Tågbanan blev min livlina när jag mobbades på jobbet!

"Du är hopplös och ser dessutom förfärlig ut." Det fick Irene Wahlin höra av sin chef. Mobbningen på jobbet fick henne till slut att börja tvivla på sig själv – ända tills hon en dag bestämde sig för att det fick vara nog!

Tre råd till dig som blivit kränkt

Forskare är inte överens om hur många vuxna som utsätts för mobbning. En studie som Arbetslivsinstitutet gjorde häromåret berättar att åtta av hundra anställda känt sig mobbad på jobbet det senaste året. Det handlar om ungefär lika många kvinnor som män.

Siffror i andra studier varierar från 4 till 40 procent av arbetskraften. Förmodligen finns ett stort mörkertal.

Arbetsmiljöverket har formulerat tre råd till den som blir mobbad på sin arbetsplats:

1. Klargör för den som kränker dig att du ogillar det.
2. Kontakta din chef och berätta vad som hänt. Kontakta facket.
3. Du har alltid rätt att polisanmäla det som inträffat.

Tågbanan blev min livlina när jag mobbades på jobbet!

Irenes egentillverkade tågbana är en härlig syn. Den blev ett sätt för henne att bevisa att hon hade skaparkraften kvar efter den nedbrytande mobbningen.

Vid stora vägen som går igenom småländska Korsberga syns huset som en gång var byns lanthandel. Det hade två våningar, mätte 170 kvadratmeter och var en samlingsplats för bygdens folk.

Om inte huset fanns vore det lätt att köra igenom Korsberga utan att egentligen märka samhället. Byn, som ligger 15 kilometer söder om Vetlanda och rymmer 800 boende, är vacker, men sticker inte ut från andra samhällen i trakten.

Irene Wahlin, 67 år, flyttade till den före detta lanthandeln 1988 och byggde snart ut med hjälp av glesbygdsbidrag. 50 kvadratmeter på varje våning. Hon hade stora planer för sitt nya hem.

– Jag har alltid tyckt om att ha projekt på gång, trivs med att vara igång. Jag hade arbetat på flera håll i Småland och bott en tid i Stockholm. Nu blev jag förtjust i huset och såg många möjligheter, förklarar hon.

Irenes faster var konstnär och Irene hade många gånger sett på när hon arbetade. Konstintresset smittade av sig och Irene öppnade nu ett galleri i sitt nya hus.

Tågbanan blev min livlina när jag mobbades på jobbet!Välkommen till mitt kulturhus!
Irene Wahlin har fått den lilla småländska byn Korsberga att leva upp med alla sina spännande utställningar.

 

 

 

 

 

 

Rummen var många och Irene hade även plats att samla gamla ting från vårdens värld. Många år och stort arbete blev till ett fantastiskt sjukvårdsmuseum med läkarmottagning och apotek.

På den tiden var Irene redan en rutinerad och erfaren sjuksköterska, som hade avslutat sin utbildning 1969. I alla år hade hon trivts med sina arbetsuppgifter och patienter.

Men hennes stora fritidsintresse, att fylla huset med liv och kultur, skulle oväntat förvandlas till en livlina. Huset, som döpts till Kulturcentrum, blev en fast punkt för Irene när arbetslivet var ett kaos. Hon kom nämligen att mobbas svårt på sin arbetsplats.

Otydliga mål

Irene beskriver sin version av det som hände:
– Jag hade haft en arbetsledare i fem år och blev bara mer och mer kritisk till hennes sätt att arbeta. Hon klarade helt enkelt inte av ledarskapet. Vi hade för lite att göra och våra mål var otydliga. När jag till slut sa ifrån fick jag inte bara henne emot mig utan också mina arbetskamrater. Jag förvandlades till ett hot.

Irene gav sig inte. Hon pekade på situationer där hon tyckte att ledaren hade handlat fel. Som när hon gapskrattade åt patienter som det gått illa för, eller när hon slog fast på en konferens att en patient var “stans största lögnare”.

Det var inte bara hennes förmåga att organisera arbetet som var undermåligt, hon hade dessutom en attityd som sårade, anser Irene.

Konflikten trappades upp och Irenes arbetsledare skrädde inte orden.
– Hon sa till mig att jag var hopplös, hänsynslös och gränslös. Jag var en svikare. Och sen tyckte hon att jag såg förfärlig ut! berättar Irene.

Irene fick inte längre ta del av information som rörde hennes arbete, hennes synpunkter möttes av tystnad och arbetskamrater skämtade om Irene i hennes närvaro.

När hon kom ut i fikarummet reste sig kollegorna och gick.
– Det är en klassisk form av utfrysning som är förfärlig för den som utsätts. Jag började fika ensam och fick då kritik för det.

Arbetsledaren valde ut en konsult som skulle bena ut problemen på arbetsplatsen.
– Det borde helt klart ha varit någon oberoende som tog tag i detta. När konsulten slog bort mina åsikter med att jag var överkänslig insåg jag att arbetsledaren ville ha bort mig.

