Dana Dragomir: Jag visste inget om Sverige – men fann min lycka direkt!

När hon kom till Sverige var hon fattig och arbetslös. Men musiken blev biljetten till den svenska folksjälen. Två decennier senare är Dana Dragomir alltjämt panflöjtens okrönta drottning!

Personligt

Namn: Daniela Dana Dragomir Burling.
Familj: Maken Klas Burling, dottern Alexandra, 16 år.
Bor: På Östermalm i Stockholm
Född: 22 juli 1964.
Aktuell: Med turné i hela Sverige och två skivor som släpps under som-maren.

 

Dana Dragomir har själv föreslagit vår mötesplats: norra Djurgården, en bit bortom Stockholms buller och larm. Hit brukar hon och familjen åka på försommaren för att promenera, plocka liljekonvaljer och lyssna till suset från de väldiga ekarna.  Men just nu har hon varken tid eller ro för några längre utflykter i naturen. Kalendern är fulltecknad med studioinspelningar, fotograferingar, konserter utomlands och en kommande Sverigeturné. Dana suckar och ler.

– Typiskt mig, att försöka hinna med allt på en gång. Men jag gör alltid de bästa grejerna när jag är lite stressad. Jag behöver adrenalinet!

Panflöjten har blivit ditt kännetecken – men egentligen började du med ett annat instrument?
– Ja, som liten spelade jag piano på musikskolan hemma i Bukarest. Det ansågs vara ett självklart och klassiskt val – åtminstone för min mamma. Själv hatade jag pianot. Jag kände mig fastkedjad vid det stora instrumentet.

Hur upptäckte du panflöjten?
– Panflöjten är Rumäniens nationalinstrument, men spelas traditionellt bara av män. När jag var 13 år fick jag höra att det fanns en ledig plats i panflöjtsklassen. Jag bad att få vara med – jag var så fascinerad av den speciella klangen som ekade i korridorerna. Det lät ljust och lyckligt. När jag väl börjat spela lärde jag mig två låtar på tre veckor, så jag tror att det var mitt öde. Med panflöjten kan man röra sig på ett annat sätt när man spelar, och man kan bära med den vart som helst.

Det var panflöjten som fick dig att lämna ditt födelseland?
– Redan som liten brukade jag titta på flygplanen som for över himlen och längta bort. Jag är rastlös som person och kände mig instängd i Rumänien. Tack vare min musik fick jag satsa på en karriär utomlands.

Det har skrivits en del om hur du tvingades spionera för hemliga polisen, för att få tillstånd att lämna landet?
– Jo, så var det, men jag gjorde dem aldrig till viljes. Jag hamnade i Las Vegas i USA, men det gick inte som planerat, så det slutade med att jag rymde från min dåvarande manager. En kompis, som kommit till Sverige några år tidigare, bjöd mig hit.

Du var 22 år när du kom hit. Vad visste du om Sverige?
– Nästan ingenting. Visst hade jag hört talas om Abba och Volvo, men jag tänkte nog att landet var glest befolkat och hade vinter och snö året runt. Själv hade inga planer på att stanna här. Jag var fattig, hade inget jobb och tänkte så småningom återvända till USA.

 
“Mio min Mio” förändrade Dana Dragomirs liv. Panflöjtsversionen gjorde omedelbart succé.

 

Istället blev det dundersuccé med låten “Mio min Mio”, som hamnade på Svensktoppens förstaplats!
– Ja, det ändrade definitivt mitt liv. Allting hände väldigt snabbt. Skivor, TV-framträdanden, turnéer… Och så träffade jag Klas och bildade familj.

För många radiolyssnare är Klas Burling känd som programledare i “Melodiradion” på 1960-talet. Numera är han din manager. Blir det mycket prat om musik hemma vid köksbordet?
– Nej, vi pratar jobb så lite som möjligt – annars blir det bråk. Vi har rätt olika musiksmak, så han sköter sitt och jag gör mitt.

Med allt turnerande har du väl sett mer av Sverige än de flesta infödda svenskar?
– Ja, Sverige är ett underbart land att resa i på sommaren. Jag älskar Skåne, Gotland, Västkusten, Norrland… Jag kan inte välja ut något favoritställe – det vore orättvist. Men när man är på turné hinner man knappt njuta. Det blir hundra mil och snabb lunch i bilen.

“Mio min Mio” har blivit din signaturmelodi. Tröttnar du aldrig på att spela den?
– Jo, jag har spelat den flera tusen gånger, så visst kan man bli trött på den. Samtidigt vet jag ju hur bra den är. Den passar som hand i handske för flöjten.

 

Du har bott i Sverige i mer än halva ditt liv. Vad uppskattar du mest hos svenskarna?
– Att folk är trygga och pålitliga. Självklart finns det undantag – ett träd kan ha en del ruttna äpplen – men generellt tycker jag nog att man kan lite på människor här.

 

Vilka sidor är mindre bra?
– Kanske att saker går så långsamt. Själv är jag född till “dramaqueen”. Vad jag än gjort i livet, så har det gått snabbt och spontant.

 

Det var 1991 som Dana slog igenom. Därpå följde turnéer, skivinspelningar och TV-framträdanden. 

 

 I sommar kommer en skiva, som är en samling av nya och gamla låtar. Kan du beskriva innehållet?
– Det är en blandning av svensk, rumänsk och internationell musik. En av låtarna är en hyllning till min mor som dog i cancer för två år sedan. Vi var väldigt olika, jag och min mamma. Hon var konservativ och jag var mer som Pippi Långstrump.

– Hon har bott hemma hos oss i Stockholm i många år, sedan min pappa dog, och vi var med henne på sjukhuset ända till slutet. Det var en tung upplevelse och det har påverkat mig mycket.

– Dessutom var mamma min sista länk till Rumänien. Jag har inte längre någon anledning att åka dit, även om jag kommer att vara rumänska ända tills jag dör.

Det har gått exakt 20 år sedan ditt genombrott i Sverige. Om vi blick-ar 20 år framåt i tiden, vad gör du då?
– Herregud… Bra fråga. Jag fortsätter nog att spela så länge jag kan och orkar, och så länge publiken vill se och höra mig.

 

Scroll to Top