Jag blev mobbad i skolan för att jag dansade

Minsta kelgrisen hemma heter Ben och är en treårig liten mops som gärna följer med husse till dansstudion.

Vi sitter i en tom danssal en förmiddag i Örebro och Dermot berättar om sin uppväxt. Utan den kärleksfulla och stöttande familjen hade mycket kunnat gå illa. Dermot är yngst av tio syskon.

– Vi bodde i ett litet hus med fyra rum och kök. Sex pojkar i ett rum, fyra flickor i ett och så mamma och pappa i ett. Mamma var hemma och hur skulle hon kunna hinna med något annat? Vi hade alltid två sittningar när vi skulle äta.

– Mjölkbudet ställde varje morgon fem liter mjölk utanför vår dörr. Det var kö till den enda toaletten på morgnarna.

 Dermots pappa arbetade på elbolaget och reparerade elmätare. Allting var knappt, men så fort de äldre syskonen började arbeta bidrog de till familjens försörjning.

 Hela familjen Clemenger dansar, sjunger och spelar olika instrument.

– På min bror Michaels bröllopsfest visade mina systrar en dans som de lärt sig på dansskolan.

 Dermot, som var fem år, blev lite avundsjuk på all uppmärksamhet systrarna fick och började själv improvisera. Folk klappade takten och började kasta pengar till den lille pojken.

 Dermot skrattar åt minnet. Det var då han bestämde sig för att dansen som skulle bli hans liv.

– Jag fick ihop 30 irländska pund, ungefär 350 kronor, och det var mycket pengar för en femåring 1979.

 Dermot danskarriär startade samtidigt som han började skolan. På dansgolvet fick han utlopp för sitt livsintresse men det tornade upp sig mörka moln i skolan.

– Skolan drevs av en grupp som kallas Christian Brothers. De är inte präster men ingår i katolska kyrkan. Vi skulle bikta oss varje månad och det var tillåtet att slå barn…

– I Irland var vi barn i stort sett klädda likadant året om. När det var kallt kom vi in i klassrummet med iskalla händer och öron. En lärare hade specialiserat sig på att smälla till våra kalla värkande öron med hårda fingerknäppningar. Det gjorde fruktansvärt ont och var ren och skär sadism.

– Vi hade en lärarinna när jag var i 8-9-årsåldern. Vid ett tillfälle kom hon fram med sin tjocka linjal och bad mig sträcka ut händerna. Hon tog sats för att slå och precis i sista ögonblicket drog jag bort händerna. Slaget hamnade på hennes egna lår. Det gjorde henne förstås ursinnig och jag fick smaka på den där linjalen dubbelt upp efter det.

 I Irland på den tiden var lärare utrustade med en läderpiska att slå eleverna med. Piskan hade bly inuti.

– Högstadiet är nog den svåraste tid jag upplevt, menar Dermot. Jag hade börjat tävla och dansen upptog mer och mer av min tid. “Bögdjävul” skrek de efter mig på skolgården. Jag hade lärt att svara för mig och de tog nog mig för en kaxig typ. Under ytan var jag ledsen.

– Under en lektion skulle en lärare ställa en fråga till mig. Han inledde med att säga: “Ska jag titulera dig Mrs, Miss eller Mr?” (fru, fröken eller herr, övers.). Alla killarna började förstås skratta. Då fick jag nog. Jag vände mig om och smällde till läraren så att han ramlade.

 Dermot gick direkt till rektorn och berättade att han inte tänkte tolerera sådant beteende från en lärare, men blev hemskickad. När Dermots pappa kom hem och fick höra vad som hänt, gick de tillbaka till skolan och pappan tvingade läraren att be sonen om ursäkt inför hela klassen.

Blondin på dansgolvet

Berättelserna ger exempel på Dermots känsla för rättvisa och hans starka drivkraft att fortsätta dansa trots mobbningen. Den tuffa tiden bidrog kanske också till att göra Dermot till den fighter han har varit i tävlingssammanhang. Men framför allt var det familjens stöd som gjorde att han vågade välja en så svår karriär.

– Jag är otroligt tacksam för hela min familjs stöd och insatser.

– Mina syskon stöttade mig även ekonomiskt under min utbildning och när jag tävlade. Det kostade massor av pengar att resa, sy upp kostymer och ta lektioner. Utan mina föräldrar och syskon hade det aldrig gått.

 Som elvaåring, 1984, blev han för första gången irländsk mästare och 1992 vann han det brittiska mästerskapet. Då bodde han i Liverpool.

