Familjelycka, så beskriver Johanna och Henrik sitt nya liv. Trots att trillingarna ännu är så små ser deras föräldrar tydlig skillnad på dem. Från vänster: Harry, Frank och Billy.
Det dröjde länge innan Johanna Asplund och Henrik Croona i Habo vågade tro att det skulle gå vägen. Först nu är trillinglyckan total. Billy, Harry och Frank har visat sig vara ena riktiga överlevare!
– Svensk ishockeys framtid är säkrad, vilken förstakedja, skojar den stolte fadern.
Tvåårige bostonterriern Bosse suckar och lägger sig till rätta intill Johanna som håller en sömnig Harry i sin famn.
– Bosse tyr sig ofta till trillingarna, påpekar Johanna. Han slickar deras fötter, men undviker ansiktena. Det är som om han har fattat att de är infektionskänsliga när de är så här små.
Stor överraskning
Henrik som arbetar på Husqvarna och Johanna som jobbar hos Länsförsäkringar har hängt ihop i drygt elva år. Barn hade de inte funderat över så länge.
Men det kunde ju vara trevligt med ett barn, med betoning på ETT. Det var så Henrik och Johanna resonerade för något år sedan. De blev båda väldigt glada när de förstod att 28-åriga Johanna var gravid. Men bara några veckor senare – i åttonde graviditetsveckan – fick hon svåra magsmärtor.
– Vi fruktade missfall och åkte till akuten på länssjukhuset i Jönköping, berättar Johanna. Ett ultraljud visade att det fanns ett litet bultande hjärta i min mage. För säkerhets skull gjordes ytterligare en ultraljudsundersökning ett par veckor senare. Då upptäcktes ännu ett litet liv!
Johanna tyckte att det var perfekt. Tvillingar. Två på en och samma gång. Då kunde ju barnen ha sällskap av varandra… I tolfte graviditetsveckan gjordes ett tredje ultraljud. Det var då det fastslogs att Henrik och Johanna väntade trillingar.
– Barnmorskan var lika överraskad som vi, förklarar Johanna. Henrik och jag var minst sagt chockade. Jag bara skrattade och sa att om de skulle hitta nya barn varje gång var det säkrast att avstå från fler undersökningar.
Men på sjukhuset påpekade personalen att det var tidigt i graviditeten, att risken att de skulle mista ett foster eller två på vägen var stor.
– Så vi väntade innan vi berättade, säger Johanna. Men vi kunde inte låta bli att ge små ledtrådar. ”Alla goda ting är tre”, skrev vi på ett farsdagskort till min pappa. Sedan lade jag till: ”Leverans i vår!” Då utbrast min mamma: ”Aha, ni skall bli tre!” Då kunde jag inte hålla mig längre. Jag svarade: ”Nej vi väntar tre barn, vi skall bli fem!”
– Det var en bomb, konstaterar Henrik belåtet.
Amputerade ben
Att livet kan ta högst oväntade, och inte alltid så angenäma, vändningar var Johanna och Henrik redan då väl medvetna om. Ingen av dem kommer någonsin att glömma den 11:e juli 2008.
– Jag var på väg hem när min motorcykel började wobbla någon halvmil härifrån, berättar Henrik.
Några skogsarbetare såg honom fara rakt in i ett vägräcke.
– Utan dem hade jag inte överlevt smällen, säger Henrik. Båda mina ben och mitt bäcken var krossat. Om jag blivit liggande hade jag förblött. Jag var vid medvetande, trots fruktansvärd smärta. När skogsarbetarna ringt efter ambulans gav jag dem Johannas telefonnummer och bad dem ringa henne.
– Två ambulanser var på olycksplatsen före mig, berättar Johanna. Även om jag inte fick se Henrik var jag övertygad om att allt skulle ordna sig.
– Mitt högra underben amputerades efter bara några timmar. Läkarna gjorde bedömningen att det var bra om de kunde rädda vänsterbenet. I en dryg vecka hölls jag nedsövd.
