Mattias adopterade på egen hand: “Min pappadröm blev sann till slut!”

Ända sedan tonåren hade Mattias längtat efter att bli pappa. Men motgångarna hopade sig och som medelålders särbo hade han nästan gett upp hoppet…

Personligt

Namn: Mattias Nystrand

Ålder: 47 år.

Familj: Adopterade sonen Adrian, 7 år.

Bor: På landet mellan Huskvarna och Gränna.

Gör: Diakon i Sofia församling i Jönköping

– Äntligen har jag blivit pappa, säger en strålande glad Mattias. Adrian kom hem med mig den 17 december i fjol och tillsammans bildar vi en liten familj. Men det har varit en lång resa – inte nog med att jag fick pröva min ansökan om medgivande som ensamstående, jag hade åldern emot mig också…

De bor ute på landet, mellan Huskvarna och Gränna, och där har Adrian fått en nystart i livet. Han kan fritt springa omkring i gräset, gunga eller hoppa på studsmattan. Det är en pigg liten kille med mycket spring i benen, samtidigt som han är söt, charmig och temperamentsfull.

– Min uppgift som pappa är förstås att ge mycket kärlek, men också att sätta gränser, förklarar Mattias. Adrian har varit van vid att röra sig ensam på vägarna, men nu får han hålla handen. Han har också löst konflikter med hjälp av knytnävarna, och nu måste jag lära honom vad som är rätt och fel.

Mattias adopterade på egen hand:

Adrian är uppvuxen på landsbygden i Panama och stortrvis på landet i Småland där Mattias bor.

Mattias, i dag 47, jobbar som diakon i Sofia församling i Jönköping. Han träffade tidigt en kvinna som han gifte sig med och paret planerade att skaffa barn, men det blev inga. År 2000 gjorde de ett konsultarbete åt Sida och interamerikanska utvecklingsbanken i Panama. De reste runt i hela Panama och intervjuade bland annat socialarbetare på socialkontor och på barnhem.

– På hemvägen från ett katolskt barnhem pratade jag med min dåvarande fru om detta kanske skulle vara en möjlighet för oss att bli föräldrar, minns han.

Det blev inte så. Förhållandet tog slut och paret separerade 2003. Mattias tog separationen hårt och sörjde den i fem års tid. Men 2008 träffade han Eva, som är hans särbo sedan sju år tillbaka.

– Vi hade båda varit gifta och skapat våra egna liv, och därför bestämde vi oss för ett särboförhållande, förklarar han. I början försökte vi få barn, men det ville sig inte – kanske beroende på att Eva är några år äldre än mig, men kärleken hittar alltid vägar framåt.

 

Ansågs för gammal
Han hade nästan gett upp hoppet om att bli pappa, när han en dag gick in på en sida på Facebook på internet och läste om en kvinna som var ensamstående, men som hade adopterat en pojke från ett asiatiskt land. Mattias insåg då att detta kunde vara en möjlighet för honom.

– Jag tog kontakt med familjerätten tio dagar innan jag skulle fylla 43, berättar han. Det visade sig vara i absolut sista stund, jag fick veta att man hade en åldersgräns vid just 43 år.

Socialnämnden skulle utreda, men gjorde genast klart för honom att han förmodligen skulle få avslag på grund av åldern.

– Det var ju inte någon hoppfull början, medger han. Men jag var fast besluten att pröva alla vägar. Det slutade dock med att jag fick avslag av socialnämnden eftersom jag bland annat ansågs vara för gammal.

Mattias överklagade till förvaltningsrätten och den 31 augusti 2013 fick han besked: Förvaltningsrätten gick emot socialnämndens beslut och godkände honom som adoptivförälder.

– Jag glömmer aldrig när samtalet från Adoptionscentrum kom, säger han och ger Adrian ett ögonkast fullt av kärlek. “Grattis pappa”, sa kvinnan i andra änden. “Det finns en pojke här som längtar efter dig.”

 

“Hej pappa!”
Den lille killen fanns i Panama och Mattias hade tidigare ställt sig i kö att få adoptera antingen från Panama eller Ecuador, mycket beroende på att han är tvåspråkig och pratar mer eller mindre flytande spanska.

– När jag var barn bodde jag i Spanien ett par år, då mina föräldrar jobbade i skandinaviska turistkyrkan, förklarar han. Vi bodde bland annat i en by nära Benidorm och jag lärde mig spanska genom att leka med spanska barn.

Med språkkunskaperna och mycket annat i bagaget bokade han så snart det bara gick en biljett till Panama för att sammanstråla med sin son. Den 16 juni förra året landade han i Panama City och dagen efter skulle han och Adrian mötas för första gången.

– Jag åkte till barnhemmet i en skraltig buss, berättar han. Det var ett katolskt barnhem och jag togs emot av nunnor. En av nunnorna höll en liten pojke i handen – det var Adrian och när han fick syn på mig släppte han hennes hand och gick fram till mig. “Hej pappa”, sa han. “Jag har väntat på dig. Kom, jag ska visa dig något.”

Adrian var ordentligt förberedd och sken upp när han fick se Mattias. Eventuell is var genast bruten och far och son som längtat på varsitt håll var nu förenade.

– Jag fick besöka honom på barnhemmet i tio dagar och han visade mig runt bland tuppar, höns och grisar, berättar Mattias. Där bedrevs ett småskaligt jordbruk och det fanns mycket att titta på.

Mattias adopterade på egen hand:

Mattias och Adrian bodde ett halvår i storstaden Panama City i samband med adoptionen.

Ledde långdansen
De lärde känna varandra mer och mer och när tio dagar hade gått fick de flytta till en egen lägenhet i en skyskrapa i centrala Panama City. Det var ett stort steg för dem båda. Barnhemmet var beläget på landsbygden, Mattias hus hemma i Berghem likaså, och nu skulle de bo i en pulserande storstad.

– Vi bodde sex månader i Panama City och kom hem till Sverige precis innan jul, säger han. Julen firade vi tillsammans med släkten, med mycket sång och musik. Och när vi spelade glada julsånger ledde Adrian långdansen. Han fann sig genast tillrätta.

Mattias adopterade på egen hand:

I fjol firade Adrian sin första jul i Sverige och det blev förstås massor av julklappar.

Mattias började jobba halvtid 19 januari i år och då fick Adrian börja i svensk förskola.

– Det har gått jättebra och han stortrivs, berättar Mattias. Där får han också möjlighet att lära sig svenska språket, samtidigt som vi övar mycket hemma.

Adrian pratar redan en del svenska och “läser” gärna Bamse och Kalle Anka som är klara favoriter. Men Mattias läser också svenska barnböcker för sin son varje kväll. Ett helt nytt liv har börjat för dem båda och i höst börjar Adrian förskoleklass. Då ska Mattias jobba 75 procent och vid årsskiftet räknar han med att gå upp på heltid.

– Hela mitt liv är förändrat, säger Mattias. Nu ligger allt fokus på Adrian, att han ska ha det bra och få en fin uppväxt.

Mattias adopterade på egen hand:

Adrian lär sig svenska genom att läsa Kalle Anka tillsammans med pappa Mattias.

Artikeln är hämtad ur Hemmets Journal nr 41 2015.

Adoptivbarnet Peter: <br> Pusselbitarna till mitt liv fanns i Indien och Småland
Johanna och Henrik: Ultraljudet gav oss vår käraste överraskning!
Asha fann sitt ursprung i kön till Pressbyrån
Scroll to Top