Jag kan brodera hela nätter i rad

Christina Schollin har stickat och broderat ända sedan hon var liten. I ett rum hemma hos familjen hänger några av hennes broderade tavlor.

Jag träffar Christina i hennes fantastiska hem på Värmdö, där hon bott med sin Hans i 50 år. Ett av rummen är “tapetserat” med broderade konstverk.

– Att brodera är som terapi. Eller kontemplativ sysselsättning. Det är oerhört avstressande och spännande att se ett broderi komma fram till det färdiga resultatet.

Christina föddes på Södermalm i Stockholm för 77 år sedan. Pappa Gustaf arbetade som kamrer och revisor och mamma Henny som småskolelärare. Och det är från mamma som intresset för handarbete kommer.

– Hon var till exempel väldigt duktig på att virka. Stora överkast, dukar och andra fantastiska skapelser. Hon lärde mig handarbete, eftersom hon tyckte att jag skulle klara mig själv, förklarar Christina.

– Jag började med att sticka. Jag var bara sju är när jag blev faster och då stickade jag mitt första alster. Det var någon form av babyutstyrsel av det enklare slaget. Jag fick hjälp att lägga upp och mamma visade hur jag skulle göra. När jag frågade om något sa hon alltid: “Gör som det står i beskrivningen!”.

Christina lyssnade på mamma och lärde sig att tyda beskrivningarna.

– Så jag blev jätteduktig. Jag stickade till alla mina fyra barn, så de gick omkring i likadana stickade kläder. Och under en period stickade jag tröjor som jag hade designat själv. En del sålde jag.

Barn och barnbarn har också haft stor glädje av Christinas broderikonst.

– Jag har broderat adventskalendrar med tomtar, paket och alltihop till alla mina barn. De har också fått var sin doptavla. Med namn, vikt, längd och datum. De har även barnbarnen fått. Och eftersom jag har nio stycken så har det blivit en del.

Christina berättar en rolig historia om Pernillas nu 17-årige son Benjamin:

– Han och Pernilla är ofta och hälsar på Hans och mig i vårt sommarhus i Nerja i Spanien. En gång, när han var fyra år och inte kunde prata rent, höll jag på att brodera ett jättefint Nalle Puh-motiv till Benjamin, som älskade Nalle Puh. Han satt och tittade på och lärde sig hur det gick till att brodera. Han tyckte att det var spännande.

– Precis tills de skulle åka hem blev jag klar. Han fick vara med att dra stygnen och tyckte liksom att han var med och broderade. Och så frågade jag om han ville ha den som tavla eller som kudde. Han ville ha den som kudde, så jag sydde färdigt den med en kudde inuti. Och så fick han den med sig hem.

– Pernilla berättade sedan att han gått runt i hela flygplanet och visat upp kudden och sagt: “Titta på den häj. Den häj haj min mojmoj bjodejat. Blev den inte fin?” Han var så stolt över den. Han har kvar den än idag.

Köper mönster

På väggarna i villan hänger en mängd vackra broderier som Christina gjort. Men hon gör inga mönster själv.

– Nej, jag köper beskrivningar. Och jag hittar dem främst på nätet. Det finns väldigt många fina beskrivningar där, bland annat amerikanska. De skickar jag efter. Men de är inte billiga.

Änglar och blommor tillhör Christinas favoritmotiv. Och hon lägger ner mycket tid på att skapa.

– Men när jag väl sätter mig och börjar brodera och börjar komma in i det kan jag sitta hela nätter. Det är en verklig passion.

Den senaste tiden har hon haft dåligt med tid att brodera, eftersom hon håller på med att skriva sina memoarer.

– Tanken är att de ska komma ut till julen. Jag skrev kontrakt med Bonniers redan för sex år sedan och det har tagit sin tid, eftersom jag har ett enormt material att ösa ur. Plus att jag har skrivit dagbok i hela mitt liv. Så nu gäller det att få ihop allt detta till en bok.

Christina ger bort väldigt många broderitavlor till barn och barnbarn.

– Hans undrar vad jag ska med alla tavlor till och tycker att jag ska sälja dem. Men det gör jag inte, för de skulle kosta alldeles för mycket att köpa. Själva materialet kostar en himla massa, och de är alldeles för fina för att sälja till dumpade priser.

Jag frågar Christina om hennes intresse för handarbete ärvts av barnen.

– Nej, inte ett dugg. Pernilla vet inte hur man håller i nål och tråd. Däremot har jag lärt ett av mina barnbarn, lilla Linn, Linus dotter, som tycker att handarbete är roligt.

“Till Pernilla från mamma 1997”. Så står det på tavlan. Alla barn och barnbarn har fått broderade tavlor och doptavlor.