Per var död i 20 minuter: “Det är ett mirakel att jag klarade mig”

Plötsligt, utan förvarning, stannade Pers hjärta. Kajsa fann honom livlös på badrumsgolvet. Det tog över tjugo minuter innan han kunde andas igen, men han klarade sig helt och utan hjärnskador. – Det är ett mirakel, säger läkarna.

Per var död i 20 minuter:

Efter bara tre veckor kom han hem till sin familj igen; sambon Kajsa och sönerna Kalle (längst till vänster) och Oskar.

 

“Vad gör han där?”. Det var det första Kajsa, 37, tänkte när hon såg Per ligga framstupa på badrumsgolvet.

– Jag kände ingen panik, förklarar hon. Men undrade “Vad är det här? Epilepsi?”.

 Vi sitter vid köksbordet i familjens hus i Valbo. Per, 50, minns själv i princip inget av den där kvällen i mars 2011 då hans hjärta plötsligt stannade. Men han säger med ett litet leende, vänd mot Kajsa:

– Min sekreterare vet allt. Jag kan sitta och lyssna ett tag.
Och så börjar Kajsa berätta om en kväll som kunde ha slutat betydligt mer tragiskt än vad den gjorde. En kväll som Kajsa tänkt gå på en konsert tillsammans med grannen Anna.

– Det är sällan vi bangar, men det var väl någon mening med det, konstaterar hon. Förstå om vi hade åkt… Då hade Per varit ensam hemma med grabbarna.

 Istället satt Kajsa och Per med sina pojkar Kalle, 10, och Oskar, 6, och tittade på Earth Hour. Det var som vilken lördagskväll som helst.

 

Låg på badrumsgolvet

En stund senare nattade Kajsa och Per varsin kille och Kajsa gick sedan ner på bottenvåningen.

– Jag pysslade med tevattnet och funderade på vilken film vi skulle se, minns hon. Klockan var strax före tio när jag hörde en smäll från övervåningen.

 Hon ser på Per och lägger till:

– Jag tänkte: “Ungarna har ju just somnat, vad håller han på med nu?”.

 Kajsa satte på TV:n men i nästa sekund hörde hon ett grymtande läte från övervåningen. Hon sprang upp för trappan i ett huj!

 Och där på badrumsgolvet låg Per.

– Jag ruskade om honom men fick ingen kontakt. Jag hämtade telefonen och ringde 112. Kvinnan som svarade frågade hur Per andades och jag fick instruktioner om vad jag skulle göra, att jag först skulle vända honom över på rygg.

Men Kajsa lyckades inte vända honom på honom och plötsligt slutade Per att andas helt.

– Han blev först blå och sedan blåsvart. Jag trodde att det var över, nu kommer han att dö…

– Jag ville ringa på hjälp, men kvinnan på SOS sade att jag inte fick lägga på, att jag måste vända honom! Jag kände mig helt maktlös.

 

Per var död i 20 minuter:

Per och Kajsa med den fotodagbok som IVA gjorde åt Per så att han skulle se vad som hänt när han låg nedsövd. “Jag är otroligt tacksam över den vård jag fått. De var fantastiska på sjukhuset, säger han.

 

Dra upp kalsongerna!

Kajsa kämpade och kämpade och fick nästan runt Per, men så tappade hon greppet.

– Då fick jag panik och lade på. Klick. Men så ensam jag kände mig när jag precis lagt på…

Men Kajsa visste vem hon skulle ringa efter hjälp; grannen Anna. “Kom fort, han dör!”, skrek Kajsa i telefonen och det tog bara två-tre sekunder innan Anna kom springande barfota över snön med sin man Peter.

 Blixtsnabbt hjälptes de åt att vända på Per och Anna, som jobbat som undersköterska, satte genast igång med hjärt- och lungräddning. Hon kämpade i rasande takt i minst tio minuter men till slut gick Pers ansiktsfärg från blåsvart till grå.

