trebetygsuppsats som handlade om det australiensiska uttalet, skillnaden mellan ”educated” (”bildad”) och ”broad” (”bred”).

Vi behöver inte tvivla på att den blev godkänd.

Kurt och Margaretas första barn föddes precis innan de lämnade Australien och den sex veckor långa båtfärden hem var ”helt underbar”.

– Tänk att få leva lyxliv i över en månad med ett nyfött barn tillsammans med sin man. Hytten var fantastisk med badkar för både söt- och saltvatten.

Paret flyttade tillbaka till Uppsala och fick ytterligare två barn. Men snart kallade Washington. Kurt skulle företräda de fem nordiska länderna i Valutafondens styrelse.

– Det var 1964, president Johnson hade precis blivit omvald, säger Margareta.

Yngsta barnet var bara tre månader när Margareta reste till USA, ensam med tre barn eftersom maken åkt i förväg.

– Sedan var det bara att kasta sig ut i en rattväxlad bil som dessutom körde på fel sida!

Var rädd att datorn skulle explodera

Margareta minns åren i Washington som väldigt trevliga. Engelskan blev förstås helt perfekt.

– Dessutom hade mitt brittiska uttal ett visst snobbvärde i USA. Jag vågade mig in i alla möjliga fina affärer och blev alltid väldigt hövligt ­bemött.

I förbifarten nämner hon att delar av regeringen då och då kom på middag i Washington, bland andra dåvarande finansministern.

– Åh Gunnar Sträng, han var en så otroligt charmerande person!

Tillbaka i Stockholm arbetade Margareta som förlags­redaktör men översatte på lediga stunder. När förlaget lades ner, tog Margareta klivet och blev översättare på heltid.

– Ebbe Carlsson var en alldeles utmärkt förläggare på Bonnier. Det var han som tvingade mig att börja använda disketter och dator.

– Jag var motvillig först men det har ju verkligen revolutionerat mitt arbete. Jag skäms nästan när jag berättar det men när jag skulle börja skriva med en dator, var jag orolig för att den skulle explodera.

Sonen Mats blev bara 36 år gammal

1995 dog Margaretas man, men hon träffade senare ”helt oväntat” Leif Mutén, skatteexpert och professor vid Handelshögskolan i Stockholm, som Margareta var sambo med till hans död 2016.

– Leif sjöng dessutom i OD, Orphei Drängar, och på så sätt kom jag in i den världen också.

– Under mitt liv har jag träffat så många intressanta personer och upplevt enormt intressanta händelser, fortsätter Margareta. Jag måste också säga att jag haft ett väldigt ­stimulerande och roligt arbete där jag har fått lära mig väldigt mycket.

Men det finns också svärta i Margaretas liv, med svåra personliga förluster. Den största var när äldsta sonen Mats gick bort i en sjukdom, 36 år gammal.

– Ingen undgår tragedier ­eller mer eller mindre hårda slag. Men att mista ett barn är outhärdligt.

För Margareta blev arbetet en räddning.

– Det var något jag kunde fly till. Det hjälpte mig att försöka hitta en fast punkt igen. Jag skrev två, tre rader, nästa dag några till, sedan en sida … Arbetet gav mig något annat att tänka på, en styrka att inte försjunka ner i ett stort svart och hemskt hav av sorg.

Har alltid velat läsa

Idag lever Margareta ensam men har knappast ett ensamt liv. Hon lyssnar mycket på musik, går på konserter, reser, äter goda middagar med vänner.

– Jag lever ett angenämt liv, menar jag. Dessutom har jag turen att ha många yngre vänner. Igår åt jag middag med en 20-årig flicka, en väninna till ett av mina barnbarn. Jag är så glad över att de tycker det är roligt att träffa mig.

Med yngre slipper hon också prata sjukdomar, ett samtalsämne som en del jämn­åriga lätt kan fastna i.

– Att sitta och diskutera hur det är med blodtrycket och magen eller hur det senaste läkarbesöket gick … Hu, så ­tråkigt!

Margareta är nyss hemkommen från en resa i Sorrento i Italien. Att komma bort några veckor på vintern är viktigt.

– På resorna träffar jag också många vänner. Alla är alltid extra vänliga mot en dam som reser ensam.

Att hon är så frisk och alert förklarar hon framförallt med tur. Några dieter eller träningsprogram har hon aldrig följt.

– Jag gör inget speciellt. Att gå ut och gå är det tråkigaste jag vet. Jag hade några vaga idéer om att börja gymnastisera men det blev det inget av.

