Jag fick inte träffa mina barnbarn på sju år

Gunilla, 67 år, vet fortfarande inte vad det var som hände. Men plötsligt var hon inte längre välkommen hos sin son och hans familj. – Att inte få träffa sina barnbarn är en sorg som aldrig tar slut, säger hon.

Stödgrupp på Facebook

Har du själv erfarenhet av att inte få träffa dina barnbarn? På Facebook finns en sluten grupp, där du själv ansöker om medlemskap. Sök på “Stöd för barnbarn så att de får träffa sina mor- och farföräldrar”.

Länge kände hon sig oändligt ensam i sin situation. Men sedan hon hittade en grupp på Facebook på internet kan Gunilla berätta öppet om sin sorg och hon har insett att det finns många andra i hennes situation. Farmödrar och farfäder, mormödrar och morfäder, som av olika anledningar inte längre får träffa sina barnbarn.

– Det här är det värsta som kan hända en människa. Jag ältar och ältar och försöker förstå. Men jag kommer ingen vart, säger Gunilla.

Gunilla är en pigg och glad kvinna med ett smittande skratt. Ändå bär hon på en tung och nattsvart sorg.

– Jag tänker på mina barnbarn dagligen. Men numera har jag hittat ett sätt att leva med sorgen. Jag gråter inte längre hela tiden och smärtan håller mig inte längre vaken om nätterna, berättar Gunilla.

Gunilla blev tidigt ensam med sin son och de två klarade sig bra tillsammans. Precis som i de flesta andra familjer fanns det glädje och skratt, men också jobbiga perioder. Men inte jobbigare än i någon annan familj. De hade roligt ihop och de hade ett bra förhållande.

Var det något som bekymrade sonen, då kom han till Gunilla.

 

Allt förändrades
Så kom dagen då Gunillas son träffade en partner, precis som det ska vara. Gunilla och hennes svärdotter kom bra överens. Gunilla uppskattade hennes många fina sidor och son och sonhustru kom ofta på besök, trots att de flyttat till andra änden av Sverige.

– När de berättade att de skulle ha barn blev jag så oändligt glad. Det var ett fantastiskt litet knyte och trots att det är 70 mil mellan oss var jag en aktiv farmor. Min son och hans familj kom ofta och bodde hos mig på semestrarna och jag hälsade på dem.

Men när parets andra barn föddes förändrades allt. Så här i efterhand kan Gunilla inte sätta fingret på vad som hände, trots att hon har ägnat många vakna nätter åt att fundera igenom situationen.

– Jag kan inte peka på någon enskild situation. Det enda jag lade märke till var att besöken och telefonsamtalen kom allt glesare. Men att en familj med två små barn inte orkade åka 70 mil för att hälsa på farmor, det var det ju inget konstigt med, säger Gunilla eftertänksamt.

Men Gunilla längtade och när sommaren kom bestämde hon och hennes sambo sig för att åka till familjen och hälsa på. De kom överens med sonen och sonhustrun om ett passande datum och satte sig i bilen för att resa den långa vägen.

– Det blev en fruktansvärd upplevelse. Något jag inte unnar någon annan. Vi insåg redan samma dag att vi inte var välkomna, trots att inget sades rent ut.

 

Inga förklaringar
Redan dagen därpå packade Gunilla och hennes sambo och åkte hem. Gunilla försökte fråga sin son vad som hänt, men fick inget svar.

Hon trodde att han skulle ringa och förklara, men telefonen var tyst. När hon själv ringde några dagar senare berättade sonen att de inte gillade hennes sambo, som varit med i bilden i flera år utan några som helst problem.

Gunilla insåg att det berodde på något helt annat som hon inte fick någon förklaring till.

– Jag tänkte att huvudsaken ändå var att vi kunde fortsätta träffas, så jag föreslog direkt att vi då kunde ses utan min sambo i framtiden. Men det blev aldrig så.

Nu har det snart gått sju år sedan det där hemska besöket hos sonen och hans familj. Under de första åren gjorde Gunilla allt för att få en förklaring och för att därmed kunna reda upp vad som hänt. Men hon har aldrig fått någon.

