Magnus Härenstam minns Brasse: Tillsammans var vi dubbelt så roliga!

Magnus Härenstam kommer för evigt att vara förknippad med sin parhäst Brasse Brännström. I en öppenhjärtig intervju avslöjar Magnus okända sidor hos sin folkkäre vän – blygheten, kvinnotycket, den tuffa uppväxten.

Personligt

Namn: Magnus Härenstam.
Ålder: 73 år.
Familj: Hustrun Birgitta Plånborg, 69. Barnen Smulan, 42, och Tomas, 36, med första frun Anita som gick bort 2003.
Bor: Lägenhet på Östermalm i Stockholm.
Gör: Monologen Morsning & Goodbye på Chinateatern i Stockholm i höst.

Magnus Härenstam minns Brasse: Tillsammans var vi dubbelt så roliga!
Hemmets Journals Petter Karlsson tog den sista bilden på Magnus och Brasse tillsammans, två månader innan Brasse gick bort.

Magnus Härenstam gick ensam på stan när en liten parvel pekade på honom och ropade: “Där går Magnus och Brasse!”

Sällan har två folkkära underhållare varit så sammansvetsade.

– Hade vi umgåtts mer, hade vi sovit ihop, säger Magnus Härenstam.

I sina nyutkomna memoarer Morsning & Goodbye ger Magnus en delvis ny bild av sin bäste kompis. Vi får lära känna kvinnokarlen Brasse, den belästa “enmansslummen” och den blyga grabben som tyckte hans föräldrar aldrig borde ha träffats.

Men Magnus berättar också öppet om sina känslor när Brasse dog den 29 augusti förra året.

Om första mötet med Brasse:
– Att Brasse och jag inte skulle ha träffats innan den dag då Lasse Hall-ström bad oss båda dyka upp i en tv-studio vid Gärdet 1968, känns osannolikt. Vi gick på samma universitet. Ändå hade jag inte lagt märke till den där lille luggslitne figuren. Men jag accepterade honom på en sekund som min partner.

– Brasse var en polare till Lasse, det dög gott för mig. Att han egentligen var kristnad till Lars-Erik, förstod jag omsider. Från början hade han kallats Lasse Brännström, men enligt Brasses version berodde smeknamnet på att någon vid ett tillfälle hade råkat kasta om namnet så det istället hade blivit Brasse Lännström.

Om samarbetet med Brasse:
– Jag kan inte minnas att Brasse och jag någonsin bråkade. Vi var så måna om att vårt samarbete skulle funka att vi sopade mycket under mattan. En matta som blev lätt kullig med åren, det ska erkännas. Vi visste ju båda att utan den andre var man inte mycket att hänga i granen. “Med dig var jag dubbelt så rolig”, sa Brasse sista gången vi träffades. “Och med mig, Magnus, var du så in i helvete mycket roligare, ha ha!” Det Heliga Samarbetet gick före allt – och förlät allt.

Om Brasses barndom:
– Brasse var blyg från födseln. I vårt sista möte berättade han också för första gången om sin uppväxt. Jag hade aldrig tidigare hört honom vara så rättfram och naken: “Jag kom från en dysfunktionell skitfamilj. Både min syster Gunilla och jag fick polio. Jag fick det först och smittade henne. Lyckligtvis blev jag frisk, men det blev inte hon. Det var synd att mina föräldrar träffades, för de kunde säkert ha blivit anständiga människor båda två. Istället blev de varandras fiender. Jag såg aldrig min mamma och pappa gå hand i hand.”

Om slarvern Brasse:
– Som privatpersoner var vi ohyggligt olika. Jag var fyra år äldre i personbeviset, men betydligt mera om man såg till ordning och reda. Jag brukade kalla honom “en kringvandrande enmansslum”. Det var inget snack om att alla papper vi skrev, all rekvisita måste förvaras på min vind, inte hans. Hade Brasse skött biljettbokningen, skulle publiken ha suttit i Lidköping, medan vi hade klivit av tåget i Linköping.

