Elisabet Frerot: Det tog tid att acceptera sjukdomen

När Elisabet Frerot Södergren blev sjuk i MS för 13 år sedan fick hon bara lite kortison, nu finns det bromsmediciner. Och allt det där som hon trodde att hon i och med diagnosen inte längre skulle kunna göra, det går alldeles utmärkt att ägna sig åt trots sjukdomen.

 

 

Colaburken var iskall men ändå brände sig Elisabet på den. Den då 36-åriga Elisabet Frerot Södergren satt på tåget från Bryssel till hemmet i Paris när hon chockad slängde ifrån sig colaburken hon just blivit serverad.

– Det gjorde jätteont och jag tänkte “Nu är det något som är fel”, minns Elisabet.

Vi träffas i TV4-huset på Gärdet i Stockholm och Elisabet berättar om hur livet för drygt 13 år sedan gick från ljust till nattsvart mörker. När Elisabet fick diagnosen MS visste hon inte så mycket om sjukdomen men hon såg framför sig gamla människor i rullstol som satt och skakade och dreglade. Hon tänkte att livet inte var värt att leva längre.

– Så tänkte jag då, säger hon och ställer ner sin kaffekopp på bordet.

Hon ler och lägger till:

– Men så tänker jag inte nu. Och även om man hamnar i rullstol så är det värt att leva i alla fall. Men just när man sitter där chockad så är allt bara svart.

Elisabet bodde i Paris vid tidpunkten och jobbade som korrespondent för TV4.

– Jag hade inte några barn, jobbade otroligt intensivt och reste hela tiden, berättar hon. Jag klättrade i berg och var en väldigt aktiv person. Att få en MS-diagnos var inte riktigt vad jag hade tänkt mig.

 

Kröp i kroppen

Efter episoden med colaburken på tåget kom Elisabet slutligen hem till lägenheten i Paris – men hon kände sig fortfarande konstig och mådde inte bra.

– Det kröp i kroppen och jag hade ont överallt. Vad gör man? Ensam i Paris. Jag ringde en god vän, en läkare, och han fixade en tid hos en neurolog redan till nästa morgon.

Och efter det tog det inte lång tid innan Elisabet fick sin diagnos. Ett par månader, då hon åkte in och ut från sjukhuset, sedan fanns det inte några tvivel. Men själv förstod Elisabet inte helt att det verkligen var MS hon hade förrän hon kom hem och satte sig och googlade. På sjukhuset hade man pratat om “sclérose en plaques”.

– Jag tänkte “Vad är det?”, minns Elisabet.

När hon insåg att det var MS rasade allt. Hon beskriver det som att dra ner en rullgardin och hon tänkte “Nu är det slut med mitt liv. Jag kommer inte kunna få barn. Inte jobba. Inte klättra. Vad finns kvar då?”.

– Jag trodde att det skulle blir omöjligt att göra allt det som var viktigt för mig, förklarar Elisabet.

Ensam satt hon i sin lägenhet i Paris och googlade men hon hittade ingen upplyftande information. Det mesta handlade om människor med riktigt svår MS. En dag stod Elisabet och tittade ut genom fönstret på sjätte våningen när tankarna på att hoppa dök upp i hennes medvetande.

– Jag var ensam och tänkte att det var dags att göra slut på saken, berättar Elisabet. Men läkaren jag kände och som ordnat så att jag fick komma till neurologen, hade fortsatt att hålla kontakt och ringt tidigare den dagen. Han förstod att jag inte mådde bra, lämnade sitt jobb och plingade på dörren just när jag stod där vid fönstret.

Hon ler lite när hon konstaterar:

– Det var tur.

 

Har tagit tid

Men även om Elisabet hejdades den där dagen från att hoppa ut genom fönstret mådde hon fortfarande dåligt under en längre period. Att komma dit hon är idag har tagit sin tid. Hon säger att MS är en lurig sjukdom.

– Man tror att allt kan hända, alltid. Ibland när jag sett en fläck i ögat har jag direkt tänkt “Nu har det satt sig på synen. Nu blir jag blind” – och ringt sjukvården i panik.

Hon skrattar lite åt sig själv och fortsätter sedan:

– Man blir helt besatt av sin diagnos. Eller jag blev i alla fall det. Besatt av vad som skulle kunna hända. Det tog ett par år innan jag fann någon slags frid med diagnosen.

