Marie, 24, har förlorat två barn och fått ett nytt hjärta

Precis innan hon sövdes ner fick hon veta att barnets hjärta inte längre slog. Det var en dag i slutet av december 2012. En dag som hade börjat med att den då 21-åriga och höggravida Marie Andreasson känt sig förkyld och lite hängig men slutat på det mest dramatiska sätt med att hon försatts i koma.

– Jag minns själv inte så mycket, säger Marie. Men mamma har berättat att det inte gick att få kontakt med mig mer efter att de berättat att barnet i magen dött.

– Jag kände mig febrig och tät i bröstet, säger Marie när hon fortsätter beskriva vad som hände den där vinterdagen för drygt två och ett halvt år sedan.

Hon och hennes dåvarande sambo var hemma hos Maries mamma och styvpappa. Marie hade fått en tid på vårdcentralen senare samma eftermiddag men hennes styvpappa tyckte inte att hon borde vänta längre.

Den då höggravida Marie hade känt sig förkyld och hängig. Det visade sig vara en infektion som gjorde att hon fick svårt att andas och Marie var nära att inte överleva.

– Så jag, min mamma och mitt ex åkte in, minns Marie. Det var smockfullt i väntrummet men jag fick komma in med en gång.

Det togs prover och resultaten tydde på en infektion och man beslutade att skicka Marie med ambulans till sjukhuset i Trollhättan.

– Då klarade jag att gå ut själv från vårdcentralen, berättar Marie. Men när vi kört i drygt 20 minuter fick jag svårt att andas. Sedan gick det fort. Det tar ungefär en timme att köra till sjukhuset, efter 40 minuter var jag medvetslös.

Det sista jag mindes var julafton
Marie fick syrgas och var åter vid medvetande när ambulansen kom fram till sjukhuset men själv har hon inte några minnen från det. Hon blev sedan nedsövd och vaknade inte på tre veckor.

Det lilla barnet som dött i magen förlöstes under natten. Under dagarna som följde blev Maries värden sedan bara sämre och sämre.

– Läkarna visste inte vad som var fel, säger Marie. Men till slut kom de underfund med att jag drabbats av multiorgansvikt. I tillägg hade jag dubbelsidig lunginflammation och blodförgiftning.

Marie låg inlagd på sjukhuset i Trollhättan i drygt tio dagar. Man ville flytta henne till toraxintensiven på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg men där var fullt och man blev tvungen att vänta. I Göteborg fick Marie en hjärtpump inopererad och några dagar senare väcktes hon.

– Då hade jag inte några minnen alls av vad som hänt, säger Marie. Det sista jag mindes var julafton.

När Marie fått förklarat för sig vad hon råkat ut för fick hon återigen beskedet om vad som hänt barnet hon väntat.

– Mamma sa att det verkade som om jag innerst inne redan visste, säger Marie. Det var hon som berättade för mig medan ett team läkare stod beredda utanför rummet. Mitt hjärta var ju så svagt. Jag grät, men inte hysteriskt som mamma hade väntat sig.

Sjukhusprästen ordnade sedan så att den lille pojken som fick namnet Elliot flyttades till sjukhuset så att Marie skulle få se honom.

– Jag minns inte så mycket från det heller, säger Marie. Men jag har bilder.

Några dagar senare väntade kistläggning.

– Det minns jag lite grann. Men det går inte att sätta ord på hur det kändes. Jag hann aldrig bearbeta sorgen. Jag hade så fullt upp med att överleva.

Opererad i 11 timmar
Marie blev kvar på Sahlgrenska sjukhuset fram till mitten av mars. Hon återhämtade sig sakta men säkert men hade fortfarande sin hjärtpump. I maj samma år blev hon uppsatt på transplantationslistan.

– Jag hade förberett mig på att få vänta länge på ett nytt hjärta, berättar Marie. Men det blev bara lite drygt en månad.

Hon gick hela tiden och hoppades att telefonen skulle ringa. När den väl gjorde det kom det som en chock.

– Jag låg hemma och sov, minns Marie. 20 minuter senare var ambulansen framme.

Under färden till sjukhuset snurrade tankarna.

– Jag kände mig förväntansfull på ett sätt, men samtidigt fanns där också mycket oro som gjorde att det kändes jobbigt. Jag oroade mig för att jag skulle vakna och vara kvar i samma situation. Att jag skulle ha kvar pumpen och inte veta när nästa chans skulle komma. Jag oroade mig inte så mycket för att dö – mest för att det skulle vara något fel på det nya hjärtat.

Maries dåvarande sambo, föräldrar och tre syskon var på plats på sjukhuset när hon rullades iväg för operation – en operation som varade i drygt 11,5 timmar.

Ärret från hjärttransplantationen syns fortfarande tydligt mitt på Maries bröstkorg.

Vill bli gravid igen
Men Maries oro till trots gick allt om det skulle. Det första hon frågade när hon vaknade efter transplantationen var om pumpen var borta och redan samma kväll bestämde hon sig för att hon ville försöka ställa sig upp.

– Jag kände: “Nu måste jag börja kämpa – för att bli frisk.” Jag ville inte bli liggande orörlig för länge.

Marie blev sedan sjukskriven i åtta månader och först då kunde hon börja bearbeta sorgen efter barnet hon förlorat. Drygt ett år tidigare hade hon och sambon även förlorat ett annat barn, Adrian.

– Jag var gravid i vecka 22 när vi fick avbryta graviditeten, berättar Marie. De hade upptäckt att barnet hade en njursjukdom. När jag blev gravid med Elliot var jag väldigt orolig hela tiden. Och efter transplantationen kom den värsta sorgen – både över barnet och över det jag själv gått igenom. Hela livet bara ändrades…

Ett tag gick hon till en psykolog men det största stödet fick hon från sin familj.

– Sorgen lever jag med varje dag. Men den övertar inte längre allt annat. Både Elliot och Adrian är begravda här i Strömstad och jag går till graven när jag behöver det. Men egentligen känner jag mig inte närmare dem där, de finns med mig hela tiden.

Idag har Marie en ny pojkvän. Hon studerar till sjuksköterska och även om hon säger att det så klart finns en oro vill hon gärna försöka bli gravid igen längre fram. Och hon tänker ofta på personen vars hjärta hon fick.

– Jag känner en väldigt stor tacksamhet, säger Marie. Den här personen finns med hela tiden. Jag vet inte hur det hade gått om jag inte fått hjärtat.

Marie lever idag ett normalt liv, vilket bland annat innebär sköna skogspromenader med hunden Greta. Men sorgen över Elliot och Adrian lever hon med varje dag. Och hon tänker ofta på personen vars hjärta hon fick.

Hela artikeln finns att läsa i Hemmets Journal nr 45 2015.

Organdonatorer behövs!

2014 donerades i Sverige organ från 166 avlidna patienter, vilket var 10 procent fler än året innan. Men trots ökande siffror är efterfrågan på nya organ fortfarande större än tillgången. Den 1 april i år stod 739 personer i kö för att få ett eller flera nya organ.

Du kan anmäla din inställning till att donera dina organ och vävnader till Donationsregistret.
http://www.socialstyrelsen.se/donationsregistret