– Det krävdes femton liter blod för att rädda hans liv, berättar Johanna. För mig kom beskedet att hans ben amputerats som en fruktansvärd chock. ”Nu kan han aldrig mer spela fotboll och innebandy”, tänkte jag. Själv tog han det bättre, när han fick veta.
– Med moderna benproteser finns det få begränsningar, säger Henrik som kunde lämna sjukhuset två månader efter olyckan. Det mesta är möjligt!
Efter mc-olcykan amputerades Henriks ena underben. Protesen är mycket avancerad med en miniprocessor som styr knäleden. Här ser vi Henrik tillsammans med Billy.
Olika personligheter
Trevåningshuset som Johanna och Henrik då bodde i byttes ut mot en lägenhet och – så småningom – mot den enplansvilla som nu är deras hem.
– Ett år efter olyckan var jag tillbaka på jobbet igen. Motorcykeln står i garaget, men jag har lovat Johanna att jag ska sälja den nu. Som farsa till tre små pojkar vill jag inte ta några risker!
Graviditeten gick bra. Ett kejsarsnitt var inbokat på länssjukhuset Ryhov den 16:e april, men pojkarna var otåliga, de ville inte vänta så länge.
– När vattnet gick den 12:e mars var neonatalavdelningen i Jönköping fullbelagd, berättar Johanna. Vi fick åka vidare till Centrallasarettet i Växjö. Där förlöstes jag den 13:e. Billy vägde 1273, Harry 1376 och Frank 1506 gram när de plockades ut i nämnd ordning.
Johanna var rädd att hon skulle få svårt att skilja pojkarna åt.
– Jag trodde det skulle bli svårare, i synnerhet att se skillnad på Billy och Frank som är enäggstvillingar, men hittills har det inte varit några problem. Billy är mörkare i hyn och har mest hår!
– De är olika till sättet också, påpekar Henrik. Harry är lugnast och Billy är den mest temperamentsfulle.
Slutade andas
Inte ens när trillingarna var födda kände sig Henrik och Johanna riktigt säkra.
– De var ju så små, säger Johanna. Vad som helst kunde hända. Det gjorde det också… Vi kom hem med pojkarna den 2:a maj. Tre dagar senare slutade Frank andas mitt i en måltid. Han var alldeles blå i ansiktet. Vi fick ringa efter en ambulans…
– Den var här på nolltid, men det kändes ändå som en evighet, säger Henrik. Vi masserade Franks fotsulor så som vi lärt oss på neonatalavdelningen. Det hjälpte lite grann. Han sög i sig lite luft och andades sedan svagt och oregelbundet.
I ambulansen fick Frank syrgas och vid ankomsten till sjukhuset fick han extra blod.
– Läkarna misstänker att det var maten som ställde till det, att Frank var nära att kvävas, säger Johanna. På sjukhuset saknade Frank sina bröder. Först när Henrik kom farande med Billy och Harry blev Frank riktigt lugn.
– De sover fortfarande tillsammans i en och samma spjälsäng, berättar Henrik. Mysigast har vi på morgnarna, när de ligger hos Johanna och mig i den stora dubbelsängen. Det är familjelycka!
Johannas mamma, Annica Dolck-Asplund, gör underverk genom att hjälpa till att få vardagen att fungera i den barnrika familjen.
Vardagen fungerar fantastiskt bra, mycket tack vare två systrar och en mamma som fått halvtidsarbete som kommunalt avlönade extraresurser.
– De behövs, inte minst när det skall matas, konstaterar Johanna.
Nu i augusti blir det både dop och bröllop.
– Det är lika bra att ta alltihop på en gång så att vi kan koncentrera oss på träningen inför hockey-VM 2025, säger Henrik.
Johanna – som spelade fotboll i yngre år – nickar instämmande.
– Allt utom motorsport bejakas, säger hon.
