Ingrid och Cindy har brevväxlat i 60 år

Året var 1956 och 12-åriga dalkullan Ingrid satt och bläddrade i en veckotidning hemma hos grannen när hennes blick plötsligt fastnade vid annonsen längst bak i tidningen. “Vill du ha en pen pal i Amerika?” stod det med små bokstäver. Det var skrivet av en flicka i USA, som önskade sig en brevvän i Sverige.

För Ingrid var allt som hade med Amerika att göra exotiskt och lockande, långt från vardagen i lilla Boda Kyrkby i Dalarna. Flera i byn hade emigrerat till Amerika och Ingrids pappa hade kommit hem därifrån bara några år innan hon själv kom till världen.

Så hon fattade mod till sig och skickade sin adress till tidningen, med förhoppningen att få ett svar från flickan i det förlovade landet i väst.

Det fick hon. Till slut dök det upp ett brev i familjens brevlåda.

– Det var poststämplat i New York, Amerika, och min adress var skriven i en snirklig, märklig handstil. Det var alldeles oerhört spännande, jag som knappt hade varit till Falun ens, berättar idag 71-åriga Ingrid Dahl på sjungande dalmål.

Hon sprang hem och öppnade brevet. Avsändaren visade sig vara en elvaårig flicka vid namn Cynthia Ann Forrester. Hon kallades för Cindy och bodde på Long Island i New York tillsammans med sina föräldrar. Eftersom Ingrid själv inte kunde någon engelska fick hennes pappa hjälpa till att tyda vad som stod i brevet.

– Med hjälp av pappa och ett lexikon knåpade jag sedan ihop brev efter brev där jag berättade om mig själv. Att jag bodde i en by i Dalarna och hade två syskon. Kanske något om mina intressen, att jag tyckte om att åka skidor till exempel. Sedan lade jag breven på lådan.

Ingrids fotoalbum från slutet av 50-talet innehåller många bilder på brevvännen.

Häftiga vykort
Varje dag var det alltid lika spännande att gå till postlådan och hämta tidningen, för kanske låg det ett nytt brev från Cindy där. Ungefär en gång i månaden skrev de båda brevvännerna till varandra och ibland skickade de även presenter, fotografier och vykort. Särskilt Cindy, som reste mycket med sina föräldrar.

På bordet hemma i Ingrids hus i Falun ligger nu hundratals brev – resultatet av nästan 60 års flitigt brevskrivande. Flygpostkuvert med tättskrivna ark inuti, färgglada vykort och rosa brevpapper med små katter.

Ett av vykorten är poststämplat 1958 och föreställer Empire State Building. “Dear Ingrid. This is the tallest building in the world”, skriver Cindy på kortet.

– Det går knappt att beskriva hur häftigt det var att få vykorten med bilder på New Yorks skyskrapor hem till lilla Boda. Det var en stor kontrast mot det enkla livet där hemma. Cindy bodde i en lägenhet i stora New York och jag i ett gult trähus i en by i Dalarna.

Ett av de alla hundra brev som Cindy och Ingrid skickade till varandra.

Ingrid började drömma om Amerika på nätterna. Men även Cindy var nyfiken på sin brevväns liv i det lilla landet i norr.

– Cindys brev handlade ofta om allt hon pluggade – glosor och grammatik, spansk litteratur och historia. Hon var förundrad över att jag verkade ha så mycket fritid. När hon någon gång var ledig läste hon böcker eller gick på teaterpjäser med sina föräldrar. Jag däremot sprang ute med pojkar. Vi levde ganska olika liv, säger Ingrid.

Breven handlar också om vardagliga saker, som 1960-talets kjolmode – Cindy berättar att hon alltid har långa strumpor på sig och aldrig skulle bära kjolar som slutar under knäet. Några riktigt djupa ämnen har de dock aldrig kommit in på under sin brevväxling.

– På den tiden berättade man nog generellt inte lika mycket om hur man mådde som man gör i dag, om man inte var mycket nära vänner.

Träffades till slut
Trots olikheterna – Cindy fortsatte sitt ihärdiga studerande, satsade på karriären och blev professor i spanska språket medan Ingrid skaffade familj och barn – höll de fast vid sitt brevskrivande. Och för några år sedan började de även att skriva mejl till varandra, även om det fortfarande skickas ett och annat riktigt brev och vykort.

Men trots alla brev, vykort och mejl skulle det dröja över 50 år innan brevvännerna till slut träffades på riktigt.

– En dag skrev jag till Cindy: “Du som rest så mycket i världen, när kommer du till Sverige egentligen?” Då fick jag ett mejl tillbaka där det stod: “Nu du, nu kommer jag!” Hon hade bestämt sig för att åka och hälsa på mig, säger Ingrid och minns hur nervös hon var den där dagen för tre år sedan när hon stod och väntade in väninnan på stationen i Falun.

– Jag såg på långt håll att det var en amerikanska som kom gående på perrongen, fast jag kunde aldrig tro att hon skulle vara så lång! Först var jag orolig för att det skulle kännas stelt, men det blev inte stelt en sekund. Hon var otroligt glad och lätt att ha att göra med!

Med sig hade Cindy en väninna som skulle besöka släktingar i Halland. Därför stannade de bara några dagar hos Ingrid och hennes man i Falun. Men Cindy hann ändå se en hel del under de dagarna, eftersom hon och hennes väninna bodde hemma hos Ingrid.

Bland annat åkte de till byn där Ingrid växte upp. Där fick amerikanskorna se en traditionell majstångsresning i midsommarfirandets högborg. Dessutom fick de äta sill och potatis och dricka nubbe på en brygga invid Siljan.

– Det var så roligt att träffa henne efter alla år, vår brevväxling har betytt väldigt mycket för mig. Men det kändes också lite konstigt, jag hade nästan inte tänkt på Cindy som en riktig människa innan. Det var som om hon bara existerade i breven vi skrev till varandra.

Det tog över ett halvsekel men till slut träffades de – Ingrid och hennes amerikanska brevvän Cindy.

Ingrid och Cindy har fortsatt att skriva brev till varandra efter besöket. Och kanske, kanske kommer de att ses igen en dag, om Ingrid åker på besök till USA.

– Det skulle vara roligt att åka och hälsa på Cindy, men det är en lång resa. Och egentligen behöver jag inte träffa henne igen, det är något speciellt med att bara vara brevvänner också!

Artikeln är hämtad ur Hemmets Journal nr 34 2015.