Kjerstin Dellert: Det är på scenen jag lever

Kjerstin Dellert, 86, åter i rampljuset.

 

Kjerstin Dellert är 86 nu. Maken Nils-Åke Häggbom har just fyllt 70, och hyllats med 63 flaskor champagne av finaste märke som står med grattiskorten kvar intill Agaspisen i köket. Skumpan ska sätta guldkant på tillvaron den närmaste tiden.

 

Vår intervju är rejält försenad. Vi hade bokat möte för flera månader sedan, och då ringer Kjerstin och skjuter upp:

– Jag måste till sjukhuset och göra ett litet rutiningrepp och hör av mig när jag är piggare.

 

Liten var inte operationen. Det var cancer, en tumör på livmodern.

– Jag hade varit på kontroll, kände mig inte sjuk på minsta sätt. Så sitter jag där hos doktorn, håller Nils-Åke i handen, och får beskedet. Världen upphörde att existera. Helvetets portar öppnades, och jag trodde att nu har Kjerstin Häggbom Dellert gjort sin sista föreställning.

 

Operastjärnan ringer några veckor senare:

– Det känns som jag gått en boxningsmatch. Operationen gick bra, men jag har ont överallt. Antingen ligger jag kvar i sängen, och då är det slut. Eller så stiger jag upp och går vidare. Just nu är jag uppe på darriga knän och kokar te.

 

Och då, innan Kjerstin Dellert fått krafterna tillbaka, kom en ny smäll.

– Jag snavade på terrassen och knäckte ett revben och fick en utgjutning stor som en limpa på ryggen. Det gjorde ont, så himla ont. För första gången i mitt 86-åriga liv har jag upplevt smärta.

 

En rejäl omgång fick hon också 2007. En stroke. Hon skrevs ut från sjukhuset, och rehabiliteringen var det inte mycket med. Virkning eller korsord, föreslog terapeuten.

 

Få igång hjärnan

Kjerstin Dellert behövde hellre hjälp att få i gång hjärnan. Hon ringde vännen och förre Dramatenchefen Lars Löfgren.

 

Han hade receptet: Master Class, en monolog om Maria Callas i två akter, nästan två timmar. Ett svårt teaterstycke, och det bestämde sig Kjerstin Dellert för att lära in.

– I fem månader satt jag fem timmar om dagen vid köksbordet och övade tills jag kunde rollen utantill. Det funkade. Jag kunde både tänka och prata igen. Det kändes som en seger när jag stod på scenen på Confidencen och hade en helaftonsföreställning.

 

Nu kan vi rapportera från de gröna blomsterängarna runt kungens slott att det är slut på den onda tiden och att eländet är över. Kjerstin Dellert har haft sommarpremiär, Hell dig, August – om Strindberg förstås – och uppträdde med Börje Ahlstedt och guddottern Sophie Sörensen.

 

Hon till och med sjöng en sång, det gör hon inte så ofta numera, när stämbanden inte lyder som hon vill. Ända till i höst är det full fart på Ulriksdals Slottsteater, Confidencen, och Kjerstin Dellert är där varje kväll.

 

Varifrån får du drivkraften?

– Kärleken till teatern. Jag lever egentligen bara på teatern och på scenen och skulle det tas ifrån mig så vore allt slut.

 

Hur orkar du?

– För att jag jobbar med det jag tycker om. Nu bor jag precis intill teatern också. Det spar restid. Det enda jag önskar mig är mer tid.

 

Lämnat herrgården

Vi sitter i försommarsolen utanför huset från 1723 där hon bor sedan i vintras. Då lämnade hon sin stora herrgård i Lunda i Sigtuna och fick kungens nådiga tillstånd att bo i det gamla värdshuset där Gustav III brukade festa.

– Vi bodde på Lunda i 30 år, en gård med massor med mark, hästar, lamadjur, ankor, höns och får. Vi börjar bli gamla och orkade inte sköta allt.

 

Maken kommer förbi i jeans och barfota med en pelargon i enda handen och planteringsjord i andra. Trädgården sköter han. De firar 44-årig bröllopsdag den 5 oktober.

