I dag mår Anna Caspersson, 35 år, strålande. Men det tog tid att komma tillbaka. En morgon för drygt tre år sedan klarade hon plötsligt inte av att lyfta tekoppen längre.
Utan överdrift kan man säga att Anna Caspersson levde i racerfart. Hon var ensamstående med tre barn och hund, hade heltidsjobb som undersköterska inom omsorgen och extraarbetade samtidigt på förlossningen och som ridlärare. Dessutom tävlingsred hon.
– Visst, jag hade fullt upp, men jag trivdes, förklarar 35-åriga Anna, som vi träffar i ett hus på landet strax utanför Varberg.
– Nackdelen var ett ständigt dåligt samvete för att jag inte hann allt så fullständigt som jag ville. Som att umgås med barnen mer, motionera hunden rejält eller städa som jag borde.
– Ändå anade jag inte för ett ögonblick att jag skulle gå in i väggen.
Men det gjorde Anna och det med besked.
– Det var den första april 2009, berättar hon. Barnen var på vintersemester med sin pappa och jag var ensam hemma. På morgonen kände jag mig så underligt svajig när jag klev upp. När jag skulle äta frukost vägrade min vänsterarm att lyfta tekoppen.
Anna är vänsterhänt, men nu kändes hela hennes vänstra sida märkligt bortdomnad.
– Jag blev livrädd, berättar Anna. Jag ringde till min väninna Åsa och hon kom och körde mig till sjukhuset.
Där misstänkte man först att Anna hade fått en stroke. När det stod klart att det inte handlade om det började man kontrollera om det var en tumör, MS eller kanske borrelia?
– Under tiden blev vänstra kroppshalvan helt förlamad, minns Anna. En läkare stack mig med nålar från fötterna upp till halsen. Det var först i brösthöjd som jag hade någon känsel.
– Jag mådde också fruktansvärt illa och tyckte att allt gungade och svajade. Jag hade ingen som helst balans.
Snart stundar bröllop för Jesper och Anna. De svåra åren är över.
Men doktorerna hittade ingen fysisk orsak. Anna var kroppsligen frisk som en nötkärna!
– Jag fick ändå stanna kvar på sjukhuset och var totalt hjälplös, berättar hon. Jag satt i rullstol och kunde inte gå. Varje gång jag skulle på toa fick två personal följa med.
Djup depression
Diagnosen blev till slut total kollaps på grund av stress och Anna blev naturligtvis sjukskriven. När hon skrevs ut från sjukhuset fick hon till att börja med bo hos vännen Åsa.
– Hon blev mitt stöd, konstaterar Anna.
En person till fick stor betydelse i Annas liv, Jesper. Honom hade Anna träffat genom en väninna och någon månad före kollapsen hade de blivit ett par.
– Åsa och Jesper turades om att passa mig, berättar Anna. Jag kunde inte bo själv. Förlamningen hade successivt släppt, men den satt fortfarande kvar i foten och balansen var så störd att jag måste ha kryckor.
Till slut fick jag flytta hem till Jespers mamma Marie, som också blev en räddare i nöden.
Trots allt stöd hamnade Anna i en djup depression.
– Allt självförtroende bara rann ur mig, säger hon. Jag kände mig misslyckad, värdelös och usel. Jag klarade inte av att vara mamma, jag klarade inte av att jobba, jag klarade ingenting! Allt var svart, svart!
– Min enda tröst var att sova. Jag sov minst 18 timmar i stöten.
Turligt nog fick Anna kontakt med en duktig terapeut.
– Det tog tid, men hon fick mig att inse att jag hade ställt alldeles för höga krav på mig själv. Jag led av prestationsångest, troligtvis för att jag ville vara omtyckt av alla. Det fick mig att ställa upp på allt, till exempel att ta över arbetspass när någon behövde ledigt och ställa upp på extraknäck.
Depressionen tog lång tid att tillfriskna ifrån. Som en extra börda drabbades Anna av svår panikångest.
– Jag vågade inte gå ut och inte möta andra människors blickar, berättar hon.
Jesper försökte hela tiden locka upp Anna ur det mörka, svara hålet.
– Till slut gick jag ut förklädd i peruk och med löftet att Jesper skulle gå tätt, tätt intill mig, berättar Anna. Tog han ett enda steg bort kunde jag inte andas längre.
Helt återställd
Genom allt stöd från omgivningen, terapeutens hjälp och antidepressiv medicin i ett och ett halvt år kom Anna sakta, sakta tillbaka. Idag är hon helt återställd.
– För ett år sen fick jag tillbaka "styrförmågan" igen. Det kändes helt underbart!
– Nu vill jag passa på att tacka alla som backade upp mig under den jobbiga tiden. Som mina barns pappa, som ställde upp helhjärtat för att jag skulle bli bra och regelbundet kom och hälsa på med barnen, som jag längtade så fruktansvärt efter.
– Och som min chef, som stöttade mig precis hela vägen. Och så handläggaren på försäkringskassan, som verkligen förstod hur dåligt jag mådde.
Hela familjen samlad.
Så småningom kunde Anna börja arbetsträna en timme om dagen.
– Efter ett år av träning var jag tillbaka på heltid. Men till att börja med var jag helt slut när kvällen kom. Idag är jag helt och hållet gamla Anna igen, men utan den gamla prestationsångesten!
Hon berättar hur hennes nya liv ser ut.
– Jag har slutat tävlingsrida och gett bort min hund, som fått ett jättebra nytt hem. Jag har slutat med allt extraarbete, men fått ett drömjobb som motivationspedagog inom omsorgen. Det är min chef som har skräddarsytt den uppgiften till mig. Jag stormtrivs och känner att jag faktiskt gör verklig nytta i den rollen.
– Jag får peppa människor med funktionsnedsättningar att hitta en personlig sysselsättning som känns bra och viktig. Där har min egen erfarenhet från kollapsen varit till nytta!
Glad över erfarenheten
Anna gläds också över närkontakten med de tre barnen, Nellie, 6 år, Josefine, 12, och James, 15.
– Nu har jag fått ett kärt extrabarn också, genom Jesper, hans 7-årige Leo. Numera bor nämligen Jesper och jag tillsammans.
Anna känner en helt ny styrka i kropp och själ.
– Jag gläds naturligtvis inte över den jobbiga kollapsen, men jag är glad över vad den har lärt mig, säger hon. Kan min berättelse dessutom hjälpa någon annan som har drabbats av en stresskollaps känns det toppen. Det går att komma tillbaka, även om det kan kännas omöjligt för en tid.
Jesper finns tätt vid hennes sida. Han är till yrket verkstadschef och dessutom en duktig spelman.
– Numera åker vi båda på spelmansstämmor, berättar Anna. Vid den senaste, då vi även firade hans mammas 60-årsdag, föll Jesper på knä under middagen och friade.
De fyra barnen planerar nu ivrigt för stundande bröllop. Lilla Nellie ska ha fin klänning, Leo har ännu inte bestämt sig för om det blir fluga eller slips.
Men alla gläds åt en ny, glad och sprallig Anna. En Anna som lärt sig vara mer aktsam om livet!