Vi är särbor – i samma hus!

Lena Renard, 62, och Jan Slotthed, 66, möter upp i dörren till den gamla byskolan på Stärnö strax utanför Karlshamn. Lena bjuder på kaffe och bullar i ett av parets gemensamma utrymmen, ett stort öppet rum med ett långt matsalsbord.

– Det är här vi samlar våra familjer vid stora högtider, säger Jan som fortfarande har fullt upp med renovering av huset. Det har blivit ett livsprojekt.

Lena gillar det stora rummet och sitter gärna där, även när de är själva. Takhöjden på drygt sju meter gör att rummet känns väldigt ljust och luftigt.

Delar av huset är gemensamma utrymmen. Som den stora salen där Lenas och Jans familjer får plats för att fira helger och högtider.

I andra änden av bottenvåningen ligger Lenas ljusa och smakfullt inredda lägenhet med vardagsrum, kök och kombinerat arbets- och sovrum.

Den äldsta delen av huset byggdes på 1840-talet som nykterhetsloge. På 1920-talet blev byggnaden folkskola och när elevantalet ökade byggde man till ytterligare en del.

Några trappor upp ligger det som en gång var lärarbostaden. Det är Jans lägenhet och här är det betydligt högre till tak än nere hos Lena.

– Här är lite stökigt, men lägenheten är under renovering. Det blir annorlunda när allt är klart, säger han.

Här bor Jan, men hans lägenhet är inte färdigrenoverad.

Lena har en egen arbetshörna i sitt sovrum. Här gör hon till exempel gratulationskort.

Kände dottern
Livet som sammanboende särbos passar honom och Lena.

– Vi är den typen av människor som vill vara själva, men ändå ha någon nära sig.

Jan är född i Karlshamn, men utbildade sig till mentalskötare och hamnade i Skåne. Han träffade Jeanette och de fick tre döttrar innan ödet förändrade hans liv en oktoberdag för 17 år sedan.

– Jag och Jeanette var på väg hem från Lund när bilen vi mötte plötsligt kom över på vår sida. Vi väjde, åkte i diket och krockade med ett träd. Jag satt fastklämd och hade fruktansvärt ont. När jag tittade på Jeanette såg jag att det var riktigt illa. “Jag har så ont”, sa hon och sedan såg jag hur hon försvann bort.

Räddningsmanskapet sövde ned Jan och nästa gång han minns något var på sjukhuset med sina barn runt sig. Deras mor och hans sambo var död.

– Det var ett tungt besked och samtidigt som jag skulle bearbeta sorgen hade jag min rehabilitering att jobba med. Jag hade krossat hela högra sidan av höften och det tog lång tid innan jag kunde börja gå. Men jag kom aldrig tillbaka till jobbet utan blev sjukpensionär.

Jan flyttade tillbaka till Karlshamn. Det var vid den här tiden han träffade Lena, närmare bestämt 2003.

– Jag och min tidigare sambo hade ett fotolabb i Hässleholm och en anställd blev tillsammans med en tjej som hette Lisen, som jag blev bra kompis med, berättar Lena.

Lisen visade sig vara Jans dotter.

– Hon tyckte jag skulle lära känna Lena och på en kräftskiva sa det klick, skrattar Jan.

Det är tio mil mellan Karlshamn och Hässleholm så det blev mycket åkande. Några planer på att flytta ihop fanns dock inte.

– Efter en helg hos Jan kändes det skönt att komma hem till sitt eget. Jag var rädd om ensamhetens frihet, säger Lena och Jan nickar instämmande.

Mitt och ditt
Men så fick Jan syn på den gamla skolan på Sternö, som då byggts om och innehöll fem lägenheter.

– Redan första gången jag klev in såg jag hur trivsamt det skulle bli om man slog ned några väggar, berättar han.

Men huset var för stort för att bo i själv och han bestämde sig för att hyra ut en lägenhet.

– Jag skulle kunna flytta in i den, sa Lena som efter åtta år var trött på långpendlingen.

Jan och Lena är särbor – men bor i samma hus.

Att bo i samma hus var så nära sambo man kan komma. De var dock överens om skiljelinjerna.

– Jag ville ha mitt i min lägenhet och Jan fick ha sitt i sin. Vi är lite olika när vi pratar inredning och det är viktigt att båda får vara kreativa i sitt boende, skrattar Lena.

De gjorde också upp det ekonomiska och hur arbetsfördelningen skulle se ut.

– Jag tvättar åt Jan och sköter trädgården eftersom det är sådant jag trivs med. Jan renoverar och fixar annat praktiskt till mig. Jag betalar ingen hyra, men vi delar på löpande kostnader som el, värme, soptömning med mera. Och på en bil, säger Lena.

I övrigt fungerar det nästan som när de bodde tio mil ifrån varandra, förutom att de träffas betydligt oftare.

Jan tycker särboförhållandet i huset är ett bra sätt att hålla den där första pirrande romantiken vid liv.

– Jag kan ringa och bjuda Lena på middag en kväll. Då lagar jag god mat, dukar fint och tänder levande ljus. Det blir lika förväntansfullt som de första gångerna vi träffades. Det blir ingen vardag i förhållandet, säger Jan och Lena nickar instämmande.

Om dagarna lever de som regel sina egna liv. Jan håller på med sitt renoveringsarbete. Lena sitter gärna i sitt arbetsrum där hon målar och gör grattiskort.

– Vi brukar dock höras av när det är dags för fika, säger Lena.

På kvällarna väljer de om de vill umgås eller om de vill vara ensamma i sin lägenhet.

– Man går aldrig varandra på nerverna, skrattar de.

Att bo isär men i samma hus gör att paret kan välja att umgås eller göra egna saker.

Artikeln publicerades i Hemmets Journal nr 40 2015.