 

Trädgården prunkar av sommarens alla blommor. Det gamla lusthuset ska få ny färg och det mögliga golvet bytas. Utanför staketet finns parken där redan drottning Kristina promenerade, och intill, vid Edsvikens strand, ligger Ulriksdals slott.

– Jag dör om jag inte får jord under fötterna. Till en lägenhet skulle jag aldrig flytta, säger Kjerstin Dellert.

 

Hon har stängt in familjens två Bedlingtonterriers, två hanar, som gnyr och skrapar på gallret och helst vill ut till tiken som löper i granngården. Katten Tiger tassar försiktigt och intresserar sig för nötskrikorna som hämtar godsaker vid fågelbordet.

– Vi ska skaffa några höns också. Det är så trevligt när de går i gräset och pickar.

 

Senaste tiden har hon tänkt mycket på vad som händer när kroppen inte längre orkar.

– Jag tänker på döden varje dag. Den är oundviklig och jag är inte rädd men jag hoppas att döden är snäll mot mig. Jag vill dö med värdighet.

 

Hon vill sluta mitt i det hon älskar mest.

– Jag vill dö på scenen. Där har jag haft mina lyckligaste stunder.

 

Kjerstin Dellert tröstar sig med att tänka på återfödelse, eller kretslopp som hon kallar det.

– Jag vill bli en vitsippa, eller kanske en knotig ek i lummig lund. Gud har ingenting med saken att göra, jag tror att universum är ett slutet rum. Vi förvandlas till kolatomer som sprids för vinden och blir en del i den stora cirkeln av liv.

 

Kjerstin Dellert har bestämt sig för att njuta vartenda ögonblick som finns kvar.

– Jag följer rådet som jag fick av författaren Vilhelm Moberg, som var min beundrare en gång tiden. Han sa så här: “Ta vara på ditt liv, slarva inte bort det, akta det väl. För nu är det din stund på jorden”.

 

Maken kommer förbi i jeans och barfota med en pelargon i enda handen och planteringsjord i andra. Trädgården sköter han. De firar 44-årig bröllopsdag den 5 oktober.

 

Tände på scenen

Det tände på scenen, i Tannhäuser på Operan i Stockholm. Kjerstin Dellert var Venus, den stora rollen. En av satyrerna – hälften människa, hälften djur – som hoppade över den liggande och minimalt klädda Venus var en 16-årig dansare som just börjat i baletten. Han var rödhårig och hade skrattande ögon

– Han flirtade och jag tyckte att det var opassande av en ung pojke i baletten att bete sig så. Jag var ju primadonnan och dessutom dubbelt så gammal.

 

Baletteleven hette Nils-Åke, och var inackorderad hos sin mormor på Östermalm. Kjerstin bodde med sin dåvarande man och sonen Thotte i närheten, och den unge mannen brukade bära hennes notportfölj när de hade sällskap från Operan.

 

På Kjerstin Dellerts sminkbord låg en dag vårens första violer, liljekonvaljer och gullvivor. Hon anade vem som plockat.

– Det var ju förstås en omöjlig romans. På Operan krävde konventionen att det fanns distans mellan primadonna och balettelev. Men innerst inne var jag smickrad över att uppvaktas av en så stilig man. Nils-Åke såg inte bara artisten i mig. Han såg också kvinnan.

 

Nils-Åke Häggbom och Kjerstin Dellert i deras första gemensamma bostad i Gamal Stan. De träffades på Operan redan 1958. Nils-Åke var premiärdansör och senare balettchef.

 

De gifte sig i Sjömanskyrkan i Göteborg 1968, och det blev skandal. Kjerstin Dellert kallades upp till Operachefen som undrade: “Hur hon kunde lämna sin sociala position för en dansare?”. Tidningarna hade löpsedlar och svenska folket både fördömde och hyllade.

– Gladast blev jag för ett telegram från en för mig okänd kvinna som skrev “Hurra för Sveriges modigaste kvinna”.

 

Varför skaffade ni aldrig barn?