– Jag mådde dåligt, men ville inte vara sjukskriven. Jag var ju inte sjuk, det var arbetsplatsen som var det. Men till slut gick det inte längre. Jag ramlade ihop. Det kändes som om jag hade förklarats icke önskvärd på min arbetsplats och jag tvingades till slut sjukskriva mig en kort tid.

I en informationsbroschyr om verksamheten som togs fram under Irenes sjukskrivningstid fanns hennes namn inte med. När hon återkom till arbetet och placerades i en annan lokal kände Irene sig så till den grad motarbetad att hon tröttnade. Hon var 60 år och valde garantipension.

– Det är en lösning som kostar mig mycket pengar, men den är värd varenda krona. Min känsla av maktlöshet var total. Jag hade helt enkelt blivit utmanövrerad. De som strök arbetsledaren medhårs fick favörer, den som sa ifrån blev ett hot. Och de arbetskamrater som valde att stå bredvid och titta på var precis lika mycket delaktiga som ledaren.

Tågbanan blev min livlina när jag mobbades på jobbet!
Sjukvårdsmuseet på bottenvåningen i Irenes hus är ett eldorado för den som är intresserad av vårdens historia. Hon har fått många bidrag från givare landet runt, såväl uniformer som instrument.

Tog revansch

Det var arbetet med Kulturcentrum som blev räddningen under denna svåra tid. Visst hade hon vänner som stöttade, men eftersom Irene lever ensam blev det ändå många timmar över för grubbel.

– Det värsta med mobbningen var det tvivel som mobbarna lyckades så inom mig. Mobbare är bra på att hitta ömma punkter. Till slut började jag tvivla på mig själv och min förmåga.

Iréne lade istället krafterna på sin kulturella verksamhet och skapade ett helt nytt inslag i huset. Nu står den klar, den stora modelljärnvägen av märket Märklin som fyller en stor del av övervåningen.

– Den tog ett och ett halvt år att bygga. Jag tillverkade landskapet själv. På vägen passerar tåget en mobbningfri skola. Där står två elever och kramar varandra. För att få bukt med mobbningen i skolorna måste vi börja med oss vuxna. Barnen gör inte vad vi säger utan vad vi gör.

Till en viss del handlade tågbygget om revansch. Plågoandarna skulle få klart för sig att Irene faktiskt dög till något. Men framför allt fick Irene tillbaka sin självkänsla.

– Jag vågar inte lita på folk på det sätt jag gjorde tidigare. Men jag kan le igen. Den som har utsatts för mobbning lär sig leva med det. Men man glömmer det aldrig.

Och nog har Kulturcentrum i lilla Korsberga satt sitt märke på landets kulturkarta. Rader av känt folk har invigt olika utställningar: Sven Wollter, Marika Lagercrantz, Lars Ohly, Gudrun Schyman…

I det populära sjukvårdsmuseet finns uniformer och mängder av föremål från gamla tider. En uniform visar sig till exempel ha tillhört Märta Lillieborg som tjänstgjort hos kungafamiljen och haft hand om kronprinsessan Victoria.

Irene har genom åren fått ta emot flera hedrande utmärkelser, Vetlanda kommun kulturpris 1998, Årets Kvinnliga företagare 2006, Årets Korsbergabo 2002.

– Fast Korsbergaborna kommer inte hit ofta. Jag säger vad jag tycker och står för min åsikt, det är inte alltid populärt. En vän sa en gång till mig: “Halva Korsberga älskar dig, den andra halvan hatar dig!”

Tågbanan blev min livlina när jag mobbades på jobbet!
Irene producerade en utställning om skådespelaren Viveka Seldahl . Vivekas mångårige kärlek Sven Wollter kom till Korsberga för att inviga utställningen.

Trivs med livet

Just som Irene sagt det ringer telefonen. Hon går ut och svarar och en livlig diskussion med uppringaren tar fart.

– Det var Marita Ulvskog. Jag hade bett henne ringa för jag ville säga vad jag tyckte i ett ärende, förklarar hon när hon lagt på luren.

Hur i all sin dar får man en upptagen kvinna som Marita Ulvskog att slå ens telefonnummer?

– Jag söker henne tills hon hör av sig! Så brukar jag göra. Det fungerar, förklarar Irene med en glimt i ögonvrån.

Snart finns det inte mer plats i huset, Irenes livsverk har bara lämnat sovrummet ledigt.

Hon trivs med sitt liv även om hon tycker att det nu på äldre dagar hade varit roligt med barn som fört ledet vidare. Men det blev bara inte så.

Varifrån hon fått sitt mod att höja rösten och säga ifrån vet hon inte. Hon vet bara att hon alltid gjort det. Irene föddes i Bringetofta utanför Sävsjö i en syskonskara på tre. Far var mjölnare.

– Så jag kan kalla mig för Mjölnarens Irene. En mjölnarens Irene som fått lite fart på Korsberga!

Scroll to Top