Om Brasses och alkoholen:
– Han tyckte om sitt vin, Brasse. Drack nästan alltid fyra fem glas på ra-ken, men aldrig starksprit. Ändå såg jag aldrig tillstymmelse till någon alkoholism, såg honom aldrig missa ett jobb på grund av att han var full eller bakis. Han var ett fullblodsproffs. Däremot hade han egenheten att när han blev pirum, så stängde växeln för ingående samtal. Då upphörde all vår konversation, då blev det envägskommunikation.

Om att jobba med Brasse:
– Hade vi ett stort gig på gång, satt vi punktligt klockan tio varje morgon i Brasses ungkarlskvart på Grev Magnigatan och drog på oss betongbyxorna, som vi kallade det. Brassade kaffe, tände cigaretterna och jobbade sedan med preussisk disciplin till klockan fyra. Han hade en stor vidjekorg full med allsköns huvudbonader. Varför är oklart. Han gillade väl fåniga hattar, helt enkelt. Men när inspirationen tröt, blev de vår livlina. Vi tog varsin hatt ur korgen och satte på oss och hade det fortfarande inte dykt upp någon bra idé inom två timmar, tog vi varsin ny.

Om Brasse och kvinnorna:
– Jag har alltid fått slita som ett djur för att få ens en blick av en kvinna. Verbal belägring har varit min enda chans att få ligga. Brasse däremot var kvinnornas man fullt ut. Det fanns någonting i hans personlighet som väckte ömhet. Det räckte att han lade huvudet på sned, den där teddybjörnen, så föll fruntimren som furor. Samtidigt var det nästan omöjligt att få honom att avslöja några detaljer när morgonen grydde.

Om Brasse och Fem myror är fler än fyra elefanter:
– Lasse Åberg och Ardy Strüwer var komikerna på modet och fick uppdraget att göra ett pilotavsnitt. Men producenten underkände det, så Brasse och jag fick bollen istället. Brasse fick bli barnens representant. Han skulle vara gatsmart och hitta lösningar på allt, trots att han var analfabet. Privat var Brasse bland de mest bildade människor jag mött, men han gjorde rollen så bra, att han blev ömkad av ungar på stan: “Stackare som inte kan läsa!”

Om Brasse och lattjolajbanlådan:
– Brasse visste vilka fyra djur som skulle ingå i varje sketch, men inte ens på tunnelbanan på väg till jobbet hade han alltid klurat ut vilka tre som skulle höra ihop. “Jag försökte med allt möjligt galet”, berättade han under vårt sista möte. “Varför ska myran bort, till exempel? Jo, för att det handlar om pinknödighet. Lejonet har just varit och kissat, tranan kissade i morse och krokodilen ska just till att kissa i vattnet. Men Myran är inte pinknödig alls.” Jag protesterade lamt: “Men, Brasse den där varianten kommer jag inte ihåg att du någonsin gjorde?” “Nej, men jag kunde ha gjort den!”

Om Brasses avsked från scenen:
– Vi skulle göra ett företagsgig i mitten av 80-talet. Innan Brasse gick in på scenen ville han nödvändigtvis veta var toaletten låg. Då och då hade han brukat tala om “nervpinken” och jag tänkte väl inget närmare på det. Men när han kom ut den här gången, såg han inte ut som vanligt. Verkade stressad och blek.

– Några dagar senare skulle vi uppträda i Västerås. Från ingenting förvandlades Brasse till en stirrig, vildögd stackare som grep mig i kavajsla-get, tryckte upp mig mot väggen och skrek med gråten i halsen: “Det var du din jävel som tyckte vi skulle ta det här jobbet!” Han hade drabbats av en scenskräck som skulle hålla i sig i många år. Ärligt talat tror jag att Brasse aldrig någonsin strävade efter att bli kändis, det bara råkade bli så.

Magnus Härenstam minns Brasse: Tillsammans var vi dubbelt så roliga!
Magnus & Brasse var i många år stjärnor på de svenska krogscenerna men mot slutet av 80-talet fick Brasse plötsligt scenskräck och kunde inte längre uppträda.