Elisabet bodde kvar i Paris i drygt ett år efter sjukdomsbeskedet och flyttade sedan hem till Sverige för att börja jobba med Kalla fakta. Hon säger att det var tur att det blev så. Det gav henne en chans att leva lite lugnare och att hantera sjukdomen. Googla gjorde hon dock fortfarande. Hon läste om olika dieter och annat man kunde göra för att lindra sjukdomen.

– Men att oroa sig och hålla på med alla dessa dieter, det åt upp hela livet, konstaterar Elisabet.

Till slut sa en vän åt henne att sluta googla och Elisabet insåg att vännen nog hade en poäng.

– Om man låter sjukdomen ta all plats i ens hjärna, då låter man sjukdomen förstöra ens liv i onödan. Det hade varit förfärligt om jag suttit med dieter och googlat i 13 år.

 

Lindrig form

Elisabets typ av MS kommer i skov – hon beskriver det som attacker som lämnar olika spår. Men hon säger att hon trots allt har kommit lindrigt undan, det finns de som lider av mycket svårare form av MS.

– Jag har haft tur, min MS har hållit sig i schack. Jag har ont men man vänjer sig. Vissa människor har alltid ont i ryggen, jag har alltid ont i min högra arm. Och så länge det inte kommer nya skov… Jag är bara glad att det inte var cancer.

Hon ler lite när hon sedan säger:

– Det här slitna uttrycket “fånga dagen”, det har fått en mening på riktigt. För mig har det inte bara varit negativt att få MS. Jag har blivit lite klokare och jag har blivit bättre på att leva här och nu i stället för att hänga upp mig på vad som kommer att hända sedan. Det är nu man måste göra de där sakerna man vill göra, livet är inte oändligt.

Elisabet lutar sig tillbaka på stolen och påpekar sedan igen att det dock tog henne tid komma till de här insikterna.

– Från att vara ung och på hugget till att inse “Jag kommer att dö en dag”. Det tog flera år att landa där. I början var det jättetraumatiskt att inte veta hur sjukdomen skulle utveckla sig men så insåg jag att den inte var så galopperande som jag först trott.

Hon konstaterar att svärdet som hänger över hennes nacke har blivit synligt i och med diagnosen, men att vi alla har det där.
– Jag kan få ett skov imorgon men jag kan också bli överkörd eller få cancer. Det finns inte några garantier för någon av oss.

När Elisabet blev sjuk kände hon inte till någon annan som hade MS förutom artisten Louise Hoffsten som varit öppen med sin sjukdom länge och även skrivit boken Blues där hon berättar om hur det är att leva med diagnosen.

– Hon har gjort en otrolig insats, säger Elisabet.

Själv valde Elisabet i många år att bara låta de närmsta veta att hon hade MS. Mycket handlade om att hon var rädd att hon inte skulle få de jobb hon ville ha, folk kanske skulle börja tänka “Kan vi verkligen anlita henne för det här jobbet?”. Men nu vill Elisabet berätta.

– Jag gjorde en intervju med Louise, minns Elisabet. Och jag tänkte “Elisabet, vad du är feg. Det finns säkert många som behöver se att det går att leva med det här”.

Elisabet tycker att man behöver börja prata mer om MS.

– Det känns fortfarande lite mystiskt och konstigt, säger hon. Jag vill visa att det faktiskt kan gå bra. Det finns hopp och forskningen går framåt hela tiden.

 

Bromsmediciner

Hon lutar sig fram över bordet och konstaterar:

– När jag blev sjuk för 13 år sedan fick man bara lite kortison, nu finns det bromsmediciner.

Och allt det där som Elisabet trodde att hon i och med MS-diagnosen inte längre skulle kunna göra, det går alldeles utmärkt att ägna sig åt trots att hon har MS. Elisabet, som 1998 blev första svensk att bestiga Antarktis högsta berg Mount Vinson, kan fortfarande klättra i berg. Att åka skidor går också bra. Och det bästa av allt, det gick även bra att bli mamma.

– Jag var 41 år när jag fick mitt första barn, berättar Elisabet och ler. Ett mirakel! Jag kan inte klaga över mitt öde. Dels har jag fått barn och dels har jag kunnat fortsätta mitt jobb, klättra i berg och åka skidor. När jag tittar på mina barn nu, det känns alldeles “wow”.

Hon medger dock att det finns dagar då hon har väldigt ont.

– Vissa dagar är jobbiga och folk kan undra: “Varför är du så sur?”. Men jag har vant mig vid det här, det hindrar inte mig från att leva ett normalt liv. Människan klarar av att anpassa sig, tack och lov.

 

Elisabeth har jobbat som journailst i 30 år, varav 29 år i tv-branschen. Nu jobbar hon på TV 4.