 Kajsa skrattar till.

– Mitt i kaoset, när vi hörde att ambulansen kom, så sade Anna: “Kajsa, dra upp Pers kalsonger! Nu kommer de!” Han hade ju stått och pinkat när han föll omkull.

 Ambulanssjukvårdarna tog hand om Per men Kajsa tyckte det kändes som en evighet innan det blev dags att åka till sjukhuset.

– Jag tänkte att allt skulle bli bra, bara vi kom fram till sjukhuset, men när vi väl kom fram tog en av ambulanssjukvårdarna tag i mig och uppmanade mig att inte ge upp hoppet.

 Kajsa berättar att hon denna natt för första gången hörde talas om “plötsligt hjärtstopp”. Man kunde inte hitta någon medicinsk förklaring till varför det drabbat Per och inte heller säga hur utgången skulle bli.

 

Vem är han nu?

Framåt morgonen åkte Kajsa hem igen. Kalle och Oskar sov fortfarande och hon hade ångest över vad hon skulle säga till dem.

– Men jag bestämde mig för att säga som det var. Jag såg att de blev ledsna och skärrade. Jag frågade Oskar om han förstått vad jag sagt. “Ja, pappa är på sjukhuset. Vi får se om han kommer hem”, svarade han.

 Dagarna gick. Man ville försöka väcka Per som var nedsövd, men komplikationer uppstod. Men slutligen fick Kajsa det lugnande beskedet att Per skulle överleva.

– Det var en otrolig känsla! Men läkarna sade även att jag måste räkna med att hjärnan påverkats, så jag förklarade för pojkarna att pappa kanske inte skulle vara exakt som tidigare. Kalle, klok som han är, svarade: “Det spelar ingen roll hur han är, bara han överlever och kommer hem”.

 Det blev helg igen och när Pers syster Lena åkte in till sjukhuset på lördagskvällen vaknade Per.

– Jag var otroligt nervös när jag kom till sjukhuset, jag visste ju inte vem jag skulle möta. Det första ord som Per yttrade var “pojkarna”. “Det är bra med dem” svarade jag men han trodde mig inte.

– Jag hade en härlig narkosfylla, säger Per och skrattar. Min bild av verkligheten var fylld av robotar och utomjordingar.

 Men redan dagen därpå förstod Kajsa att den gamle Per var tillbaka.

– Du var där, säger hon vänd mot Per. Jag kände en sådan lättnad, vi pratade om grabbarna och du var helt klar i huvudet.

 

Nya insikter

Och knappt tre veckor senare var Per hemma igen och i stort sett återställd. Läkarna kallar det för ett mirakel.

– Fast det dröjde ett halvår, minst, innan jag känslomässigt började förstå vad jag varit med om, säger Per. Och ibland kommer det över mig att man kan dö när som helst, då kan jag känna dödsångest.

 Han gör en paus innan han tillägger:

– Många frågar vad man ser när man är död.

– ”Inte ett dyft” brukar du säga, fyller Kajsa i.

– Nej, bara mörker. Att vara här är livet är det som är det viktiga, konstaterar Per. Sedan är jag kanske inte proffs på att alltid tänka så.

Kajsa förklarar att hon först och främst vill berätta om vad som hände Per för att ingjuta mod i andra att våga ingripa.

– Jag vill belysa vikten av hjärt- och lungräddning. Man fick ju lära sig i skolan på en docka, men när det verkligen händer att någon ramlar ihop så tror att många inte vågar ingripa eftersom de inte vet hur man gör. Men allt man gör är en bonus, allt hjälper. Det viktigaste är att hålla igång cirkulationen. Det är ju tack vare att Anna orkade så länge som det gick så bra.

 Hon blir tyst en stund.

– Men jag berättar också för att påminna mig själv om hur skört livet är. Det är så lätt att glömma bort trots allt som hänt, även jag behöver bli påmind.

Scroll to Top