Maud Olofsson: Farmor lärde mig att stå på egna ben

 
Maud Olofsson har bakat rullrån efter mormors recept, för första gången på tio år. Nu ligger de uppradade i brödkorgen på köksbordet, tillsammans med kanelbullar och kolasnittar.

Sedan hon i september avgick som partiordförande för Centern, efter ett decennium i den politiska hetluften, finns äntligen tid över att påta i trädgården, laga mat, grilla korv med barnen. Och baka rullrån.

Därmed inte sagt att 56-åriga Maud Olofsson lever ett stillsamt liv hemma på gården i Högfors utanför Robertsfors. Omvärlden gör sig ständigt påmind – telefonen surrar och Maud slänger då och då en blick på laptopen som står uppslagen på bänken invid köksfönstret.

Under vårt förmiddagsbesök hör både Dagens Industri och Svenska Dagbladet av sig för att ställa frågor om ett nytt styrelseuppdrag hon åtagit sig.

– Jag trivs bäst både här hemma i byn och ute världen. Det är de stora kontrasterna som får igång mig, konstaterar hon.

På senare år har hon funderat mycket över sin egen identitet och varför hon blivit den hon är. Själv tror hon att svaren finns i barndomshemmet i Högbyn, strax utanför Örnsköldsvik.

– När man blir lite äldre börjar man förstå vilken roll uppväxtmiljön har spelat. För mig är det uppenbart att flera starka kvinnor har format mig, och lärt mig att ta plats, säger Maud Olofsson.

Starka kvinnor

För även om hon tidigt blev känd som “Haralds jänta” – pappa var landstingsråd i Västernorrlands län och god vän med Thorbjörn Fälldin – var det framför allt den kvinnliga sidan av släkten som påverkade henne under uppväxtåren.

Särskilt minns hon uppmaningen från farmor Karin: “Maud, var friherrinna så länge du kan”. Farmor Karin hade allvar i röst och blick och tonåringen Maud lyssnade, men förstod inte. Inte då.

Det var först i vuxen ålder som Maud begrep innebörden i farmors ord, och den stora sorgen som låg bakom. Som nybliven mamma hade Karin tvingats lämna ifrån sig sin lilla dotter, som fötts utanför äktenskapet. Hon fick snällt foga sig efter de skrivna och oskrivna regler som styrde kvinnornas liv.

– Numera förstår jag varför farmor var så noggrann med att kvinnor skulle se till att stå på egna ben, säger Maud Olofsson allvarligt.

Även mamma Ingegerd var mån om att Maud skulle ta sin rättmätiga plats. Kanske befarade hon att dottern skulle hamna i skuggan av sina bröder, en yngre och en äldre. Men hon hade inte behövt oroa sig.

– Därhemma var det aldrig besvärande om man skrattade eller pratade högt. Man var helt enkelt tvungen att höja rösten för att höras, säger Maud.

Men frispråkigheten och debattlustan, som uppmuntrades i hemmet och tränades inom Centerns ungdomsförbund (CUF), var inte lika välkommen i skolan. Maud gick ut gymnasiet med medelmåttiga betyg.
Särskilt skavde den där “eländes-tvåan” i engelska.

– Jag hade kompisar som for iväg för att jobba eller läsa vidare. Själv hade jag inga som helst yrkesplaner.

När hon som artonåring fick erbjudandet att bli ombudsman för CUF, tackade hon ja på stående fot.

– Jag tänkte varken på lön eller bostad. Det är nog lite typsikt mig, att jag inte såg några problem eller hinder – jag ville bara jobba med mitt stora intresse. Jag har tagit de chanser som bjudits och sett till att göra mitt bästa.

Träffade sin man

Inom CUF mötte hon också sin blivande make, Rolf Olofsson. Så småningom flyttade de till gården i Högfors, som är Rolfs barndomshem. Här är också de tre barnen Per, Eva och Jan uppvuxna.

Under tio år varvade Maud föräldraledighet med kortvariga arbeten, innan hon blev politiskt sakkunnig på arbetsmarknadsdepartementet i början av 1990-talet. Då var det Rolfs tur att ta över huvudansvaret för barnen.

– Det kändes så skönt att Rolf såg till att barnen fick med sig gympapåsar och matsäckar till skolan. Det var också han som stod för matlagningen.

