Landet Runts Henrik Kruusval: Vi gör programmet ihop med tittarna

– Är man följsam och rak kommer man långt, säger Henrik Kruusval som är less på lismande programledare i tv.

 

Det är söndag. Eftermiddagen håller långsamt på att övergå i kväll. På tv:n töltar en islandsponny omkring inuti en ishall. Ryttaren ler, vänder och rider tillbaka. Isen krasar kring hovarna. Just när man börjar undra vad poängen är dyker programledaren Henrik Kruusvals förvånade ansikte upp i bild och säger:

“Det här inslaget väcker en mängd frågor” varpå han ringer upp ryttaren, böjer sig bekymrat fram och frågar:

“Överhuvudtaget att rida omkring på en is, jag förstår inte riktigt vad som är grejen med det?”

 

Programmet är Landet Runt, Henrik Kruusval leder det och han har, likt en 2000-talets Lennart Hyland, fått runt en miljon människor att bänka sig i tv-sofforna söndag efter söndag.

– Det är enastående roligt att så många gillar Landet Runt. Men det är absolut inte bara min förtjänst att vi har höga tittarsiffror. Redaktionen arbetar tillsammans för att få programmet att hitta sin egen mix och ton, säger Henrik Kruusval.

 

Vi pratar med honom en tidig måndagseftermiddag. Han har precis spelat innebandy och cyklat genom Göteborg i motvind.

– Innebandy är verkligen inte min starkaste sida. Men man måste ju röra på sig. På något sätt. Det har jag gjort nu. Fruktansvärt, säger han med en suck.

 

Pluggade ekonomi

Det finns så mycket att prata med Henrik Kruusval om. Om de tre barnen, Märta, Harry och Majken, som fått honom att gilla tv-programmet Scooby Doo. Om hans enorma intresse för märkliga kommunslogans där “Full fräs i Sotenäs” är en av favoriterna. Men nu är det honom vi ska prata om:

 

Henrik är 38 år och växte upp i Göteborg. De tre första åren i Kortedala, därpå Vänersborg, varpå familjen återvände till Göteborg och Mölnlycke. För den unge Henrik var journalistyrket fullständigt främmande.

– Jag hade inga funderingar alls åt det hållet.

 

Henrik gick ekonomisk linje. Pappa Urmas var ekonom i botten så då blev det så för Henrik också.

– Jag var usel i ekonomi. Det var så tråkigt! Men vi hade en svensklärare som var en enastående pedagog! Vi fick både ägna oss åt kreativt skrivande och muntliga framföranden. Det tyckte jag om.

 

I tredje ring vann Henrik en uppsatstävling om rasism. Vinsten var en resa till Genève och när han kom hem visste han att skriva, resa och berätta var vad han ville. Fast först väntade militärtjänsten, som flygplansbrandman. Dock dröjde det åtta månader innan han skulle rycka in.

– Min mamma blir nervös när det uppstår tomrum i tillvaron. Hon avskyr luckor. Så hon tvingade mig att se till att jag hade något att göra tills jag ryckte in. Jag gick till arbetsförmedlingen och fick en plats på en reklambyrå.

 

Hans röst får en varm ton, när han beskriver hur han steg in på reklambyrån, belägen i ett 200 år gammalt hus. Rummen var stora med högt i tak. Väggarna var vackert upplysta med punktljus och härinne arbetade kreativa, fria, excentriska människor. Henrik trivdes direkt.

– Detta var helt och hållet min grej!

 

Henrik Kruusval var värd vid SVT:s midsommarfirande. Här ses han tillsammans med musikaliska gäster som Malena Ernman, George Riedel, Tina Ahlin och Anna Sahlin runt bordet.

 

Drivs av nyfikenhet

Efter lumpen kom Henrik in på journalistlinjen vid Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Därpå blev det vikariat som radioreporter. Främst på Radio Rix. Sista året som ansvarig för de tidiga nyhetssändningarna. Han gick upp 4.30 varje morgon.

– Hela tillvaron blev surrealistisk. Man gick i ett halvtöcken för jämnan. Enda stunden på dagen jag var pigg var i radiobåset under sändning. Jag orkade ett år. När sändningarna drogs ner till tre gånger 75 sekunder var det inte kul längre. Jag ville träffa folk, göra intervjuer.

 

Vid den här tiden hade han och sambon Karin precis fått dottern Märta. Henrik behövde en fast tjänst och fick den på som lokalreporter i Halmstad för SVT:s regionala nyhetsprogram Västnytt.