– Jag levde inget lyxliv. När jag kom till Liverpool för att utveckla min dans sov jag på en soffa i danskolans väntrum.

 Senare samma år i London träffade han svenska Diana.

– Jag blev förtrollad av den blonda svenskan som snurrande så lätt och elegant över dansgolvet. Jag behövde en ny danspartner. Det här var i oktober 1992, livet bestod av träning och åter träning. Jag var brittisk mästare och alla i dansvärlden visste vem jag var.

 I maj året därpå skulle det öppna brittiska mästerskapet i dans anordnas i Blackpool. Dermot ringde Diana, presenterades sig och frågade: “Vill du vinna British Open?”. Hon svarade: “Vem vill inte det?”. “Okej, då ska du dansa med mig.”

 Men Diana gick fortfarande i skolan och ville bli klar innan hon satsade på dansen.

– Jag kan vara envis när jag sätter den sidan till. Jag bombarderade henne med brev och tjatade på henne att ställa upp. Till slut var det jag som fick packa väskorna och resa till Örebro. Min lärare från London kom över och tillsammans började vi träna i samma danssal och samma skola som vi äger tillsammans idag.

– Vi tävlade i The British Open Championship och vann alla fem danser i finalen. Det var fantastiskt, säger Dermot och ler.

 I Sverige och utomlands dansade paret därefter till sig seger efter seger. Dermot och Diana åkte ut på turné med Burn The Floor fram till december 2003. Diana var gravid med äldsta dottern Molly och de flyttade hem till Örebro. Dansskolan i Örebro var till salu och då föll allt på plats.

 Barnen kom i rask följd, Molly 2004, Markus 2007, och Maya 2009.

 Dermot och Diana fick frågan om de ville ställa upp som danspartners åt tävlande kändisdansare i ett tv-program som hette Let’s Dance. Dermot fick även frågan om han ville göra en audition som jurymedlem.

– Men om jag blev domare kunde min fru inte dansa i programmet. Det skulle vara oetiskt.

 Paret diskuterade frågan och Dermot tog uppdraget som domare.

Ställde dansskorna

Efter nio års äktenskap, 2009, bestämde paret sig för att gå skilda vägar.

– Det var helt odramatiskt. Vi driver fortfarande dansstudion ihop och har delad vårdnad om barnen. Vi ses nästan dagligen eftersom barnen ofta är med till dansstudion och dansar själva. Molly har dessutom börjat tävla.

 Dermot säger att en separation aldrig är lätt.

– Den första tiden var så klart jobbigast men vi är bra kompisar. Diana är den som känner mig allra bäst. Vi har tillsammans upplevt både framgångar och motgångar. Hon är dessutom den bästa danspartner jag haft och den bästa latindansare Sverige någonsin haft.

 Tävlingskorna har Dermot lagt på hyllan men reser fortfarande mycket och dömer tävlingsdans och fortsätter som domare i Let’s Dance.

 Hemmets Journals reporter besöker dansskolan igen lite senare på dagen. I salen virvlar paren leende runt på parkettgolvet. Ungefär 1 200 örebroare stoppar dansskorna i en påse och kommer till skolan minst en kväll i veckan.

 Dermot får en kort paus mellan danspassen och vi frågar om deltagarna alltid är så glada.

– Jo, för det mesta, svarar Dermot, skulle det vara dålig stämning är jag bra på att se det och då vet jag vad jag ska säga för att ändra på det.

 Att han är bra på att känna på sig saker fick de tv-tittare erfara som såg programmet En natt på slottet där Dermot medverkade. Mediet Lena Ranehag tog med en grupp kändisar på en nattlig tur i ett slott. Det visade sig att Dermot fick uppleva mer än vad han var beredd på.

– Jag ville gärna försöka få kontakt med min bror Paul som dog 1990. Paul var den bror som stod mig närmast.

 Dermot blir allvarlig och säger:

– Jag saknar honom enormt mycket. Med hjälp av Lena fick vi också kontakt. Det var en fantastisk känsla. När vi sedan skulle gå runt i slottet kunde jag förnimma gestalter som jag beskrev för Lena och hon bekräftade att det jag såg var riktigt.

– Det var både intressant och lite skrämmande.

 Vi får väl se om Dermot möjligen har en ny karriär som medium på gång.

Ungefär 1 200 örebroare stoppar dansskorna i en påse minst en kväll i veckan och kommer till dansskolan som Dermot driver tillsammans med sin före detta fru Diana.