– Jag sitter inne och läser. Det har jag alltid velat och det har jag gjort också.

93-åriga Margareta har inga planer på att sluta jobba.

Fick pris som upphovsrättens hjälte

Margareta har varit ”omättligt vetgirig” i hela sitt liv. Att få översätta biografier om konstnärer som Frida Kahlo, Caravaggio, Chagall och ­Matisse har väckt både nyfikenhet och intresse för konst.

– Jag jagade en målning av Caravaggio i 20 år, innan jag hittade den i ett kapell i ­Neapel.

Vi återvänder till Margaretas arbete som översättare. Anekdoterna är många, som när hon på stående fot sa upp sig som översättare på Dagens Nyheter. En ny person på ledarredaktionen började peta i Margaretas texter.

– I över åtta år hade jag haft ett utmärkt samarbete med ledarredaktionen. Men när en ny ansvarig tog över och började ändra på grammatiken i mina översättningar … Jag blev mycket uppbragd och sa upp mig samma dag. Det förstörde ju mitt varumärke när det stod fel i tidningen.

Margareta belönades så småningom för sitt kurage. Hon fick pris som ”upphovsrättens hjälte” för att hon stått på sig.

Margareta Eklöfs favoritförfattare

Det är inte utan att jag börjar svettas lite vid tangentbordet när intervjun ska skrivas ut. Margareta Eklöf är minst sagt ett språkproffs och även om hon är vänligheten själv, så gillar hon inte – med all rätt – när det slarvas med språket.

– Det är dåligt ställt med kunskap om svensk grammatik. Jag får ett apoplektiskt anfall varje dag när jag läser tidningen.

(Apoplektisk betyder slagartat, något som intervjuaren fick slå upp hemma i smyg …)

– Ta bara det här med reflexiva pronomen, skillnaden mellan själv och ensam, fortsätter Margareta. Nyligen läste jag i krogrecension om ett ställe där medelålders herrar går och äter själva. Det är väl duktigt av dem att kunna äta utan hjälp!

Genom åren har hon förstås fått några författarfavoriter – som Anne Applebaum. Margareta översatte hennes hyllade bok om Gulag och förutom att språket i den var fantastiskt var det också en skakande berättelse om många sorgliga öden som berörde Margareta starkt.

Stig Strömholm, professor emeritus och tidigare rektor vid bland annat Uppsala universitet, är en annan favorit. Hans understreckare i Svenska Dagbladet är skrivna på ”ett språk som ingen annan använder”.

– Han är lysande som skribent och talare. Skarp, kvick, humoristisk, språket är lödigt. Han använder inte ett ord för mycket, utan skriver perfekt konstruerade meningar.

Men den bok som Margareta tyckt vara allra ­roligast att översätta är en barndomsskildring av Charles Darwins sondotter Gwen Raverat, Så var det då, som författaren även illustrerat.

– Jag läste om den alldeles nyligen. Den är rolig och helt underbar, både till innehåll och språk.

Margareta tystnar en stund.

– Idag skulle jag väl inte ha översatt på precis samma sätt men jag hade å andra sidan bara hållit på i 15 år då.

Vad har du för språkideal?
– Hm, ideal? Det vet jag inte men min princip – om jag nu får vara lite högtidlig – är att eftersträva klarhet i språket.

– Jag har väldigt svårt för flumspåk och måste väl få ­citera Tegnér: ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.”

Precis så. Och det är väl en ganska bra sammanfattning av hela Margarets livsgärning, precis som läsaren Eva skrev.

Knivskarp var ordet.

Fyra snabba frågor till Margareta Eklöf

Läser: Sakprosa och lite äldre romaner ”som inte bara handlar om skilsmässor och psykotiska barn”. Just nu är det Edith Wharton som med en elegant giftpenna gisslar New York-societeten kring 1900-talets början. Hennes bok Oskuldens tid blev ju för ­övrigt en mycket bra film av Martin Scorsese, säger Margareta.

Tittar på: På program med Harold Bloom, den store amerikanske Shakespeare- kännaren, på Youtube. ­Shakespeare är den störste, det bara är så. Jag minns när jag såg Orson Welles i Othello i London 1951.

Ord jag ogillar: Att alla ska säga ”utmana” hela tiden, eller ”implementera”. Vad är det för fel på ”verkställa”?

Favoritord: ”Grannlaga” är ett bra ord som nästan är bortglömt. Det är synd för precisionen i ordet är mycket bra.

Scroll to Top