Peter låter inte cp-skadan hindra honom

Kompisarna brukar skoja och säga: “Synd om dig, Peter, som har ett så svårt handikapp.”

“Nja, det går väl rätt okej.”

“Vi menar inte cp-skadan. Vi menar att du gillar Lasse Stefanz. Stackars människa…”

Då brister Peter Ingemarsson ut i ett gapflabb som hörs nästan över hela Varberg. Han gör gärna det. Mobbad som ung, men vid 53 års ålder en färgstark profil som är omöjlig att inte älska.

Finns det en svensk vardagshjälte, så är det han.

1991 sprang han Stockholm Maraton på 5 timmar, 11 minuter och 54 sekunder. En helt okej tid för en vanlig motionslöpare. Men Peter Ingemarsson är varken vanlig eller motionslöpare i ordets klassiska bemärkelse.

Kroppen är tanig och vriden. Ena foten har en tendens att fastna i marken. Han är blind på ena ögat. Boxarhjälm på skallen. Och ändå…

Grushandlarens pojke, som fick hjärnblödning i samband med födseln och nöddöptes på Varbergs sjukhus 1962, skulle visa sig äga en vilja av stål. Eftersom han som spädbarn fick dropp genom ena benet, blev utvecklingen försenad. Först som femåring lärde han sig gå.

– Jag var väldigt, väldigt sjuk i samband med födseln. Sen blev det några tuffa första år. Jag insåg efter ett tag att jag var annorlunda, att min kropp inte lydde som den skulle. Jag ville också spela fotboll och ishockey som de andra barnen, men förstod snart att det inte var för mig.

Hylla full av priser
Tio år i särskola gick förhållandevis bra. Peter fick bra kompisar och slapp de värsta glåporden. För mamma och pappa var han ett av fyra älskade barn. Men på gymnasiet började helvetet.

– Det var större klasser och sämre ordning. Så fort läraren gick ut ur klassrummet skulle det kastas saker och busas. Jag blev mobbad och retad. Alla kunde se att jag gick konstigt och de elakaste satte krokben.

Vändningen kom efter studenten. Dels fick han jobb på Varbergs kommun. Dels började han löpträna.

– Jag fick höra talas om en tävling där det gällde att samla poäng genom att springa en halvtimme om dagen under tre månader. Jag testade och insåg att löpning nog var något för mig. För varje dag sprang jag längre och kände mig starkare. När de 90 dagarna var över visade sig att bara en enda person hade sprungit mer än jag. Han fick en weekendresa och jag en tröja.

Tre decennier senare är prishyllan full av medaljer och Peter en legend i löparkretsar. Många har förbluffats över att han ens kan ta sig fram 100 meter med sin plågade kropp och sina spasmer i benet. Löpsteget är haltande, ansiktet tycks förvridet av smärta, svetten porlar i pannan. Men maratonmannen från Varberg har bevisat att handikapp är till för att besegras. Eller åtminstone bli vän med.

– Jag märkte snart att kroppen svarade, att jag faktiskt mådde bättre om jag sprang. Inte direkt efteråt kanske. Jag minns ett terränglopp när fötterna var helt sönderskurna. Men på asfalt, som var fin och slät, kunde jag i princip springa hur länge som helst.

Göteborgsvarvet på 21 kilometer skulle snabbt bli Peter Ingemarssons favorit. Första loppet träffade han den gamle tungviktsboxaren Ingemar Johansson. De blev snabbt bekanta.

– Ingo slog mig med 14 minuter. Men det fanns också många som kom efter mig. Tre timmar tog min första halvmara. Några år senare hade jag pressat mitt personbästa till 2,14.

Det skulle bli 19 Göteborgsvarv till sist. Men också varje löpares elddop, det dubbelt så långa maratonloppet.

Med hjälm på huvudet
Peter har aldrig smugit med sitt handikapp. Numera är han ofta ute i skolorna och pratar om sitt liv som cp-skadad.

– Förr var det ju något man retades med: “Du är ju helt cp!” Idag verkar ungarna veta betydligt mer. De är jätteintresserade av att höra om min vardag, varför jag går så konstigt och vad jag gör på fritiden.

“Barn föds inte med fördomar”, brukar Glada Hudik-teaterns ledare Pär Johansson predika. Peter Ingemarsson vet att det är sant. Att både utvecklingsstörda och normalstörda – begrepp som Pär Johansson gärna använder – ofta kan mer än de själva tror.

I april i år var båda två med på ett träningsläger i Portugal. Där fanns också Mats “Ica-Jerry” Melin och löparfenomenet Susanne Johansson, som bland annat har vunnit Stockholmsmaran och sprungit från Algarve till hemmet i Halmstad, 379 mil på 71 dagar. Varje dag tränade de tillsammans. Susanne med ena armen under Peters, för att han inte skulle snubbla i sanden.

– 2002 föll jag och bröt axeln. Sedan dess har jag inte samma balans som förr. Ena benet trilskas dessutom och har en tendens att fastna i marken. Men med Susannes hjälp kunde jag ändå springa flera kilometer varje dag. Boxarhjälmen bär jag om olyckan ändå skulle vara framme.

Peter är säker på att hans liv varit klart sämre utan löpningen.

– Jag har fått både bättre kondis och en massa nya kompisar. I löparspåret har jag aldrig stött på en enda person som mobbat mig för mitt handikapp. Alla är schysta och snälla. Som en enda stor familj.

Två saker kan dock konkurrera med kärleken till löpningen. Det ena är flickvännen Ulrika, som sitter i rullstol och är fena på boule och bowling. Det andra är dansbandet Lasse-Stefanz.

– När jag första gången hörde Olle Jönssons röst hände det något i kroppen. Egentligen dansar jag inte längre, men under Glada Hudik-teaterns träningsläger lämnade jag inte diskoteksgolvet en enda gång.

Rättelse: Den här artikeln hittar du i Hemmets Journal nr 31, 2015. Dessvärre har ett fel smugit in sig i bildtexten. Det är inte Mats “Ica-Jerry” Melin som syns till vänster på bilden nedan utan Kim Boström.