– Jag var ensamreporter, 30 år och vikarie. Det var en väldigt tillåtande redaktion, som gav mig stor frihet. Jag var nu så gammal att jag bara drevs av min egen nyfikenhet och insåg hur viktigt det är att som reporter vara ärlig. Om personen man intervjuar är totalt ointressant, så måste man säga det, eller fråga till dess man får fram något intressant. Jag är så trött på morgonsofforna där det sitter programledare som ler lismande och nickar mot vederbörande som berättar något fullständigt ointressant. Jag tycker det är oärligt. Både mot sig själv, mot intervjupersonen och mot tittarna.

 

En annan princip Henrik har är att aldrig driva med sina intervjupersoner.

– En sommar intervjuade jag en kommunchef under vinjetten “Sommarpärlor”. Han kunde inte ge ett enda skäl till varför turister skulle besöka hans kommun. Till sist klämde han fram “vi har Europas mest besökta bensinstation”. Vi avslutade inslaget med att jag badade i en insjö och framstod som ännu töntigare än kommunchefen. Om man driver mest med sig själv kan man ta med personer som säger märkliga saker, utan att de framstår som underliga.

 

Kritiserad frisyr

Ingvar Oldsberg är Henriks programledarförebild.

– Han är följsam, lyhörd och supersnabb. Klarar alla situationer och skapar trygghet kring sig.

 

Henrik trivs framför kameran. Före Landet Runt ledde han fler än hundra direktsända avsnitt i pratshowen Eftersnack. Enda gången han varit nervös är de få gånger han inte hunnit prata med gästerna före sändning.

År 2010 tog han över Landet Runt. Arga brev strömmade in från trogna tittare som saknade Larz-Thure Ljundahls och Karin Mannbergs mer lågmälda programledarstilar. En kvinna i Vaxholm skrev till och med att det var tur att hennes make gått bort så att han slapp uppleva detta förfall av sitt favoritprogram.

 

– Nu skriver tittarna mejl om att min frisyr är konstig. Jag läser upp det. Jag gillar när riktiga känslor och åsikter kommer fram. Vi gör Landet Runt ihop med tittarna. Det ger identitet åt programmet, när deras tankar om mig kommer med. Vi får en relation.

 

Henrik Kruusval tog över programledarrollen för Landet Runt år 2010. Idag har programmet nästan 1 miljon trogna tittare. 

 

Snart växte antalet tittare. Inte minst bland de som är 75 år och äldre. I mars i år var det i snitt 960 000 tittare per avsnitt. Kanske är just publikkontakten en förklaring till programmets popularitet. Varje avsnitt har en tittartävling. Henrik läser alltid upp ett par vinnare som har skrivit några synpunkter om programmet eller om honom. Bilder på roliga skyltar, som “Obs! Var vänlig sitt på en stol per person så räcker stolarna till alla som spelar bingo” strömmar också in.

 

– Vi får in 40 – 50 förslag i veckan. Det verkar inte finnas någon gräns för hur många märkliga skyltar det finns. Det är enastående roligt att tittarna är så observanta och aktiva.

 

Varje vecka visas 300-400 inslag i SVT:s regionala nyhetsprogram. Hur väljer ni ut vad som ska visas?

– Vi läser först en lista där innehållet i alla inslag är nedskrivet. Där sker första gallringen. Vi vill ha en mix: inte bara feelgood-reportage, utan tvärtom tar vi ofta med inslag om myndigheter eller banker, som misskött sig så det får konsekvenser för invånarna. Vi vill också gärna ha med inslag som speglar det verkliga livet. För de flesta puttrar det på utan att något häpnadsväckande händer. Men vardagen kan rymma stora berättelser.

 

Kungen i ladugården

Finns det något inslag du minns extra starkt?

– Jag har ju intervjuat kungen. Vi möttes utanför slottet Stenhammar i Flen. Det var kallt, blåste. Kungen som varit i varenda svensk kommun utom fyra skulle säga några ord om varje kommun hade jag planerat. Materialet kunde vi ha nytta av i kommande program. Tänkte jag.

 

Det visade sig att kungen inte pratar om platser förutom när han befinner sig just där. Så det blev inga svar. Varken om Torsby eller Umeå. Istället ville han väldigt gärna berätta om prins Wilhelm som tidigare bott på slottet.

– Där fanns det inga gränser för berättarglädjen. Han talade hur länge som helst och vi började gå mot lagården. Inne hos korna slappnade han av ännu mer, glad som en speleman berättade han både om korna och om sitt förhållande till medierna och hur det var att fostras till att bli kung redan från födseln.

 

Det är med kungen som med alla människor, konstaterar Henrik, hamnar de i en miljö där de känner sig bekväma kan de öppna sig mycket.

– Jag som reporter kan hjälpa till genom att vara följsam, och våga visa min egen okunnighet. Jag visste ju inget om kor och försökte inte låtsas som det heller, utan ställde frågor och ju mer kungen berättade desto mer öppnade han sig för att svara även på andra frågor. Är man följsam och rak kommer man långt.