Jag går igenom ålderskriser hela tiden

Det blir inte många stunder hemma i soffan för Pernilla Månsson Colt. – Men jag har blivit bättre på att prioritera, säger hon.

Pernilla Månsson Colt fick sitt stora genombrott som programledare 1995, då ledde hon Melodifestivalen. Under de senaste åren känner de flesta igen den charmiga 48-åringen i Husdrömmar och Trädgårdstisdag i SVT. Dessutom är hon producent för Antikrundan som nu sänds för 26:e säsongen.

 Hon är Sveriges Televisions mest kända profil i Malmö. Och efter 20 år i branschen tror Pernilla att hon förändrats en del, både som person men även inom sitt yrke.

– Jag är en lugnare person idag, mer kompetent och säkrare på mig själv. Och ödmjukare tror jag.

 När Pernilla blev erbjuden jobb i Malmö, trodde hon att hon endast skulle bli kvar i ett år. Men flytten innebar en stor förändring i hennes liv.

– Ja, absolut. Jag trodde nog hela tiden att det var Stockholm jag egentligen var på väg emot. Men så blev jag totalt förälskad i den här landsändan. Dessutom träffade jag mitt livs kärlek. Så jag är kvar än idag.

 Det senaste året har varit tufft jobbmässigt för Pernilla.

– Precis som många andra så har jag mycket att göra. Det gäller att lyssna inåt på hur mycket kroppen och psyket klarar. Jag har dock blivit bättre på att dra i bromsen när det blir för mycket, menar Pernilla.

– Jag är numera rätt duktig på att prioritera och jag prioriterar oftast familjen. Så det som jag främst försakar i dagsläget är väl egentid med väninnor.

 En av Pernillas närmaste vän är även hennes kollega, Anne Lundberg.

– Vi träffades på jobbet och umgås faktiskt bara yrkesmässigt. Vi får aldrig till något annat. Vad som gör oss så samspelta är att vi nu känt varandra i så många år och vet i vilka avseenden vi är lika och var vi skiljer oss åt. Det ger en trygghet och en respekt för varandra.

 Anne och Pernilla har gjort Antikrundan tillsammans i många år och de kompletterar och lär av varandra.

– Jag känner ingen som är så övertygande som Anne. Det finns inget hon backar för. Jag är den mer eftertänksamma i teamet, menar Pernilla.

 Hon tycker inte att det är vidare konstigt att Antikrundan blivit så otroligt populärt.

– Det är ett program som kittlar vår dröm om att själva göra det stora klippet. Vi vill se vanliga människor bli glada och besvikna.

 

Krav och kram

Pernilla har fullt upp med hem och trädgård i tv, men frågan är om hon hinner med sitt egna därhemma?

– Hemmet har inte slammat igen, men trädgården däremot … den är satt på undantag. Jag skulle behöva bjuda hem en trädgårdsförening!

 Pernilla har en skön och avslappnad livsstil.

– Jag är nog rätt vanlig. Jag ska börja springa igen. Och börja läsa böcker på franska. Jag måste lära mig att ta hand om mig själv. Man blir inte yngre. Det kändes i höstas när det var som tuffast. Jag måste lyssna mer på mig själv.

 Helt lediga dagar är Pernilla gärna hemma med sin familj.

– Då fixar vi med hus och trädgård eller tar en tur på stan och lyxar oss lite.

 Största glädjen i livet är Pernillas två söner.

– De är min stora lycka. Om det så är en söndag med Ipad-mys i sängen med sjuåringen eller en stunds övningskörning med 17-åringen. Tiden tillsammans med dem är en gåva, säger Pernilla och beskriver sig själv som en lekfull,

kramig men sträng mamma.

 Men den där biten som handlar om att ens barn växer upp så snabbt är tuff.

– Jag ser min underbare sjuttonåring som klarar skolan hur bra som helst, har flickvän och vill gå ut och festa på helgerna. Och jag är mamman som försöker vara modern och tillåtande – men också sätta gränser och förmana lagom. Alldeles för ofta blir det smärtsamt klart för mig att han inte behöver mig just nu. Men då och då får man en egen kväll ihop eller sitter ensam i bilen med honom när han övningskör – då blir det kvalitetstid och jag älskar det.

 Pernilla är medveten om att fasen är nödvändig.

– Han försöker frigöra sig och jag måste låta det ske. Som tur är har jag en sjuåring också som fortfarande behöver sin mamma hur mycket som helst och som älskar att gosa och mysa. Jag kompenserar mig väl där. Törs inte tänka på hur det kommer kännas om tio år när han ska göra sig loss, menar Pernilla, och förklarar att svåraste biten som mamma är att hitta balansen mellan krav och kram. Hur snäll ska man vara? Hur sträng?