– Då tänkte jag att vi struntar i förklaringen. Vi drar ett streck över vad det än är som hänt. Huvudsaken är att vi kan träffas. Vi har ju alltid haft en så tajt gemenskap. Men min son ville inte prata med mig.

Gunilla har skrivit hundratals brev som hon sedan slängt. Hon har åkt till staden där sonen bor och försökt träffa honom.

– För ett par år sedan sågs vi faktiskt. Jag var inte välkommen hem till dem, istället kom han till tågstationen för att prata med mig.

Gunilla tyckte att det blev ett bra möte. Starkt och känslosamt. Både hon och sonen grät. Kramade om varandra och enades om att de skulle kunna få ordning på situationen.

– När jag kom hem igen väntade ett meddelande från äldsta barnbarnet på Facebook. Jag blev så glad! Hon skrev att de skulle komma till sommarhuset och hälsa på och det gjorde mig alldeles varm.

Men det blev inget med det. Trots att Gunilla hörde av sig för att få veta när familjen väntades fick hon aldrig något besked och det hela rann ut i sanden.

– Mitt äldsta barnbarn och jag har haft en del kontakt över Facebook. Det känns skönt, men jag är samtidigt noga med att inte vara för påträngande. Då finns det ju risk för att hon hamnar i en knivig sits, säger Gunilla.

Jag fick inte träffa mina barnbarn på sju år

Gunilla och det äldsta barnbarnet hörs ibland på Facebook. Det tycker Gunilla är skönt, men hon vill inte vara för påträngande.

 

Stöd av andra
Hon har också haft besök av äldsta barnbarnet under en sommarvecka. En fantastisk vecka där de umgicks på tu man hand i släktens sommarhus. De åt glass, badade, spelade spel och busade.

– Jag har rannsakat mig själv. Försökt hitta en situation som kan förklara vad som hänt. För om jag visste det, då kanske jag har en chans att rätta till det. Jag har ringt och försökt få en förklaring, men får inget svar, berättar Gunilla.

Hennes räddning i sorgearbetet har varit sambon och två nära väninnor. De har stöttat Gunilla och lyssnat när hon gråtit. I övrigt har Gunilla valt att inte berätta. När bekanta talat om sina barnbarn har Gunilla hållit en låg profil. Sagt att sonen med familj bor 70 mil bort och låtit det stanna vid det.

Under det senaste året har Gunilla fått stort stöd i en diskussionsgrupp på Facebook för far- och morföräldrar som inte träffar sina barnbarn. Hon har sporadisk kontakt med äldsta barnbarnet, men är försiktig med att inte vara för påträngande. Och häromdagen fick hon faktiskt en kontakt från yngsta barnbarnet, något som gjorde henne mycket glad.

– De första åren skickade jag julkort och julklappar, födelsedagskort och födelsedagspresenter till hela familjen. Men jag har aldrig fått veta om de kommit fram och nu har jag slutat med det.

På väggen i vardagsrummet har hon några inramade bilder från det att familjen fortfarande träffades. Men då var barnbarnen små. Hur de ser ut idag vet hon bara genom Facebook.

– Familjen var mitt allt. Därför tror jag aldrig att jag kommer att bli hel igen. Nu har jag hittat en vila i det här, men jag kommer aldrig att sluta hoppas på att vi någon gång kommer att kunna träffas och prata om vad som hänt. Vi måste inte älta, bara vi pratar. Sedan kanske vi kan gå vidare.

 

Gunillas bästa råd

Gunillas råd till dig som inte får träffa dina barnbarn.

• Ta hand om dig själv så mycket du bara kan. Inse att du är inne i sorgearbete.

• Försök och försök igen, men om det inte hjälper: Släpp och vänd blicken framåt.

• Ta hand om ditt eget liv och se till att det fungerar.

• Förlåt dig själv och undvik att älta.

• Förlåt också de i din omgivning. Det hjälper inte att skuldbelägga.

• Försök att hitta någon att tala med.

 

Fotnot: Gunilla heter i verkligheten något annat.

Jag är så glad att Karin hann ge vår dotter ett namn
Ät mer vegetariskt – bli piggare och friskare!
Camilla är allergisk mot 77 födoämnen
Scroll to Top