– Vi bestämde oss gemensamt för att avstå. Jag hade ju Thotte från första äktenskapet. Han var 15 år när jag och Nils-Åke gifte oss. Vi tycker både att det inte är så himla angeläget att bekräfta sin kärlek med barn.

 

Hur har ni hållit liv i kärleken i alla år?

– Tre saker är viktiga för oss. 1. Att jobba på ungefär samma tider så att vi hinner umgås. 2. Absolut jämlikhet i familjeekonomin. Än i dag skriver jag i kassaboken vad jag handlat med rött och Nils-Åke det han köpt med blått, och så gör vi avräkning när månaden är slut. 3. Trohet. Kan man inte hålla sig till den man är gift med så är det ingen mening att fortsätta.

 

Speciell relation

Kjerstin Dellert och kung Carl Gustaf har en alldeles speciell relation. Det började med en skandal.

Carl Gustaf hade inte varit kung särskilt länge, hade förlovat sig med Silvia och bjöd in till sin första officiella middag på Slottet. Kjerstin Dellert kom i elegant kungsblå långklänning och Nils-Åke hade hyrt frack.

 

Fotograferna avfyrade sina blixtar innan paret gick in i Vita havet. På fotona syntes operadivans bröstvårtor genom klänningen. Hon hade ingen behå. Det stormade. Ilskna rojalister menade att Kjerstin Dellert förolämpat kungen och hans blivande hustru.

– Jag brydde mig inte. Detta hände på den tiden då självständiga kvinnor skulle bränna sina behåar.

 

Kungen tog inte illa upp han heller. Kjerstin Dellert och kollegan Elisabeth Söderström fick hedersuppdraget att ordna den stora galafesten på Operan kvällen före bröllopet.

 

Där sjöng hon klassikern Oh, Carl Gustaf, ackompanjerad av Abba-Benny på dragspel.

– Bara jag vågade. De andra artisterna tyckte sången var för respektlös. Kanske trodde de att de skulle åka in för majestätsbrott. Det var knäpptyst när jag sjungit färdigt. Så applåderade kungen och Silvia, och då vågade resten av publiken klappa händerna de också.

 

Nu kan det avslöjas – den blivande drottningen själv hade önskat just Oh, Carl Gustaf.

– Fröken Sommerlath kom när vi höll på att göra programmet och drog fram ett papper ur handväskan. Det var texten och noterna till en sång från musikalen I sjunde himlen från 1905. Silvia sa att hon hade hört den på en privat fest, men inte förstått texten.

 

Hemmascenen

Nu är Ulriksdals slottsteater, Confidencen, Kjerstin Dellerts hemmascen. Det började 1976 när prinsessan Christina visade landets äldsta rokokoteater som låg försänkt i törnrosasömn. Den glömdes efter att Gustav III mördats på maskeradbal 1792

– Här ligger en underbar gammal teater och sover, tänkte jag. Nils-Åke och jag satte i gång och jobba. Jag är verkligt stolt över att vi fått teatern att fungera. Den är mitt livsverk.

 

På senare tid har Kjerstin Dellert tänkt mycket på vad som händer när kroppen inte längre orkar.

– Jag tänker på döden varje dag. Jag är inte rädd men jag hoppas att döden är snäll mot mig.

 

Bakom syrenhäcken intill ligger Kjerstins Dellerts och Nils-Åke Häggboms hus. Det är 53 flyttkartonger kvar att packa upp. De käraste älsklingarna finns på plats. Andy Warhols bild på Mick Jagger hänger i vardagsrummet. Uppstoppade rävar, ekorrar och fåglar finns överallt. På stolparna till himmelssängen i sovrummet står två gudingar – ejderhanar med gröna parningsfjädrar på huvudet. Intill Kjerstin Dellerts plats vid sängen står en uppstoppad varg med uppspärrade klor och vaksam blick.

 

– Jag såg i tidningen att den skjutits i Mora, och ringde länsstyrelsen. De blev lite förvånade där när jag ville köpa den, men visst, det gick bra. Det kostade 21 000 kronor att stoppa upp den. Nu vaktar den mig.