– Och hur mycket oro ska man egentligen behöva leva med – man oroar sig ju jämt för sina barn, över riktiga problem och inbillade.

 

Träffades på jobbet

Pernillas egen barndom skiljer sig mycket från den hennes barn har.

– Min mamma var hemma när jag var riktigt liten. Min pappa var alltid ute och reste. Jag gick aldrig på fritids. Jag har en syster som är rätt jämnåring, vi lekte mycket med varandra och bråkade och konkurrerade.

– I min familj är vi alla ganska mycket hemma. Den som reser mest just nu är jag, även om det är förhållandevis begränsat. Eftersom det är så stor åldersskillnad mellan mina barn händer det mycket sällan att de bråkar.

 Sin man Stellan träffade Pernilla på jobbet.

– Han skulle spela trummor i “husbandet” i programmet Centralen som jag skulle programleda. Det sa klick nästan på en gång, men jag förstod det kanske inte på en gång. Stellan kom in i rummet och det enda jag såg var en lockig långhårig man som log och som hade en ring på sitt finger. Vi var bägge upptagna och det tog ett halvår innan vi började dejta.

 Stellan är Pernillas bästa vän och partner.

– Kärnan i ett kärleksfullt förhållande som vårt tror jag är att man fortsätter utvecklas tillsammans och att man fortsätter vara glada och nyfikna på varandra.

 Självklart bråkar eller tjafsar paret emellanåt, men då handlar det om struntsaker.

– Som att någon av oss verkar trött eller låter sur…

 

Tappade håret

När Pernilla var 24 år tappade hon fläckvis med hår och det visade sig att hon hade fått sjukdomen Alopecia areata.

 Sjukdomen bröt ut när hennes pappa plötsligt blev svårt sjuk. Pernilla var stressad och orolig.

– Kroppen reagerar på olika sätt vid stress och stora psykiska påfrestningar. På mig reagerade kroppen med att tappa hår. Men jag har inte haft något riktigt utbrott på 18 år. Symtomen är att man tappar hår – allt hår. I stora kala fläckar eller totalt på hela huvudet. När det var som värst blev jag rädd när det låg hår på kudden varje morgon och stora tussar i badkaret när jag duschat.

 För Pernilla blev sjukdomen bättre när hon slutade stressa upp sig för att håret föll av.

– Jag funderar inte så mycket på den sjukdomen längre, kommer den så får jag ta det då. Det är ju inte så att min identitet är beroende av mitt hår.

Hur tar du dig igenom en motgång?

– Jag pratar med någon av alla kloka människor jag känner. Min man oftast. Ältar. Och tycker synd om mig själv. Men därefter reser jag på mig, jag vägrar att bli bitter.

Tror du på en högre makt?

– Jag vill tro på en högre makt. Det är inte alltid lätt dock. Det finns mycket elände som känns obegripligt att det överhuvudtaget kan hända.

Vad har du för framtidsdrömmar?

– Jag närmar mig femtio. Det är en puckel att ta sig över, och jag har fullt fokus på det än så länge.

Vad är du mest stolt över när du ser tillbaka på ditt liv?

– Mina barn, självklart. Och att jag nu när jag närmar mig medelåldern inte känner mig färdig med tv, utan fortfarande är nyfiken och hungrig på jobbet.

Finns det något du ångrar?

– Massor! Så klart, jag har levt i 48 år! Men det är ingen idé att ångra saker, man kan bara se framåt och hoppas att man blivit klokare.

Har du haft någon ålderskris?

– Jag går igenom ålderkriser hela tiden tycker jag. Vid 30. Vid 40 och nu varje år jag ska fylla år. Jag försöker ha en pragmatisk inställning till åldrande, alternativet är ju otänkbart, att man inte skulle få bli gammal, men jag gillar inte att det börjar synas och kännas i kroppen att jag blir äldre. Så jag försöker träna, äta bättre, smörja in mig och sova ordentligt och skratta mycket. Tror man håller sig ung längre då. Åldersnojorna har också ökat i och med att jag fick Noel när jag var 40. Han har en äldre mamma, men jag vill inte att han ska skämmas över mig och jag vill att han ska ha en mamma länge.

Vad är det tuffaste du gått igenom?

– Man kan inte gå igenom ett 48-årigt liv utan att ha haft tuffa perioder. En tuff var när min pappa dog 2008. Han betydde så oerhört mycket för mig och har präglat mig väldigt mycket som människa. Jag saknar honom fortfarande och tänker på honom i stort sett varje dag. Nu gör inte det så ont längre och i min familj pratar vi ofta och varmt om morfar som var en sådan personlighet och så rolig.

 

Programledaren för Antikrundan Anne Lundberg, till höger, är Pernillas vän och kollega sedan många år. Knut Knutsson har också varit med länge.