Karina var sekunder från hjärtstopp – tvingades sänka tempot

Hösten 2004 hade Karina Johansson och hennes sambo Johan just renoverat sitt hus och Karina kände slig sliten och trött. När Johan hämtat sig fortsatte Karina att känna sig hängig.

Nästa tecken på att allt inte stod rätt till kom i början på 2006 då hon skulle iväg på skidresa. När hon provade sina gamla skidbyxor ramlade de av henne.

“Är du sjuk eller?” undrade Johan, som visste att hon aldrig brukade banta.

“Nej, sluta!” skrattade Karina.

Men bara några månader senare, stod det klart att sjuk var just vad hon var.

– Jag kom inte upp ur sängen, var helt utslagen i en vecka. Men när jag gick till vårdcentralen såg alla prover fina ut, så läkaren förstod inte vad jag drabbats av, säger Karina.

Men Karina blev allt sämre och i juli var hon så dålig att hon inte ens klarade att dricka ett glas vatten. Hon sökte upp vårdcentralen på nytt. Men då fick hon ett bemötande som fortfarande sitter som en tagg i hennes hjärta.

“Proverna visar ingenting felaktigt, du är utbränd helt enkelt. Gå hem, drick vatten och ryck upp dig”, sa läkaren som vikarierade på vårdcentralen.

Så Karina åkte hem, blev liggande i sängen och kräktes upp varenda droppe vatten hon försökte få i sig. Hennes sambo blev allt mer förtvivlad.

Det var då Karinas pappa grep in.

– Min pappa har Addisons sjukdom, så jag borde kanske sett ett samband, men jag blundade för sanningen. Jag ville inte vara drabbad av en kronisk sjukdom, säger Karina.

Johan körde in henne till Torsby sjukhus och berättade för läkaren om pappans sjukdom.

– Plötsligt blev det fart, jag fick sprutor med kortison var fjärde timme för att häva krisen. Läkaren på sjukhuset berättade efteråt att jag varit sekunder från hjärtstopp, säger Karina.

Priset blev högt
Idag måste Karina medicinera varje dag, hon tar kortisoltabletter tre gånger om dagen. Men det är inte det jobbigaste med sjukdomen. Det svåraste har varit att ställa om till ett lugnare liv.

Under vår intervju pratar Karina fort och mycket, och samtidigt bakar hon bröd. Hon skjutsar plåtar med bröd ut och in i ugnen. Att sitta still och ta det lugnt, faller sig inte naturligt för henne.

Ekonomin blev också lidande av sjukdomen, nu när Karina var tvungen att jobba mindre än förut. Förr hade hon tagit alla extrapass på tidningen där hon jobbar som reporter, för att få ekonomin att gå ihop.

Även antalet roliga fritidsaktiviteter blev hon tvungen att dra ner på. Hon orkade inte längre träffa sina vänner lika ofta och tyckte det var svårt att sätta gränser mot omgivningen, som förväntade sig att hon skulle vara lika aktiv som förr. Karina ville inte göra någon besviken, eller ledsen.

– Det var så frustrerande och ofta gjorde jag saker i alla fall, för att inte bli deprimerad. Men jag lärde mig allt eftersom att priset blev för högt. Om jag tröttar ut mig, tar det väldigt lång tid för mig att återhämta mig igen. Det är inte värt det, säger hon.

Målning är en ny hobby som ger Karina avkoppling.

Vän med sjukdomen
Räddningen blev en skrivarkurs, och möjligheten att ta tag i den gamla drömmen att skriva en mysdeckare. Skrivandet blev en verklighetsflykt till en roligare fantasivärld, som hjälpte Karina att hålla humöret uppe.

En tröst var det också att lära känna andra med sjukdomen, som Karina gjort genom att bli medlem i Addisonföreningen. Hennes pappa har också varit ett stort stöd och hjälpt till att avdramatisera sjukdomen.

Idag pressar Karina sig bara i undantagsfall.

– När min senaste bok gavs ut blev jag intervjuad i direktsändning i lokalradion. Det var roligt, men egentligen en alltför stor nervpress för mig. Men eftersom jag visste att uppståndelsen runt boken bara skulle vara några dagar, såg jag till att ta mera medicin under de dagarna för att hänga ihop. Efteråt bokade jag in en längre viloperiod. Det går att göra så i undantagsfall, om det rör sig om en begränsad tid, säger hon.

Idag har Karina lärt sig att bli vän med sin sjukdom. När hon vaknar tänker hon igenom dagen och märker hon att hon i sin optimism bokat in mer än vad hon orkar lämnar hon återbud. Hon jobbar inte mer än deltid på tidningen, resten av tiden är vikt åt eget skrivande.

Varje dag ser hon till att ge sig själv en guldkant på tillvaron som inte kostar pengar, lyxen att kunna göra saker i egen takt. För att varva ner vandrar hon i skogen, det handlar inte om några raska träningspromenader, utan hon strosar runt för att hämta andan. Och livsglädjen är tillbaka igen.

– Egentligen tror jag att mitt sätt att leva skulle passa många fler, även de som inte är kroniskt sjuka, säger hon.

Katten är Karinas ständiga följeslagare när hon sitter hemma och skriver på en ny mysdeckare.

Artikeln är hämtad ur hemmets Journal nr 36 2015.