– Ja, de fick inte skörbjugg, i alla fall, säger Rolf, som slagit sig ner vid köksbordet vid sidan om sin hustru.

Maud valdes in i Centerns partistyrelse och blev förste vice ordförande. Men när hon under våren 2001 föreslogs som partiordförande, tvekade hon.

– Jag hade ju sett Thorbjörn Fälldin på nära håll och visste vad det innebar. Spontant tänkte jag: det klarar jag inte. Jag räcker inte till.
Men ett gäng yngre kvinnor från partiet slöt upp bakom henne. När Maud insåg vilket helhjärtat stöd hon hade, tackade hon ja till uppdraget.

Den trogna skaran kvinnor har alltjämt stöttat henne, i synnerhet när tillvaron gungat under fötterna.

– Jag minns särskilt ett tillfälle, under valrörelsen 2006, då jag var helt slutkörd efter att ha rest landet runt. Då hade “mitt gäng” samlats i en källarlokal, och när jag kom dit blev jag fullkomligt kärleksbombad med uppmuntrande små lappar, och de bjöd på jordgubbar och champagne. Jag fick världens energikick! De har varit helt fantastiska! säger Maud och torkar sig med en bit hushållspapper i ögonvrån.

Husmor och järnlady

Även om Maud Olofsson haft en trogen skara supportrar inom partiet, har omdömena utifrån varit desto mer omväxlande. De första åren framställdes hon ibland som en husmor.

– Det sades att jag inte hade någon egentlig utbildning, och att jag bara dög till att baka tunnbröd. Men efter Saabaffären svängde pendeln åt andra hållet. Plötsligt var jag en järnlady och jämfördes med Margret Thatcher. Varför demoniseras kvinnor det sättet, när de hamnar i ledarposition? Varför kan vi inte bara betraktas som kompetenta politiker? säger Maud med eftertryck.

Även om hon själv brottades med farhågor kring ledarskapet i början, kan hon i efterhand konstatera: Så svårt var det faktiskt inte!

Hemmet i Högfors har alltjämt varit hennes fasta punkt.

– Jag tror att jag klarade de tuffa åren tack vare detta – att jag alltid kunnat återvända till lugnet och tystnaden i skogen. För det är viktigt att skilja mellan uppdraget, som man ägnar sig åt en begränsad tid, och det riktiga livet.

– Och i bästa fall tar uppdraget slut innan livet är över, inflikar Rolf med ett leende.

För Mauds del var uppdraget till ända i september 2011. Energin hade börjat tryta efter valrörelsen ett år tidigare, och det blev dags att lämna över stafettpinnen.

Men den som trodde att Maud Olofsson nu skulle dra sig tillbaka för att odla sin trädgård hemma i Högfors, trodde fel. I stället höjde hon ribban ytterligare ett snäpp.

I höstas fick hon förfrågan att leda en internationell expertgrupp direkt under Hillary Clinton. Gruppen ska bland annat diskutera frågor kring kvinnligt ledarskap.

– Det är otroligt hedrande. Jag har ju jobbat med dessa frågor på lokal-, nationell- och EU-nivå. Så det känns bra att få göra det på global nivå.

Kinesisk talkshow

Hon konstaterar, med ett brett leende, att livet tagit många oväntade vändningar. Tänk att hon, med sin “eländes-tvåa” i engelska, skulle sitta och konversera med världens mäktigaste ledare, eller hålla tal på internationella konferenser, eller delta i en kinesisk talkshow (“Det var helt absurt”).

Men de stunder hon njuter som allra mest, är när hon får grilla korv över öppen eld i skogen hemma i Högfors, tillsammans med hela familjen.

– Då kan jag tänka på vad mamma brukade säga: Känn, vad bra vi har det. Det sa hon ofta, med så stort eftertryck i rösten att man verkligen försökte känna efter i hela kroppen.

Varken mamma, pappa eller farmor Karin fick uppleva hur Maud tog sig upp till partitoppen och vidare ut i världen. Men de finns ständigt i tankarna.

– Det är så påtagligt, att de format mig. Jag vet att mamma skulle oroa sig när jag inte ätit eller sovit tillräckligt. Och att pappa skulle följt alla politiska debatter, och haft egna synpunkter. Jag vet att de finns inom mig, och det ger trygghet.

Säger Maud, som sedan många år är fast rotad, gift och väletablerad. Men likväl friherrinna.