Om sista mötet:
– Det var måndagen den 9 juni 2014. Klockan var exakt ett när jag klev in genom dörrarna på Mornington Hotel i Stockholm. Brasse var redan på plats. Vi föll i varandras famn. Skrattade åt varandras håriga hakor. “Äh, det är inget skägg”, sa Brasse. “Det är demonstrativ ledighet!” Han såg ut som han kom direkt från en veckolång vistelse på ett pensionat på Österlen. Inte solbränd – det var han aldrig – men avslappnad, piggögd och på ett strålande humör.

Om Brasses död:
– De sista fjorton dagarna hade han inte varit riktigt i form. Det värkte i ryggen och hans ex-fru Git följde honom till akuten, där de skickade hem honom med diagnosen svårt ryggskott och en burk morfintabletter. Väl hemma lät Brasse bädda ner sig i sängen. På fredagskvällen den 29 au-gusti mådde han varken bättre eller sämre än tidigare. Strax före klockan åtta på kvällen ropade han på Git. Hon fick intrycket att han ville ha en kram. Men i samma ögonblick som hon slöt honom i sin famn, kändes han plötsligt väldigt tung. Han hade slutat att andas. Brasse dog bokstavligt talat i hennes armar.

Om sin reaktion på Brasses död:
– ”Brasse är död”, sa min dotter Smulan i luren. Jag sjönk ihop i min få-tölj. Det kändes som om blodet försvann från mitt ansikte. Mina vänner runt bordet – bland andra Lasse Berghagen, Leif Mannerström och Ulf Adelsohn – såg direkt på mig att något allvarligt hänt.

– Sedan ringde telefonen igen. Nu var det Expressen. Jag låtsades som om jag hade dålig täckning. Stängde av och frågade högt mina kamrater vad jag skulle göra nu. Jag hade i ett enda slag blivit den mest eftersökta mannen i riket.

– Större delen av natten satt jag mest och stirrade ut genom hotellfönst-ret. Grät inte, men kände ett slags förtvivlan blandad med ilska. Det här var ju inte rätt! Brasse hann ju bara bli 69 år, han skulle inte ha fått dö! Min telefon förblev avstängd till morgonen.

Magnus Härenstam minns Brasse: Tillsammans var vi dubbelt så roliga!
Brasse var gift med Git Erixon 1995-2002 men även efter skilsmässan var Git en nära vän och det var i hennes armar Brasse dog.

Om Brasses begravning:
– Det förekom tårar i bänkarna, speciellt när jag och änkan Git bytte blickar med varandra över mittgången. Jag var väldigt berörd. Hade svårt att förstå att det var min kompis som låg i kistan där framme. Men det fanns också rum för skratt. Några grabbar stannade upp vid kistan och tog upp en spontan applåd.

– Eric Ericsons kör ledde menigheten i klassikern Pärleporten och för den som kände Brasse blev det som en busig blinkning från gubben i lådan. Pärleporten var Brasses favoritlåt. Den inpiskade gudsförnekaren hade alltid varit svag för den gamla väckelsesången. Kunde varenda rad utantill.

Om Brasses gravsten:
– Brasse brukade ibland säga att han som sitt eftermäle ville ha följande rader inhuggna i graniten: “Han gjorde i alla fall Myrorna.” Då brukade jag säga att om jag hamnade bredvid honom på kyrkogården, så skulle min gravskrift i sin tur lyda: “Jag också!”

Magnus Härenstam minns Brasse: Tillsammans var vi dubbelt så roliga!
Tillsammans med Eva Remaeus, som gick bort 1993, slog Magnus & Brasse igenom på bred front i odödliga barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter.

Lasse Åberg och Jon Skolmen drömmer om en ny resa – med käpp och rullator!
Jonatan räddade livet på morfar!
Jag går igenom ålderskriser hela tiden
Scroll to Top