Robert Gustafsson: Det är ren och skär dödsångest som driver mig!

Kanske har Sverige aldrig sett en mångsidigare artist: Ena dagen ett förortsfyllo som partajar med en uppstoppad iller. Nästa en homosexuell brandkapten i kilt. Tredje en värmländsk dansbandstönt med silverkavaj. Fjärde ett överaktivt teknikfreak som lever i ett ruckel ihop med sin kedjerökande mamma…

Ja, ni kan själv fylla på listan. Städerskans och verkmästarens son från Skövde äger en bredd som ingen annan.

Humorserien Morran och Tobias med Robert Gustafsson och Johan Rheborg från 2014.

 

Ett hopkok av Roberts roller

 

Aktuell i stor höstrevy

2016 ska kamelontens cv ut­ökas med en elegant Karl Gerhard-typ i vit smoking, som Oscarsteatern bygger sin stora höstrevy kring.

– Äntligen kan jag bära ett sådant plagg med lite tyngd, säger han med ett snett leende. Annat var det förra gången jag gjorde revy. Med Bosse Parnevik och Monica Zetterlund på Cirkus i början av 90-talet. Herregud, så valpig jag ser ut på de där gamla bilderna.

I Oscarsrevyn uppträder Robert med bland annat Dan Ekborg, Sanna Nielsen, Rachel Mohlin, Vanna Rosenberg och Kim Sulocki.

 

Vad är en bra revy?
– Att publiken får exakt vad de hoppats på – och lite till. Den ska vara ungefär som Linas matkasse – i mitten och på botten finns alltid en överraskning som väntar.

Robert Gustafsson, Sanna Nielsen och Vanna Rosenberg i sminket. Till hösten går startskottet för deras höstrevy.

 

Hur kan en medfödd blyghet kombineras med en urstark dragning till strål­kastarskenet?
– De flesta skådisar är blyga privat. Margareta Krook var fruktansvärt blyg, Gösta Ekman och Johan Rheborg är det också. Men att spela en roll är ungefär som att få på sig ett par rejäla stövlar. Man står plötsligt stadigare på jorden.

 

Du talar ofta om ditt kontrollbehov. Är det inte en paradox att du samtidigt kan flippa iväg totalt i en improvisation?
– Jag far iväg rätt ofta, det är sant. Men bara om jag har gjort min hemläxa ordentligt. För att det inte ska bli sinnessjukt eller plumpt eller bara dåligt, måste jag vara väldigt väl förberedd. Det är ungefär som med Lustiga huset på Gröna lund: Det måste finnas en stadig grund om väggarna ska kunna fladdra och golvet skaka.

 

Vad är mardrömsscenariot för dig som artist?
– Att någon säger: ”Gör vad du vill på scenen!” Då händer oftast ingenting. Be mig däremot att spela… låt oss säga… en lokal Lions-ordförande som är i desperat behov av att få sina åhörare att skänka pengar. Då kan jag spinna loss totalt. Jag behöver en fast ram att improvisera inom.

Att improvisera med fasta ramar är det som fungerar bäst för Robert. Då känner han sig som hemma på scenen.

 

Vad hade du blivit om du inte blivit komiker?
– Förmodligen en Bert Karlsson-typ som arrangerar tivolin och nöjesfält. Jag tycker om att styra och ställa med folk. Och så är jag i grunden pedant.

 

Sin hustru Lotta träffade Robert Gustafsson inte oväntat på jobbet. Han spelade en naken kung, hon var sminkösen som varje kväll satt på huk och ritade falska sömmar på hans kropp. ”Det blev en oundviklig kontakt”, brukar han säga.

Här är Robert Gustafsson och frun Lotta Gustafsson vid premiären av ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” i Stockholm 2013.

 

Testar du någonsin dina skämt på dina anhöriga?
– Nej, men däremot på mig själv. Jag brukar snacka in grejer i mobilen, som jag sedan lyssnar av. Då hör jag om betoningen är rätt eller pauserna för långa. Inför rollen som Rain Man filmade jag mig själv för att se så det inte blev för mycket eller för lite tics.

 

Du tjänar enormt mycket pengar, vad gör du med dem?
– Trycker in i produktioner och filmer. Bygger en pension. Och eftersom jag jobbar så mycket, går en stor del åt till att förflytta sig, till taxi och p-böter. Det är många år sedan jag kände mig bekväm med att åka tunnelbana.

 

Missbrukade sömntabletter

Men det är också många år sedan Robert Gustafsson insåg att livet inte bara är komik. 2004 föll hans tre år äldre storebror Kristian ihop på föräldrarnas veranda i Skövde. Efter 42 år hade ett medfött hjärtfel tagit ut sin tribut. För Robert Gustafsson innebar det sista knuffen ner i mörkret. Han började missbruka sömnmedel. Knaprade upp till sex tabletter rohypnol per dag.

– Åren innan hade jag mått allt sämre. Så här efteråt förstår jag att jag var totalt utbränd. Problemet i det här jobbet är att du ständigt får bekräftelse i form av ris eller ros. Du märker sällan att du är på väg att springa rakt in i väggen. Och det gjorde jag – bara sprang, sprang och sprang…

– Till slut var jag tvungen att söka hjälp. Det var mycket konkret. Jag fick hjälp att kolla vad som var fel och insåg att det fanns en biologisk förklaring till att psyket mådde dåligt. Jag var helt enkelt laddad med för mycket material. Ungefär som en hårddisk som blivit full.

 

Men en dag ska du äntligen kunna luta dig tillbaka?
– Nej fan, det funkar ju inte heller. Kolla på kolleger som Sten-Åke Cederhök eller Laila Westersund. De levde bara två månader efter pensionen. Jag kan säkert dra ner jobbet med 80-90 procent, men inte helt. Det måste finnas kvar något att göra – en roll, artikel eller föreläsning att vara lite smånervös inför. Annars blir det ungefär som att stänga av en bränslepump. Hela motorn lägger av.

 

Och din bensin är?
– Ren och skär dödsångest, tror jag. En vilja att hinna med så mycket som möjligt innan jag dör. Inte skjuta upp saker som jag verkligen vill göra. Samtidigt har jag blivit bättre med åren på att ta hand om nuet. Och mindre rädd att misslyckas. Man ska inte heller behöva ångra sina floppar, tycker jag.

Robert Gustafsson genom åren:

Ett dialektalt geni

 

Och för att inte missa improvisationen av Tony Irving

 

 

En gammal klassiker…

 

 

Hela artikeln finns att läsa i Hemmets Journal nr 5 2016.