“Astrid hjälpte mig när allt var som svårast”

Astrid Lindgrens första brev smulade Sara sönder och spolade ner på toaletten. De andra sparade hon under madrassen. – Astrids brev fick mitt liv att ändra kurs. Jag slutade att skolka och röka och tog mig igenom högstadiet, det kändes som att någon äntligen ställde sig på min sida.", berättar Sara Schwardt, 54.

Astrid Lindgren om…

skönhetskomplex i tonåren:

“Men att man är ful tror man a l l t i d när man är tretton år, jag var i den åldern övertygad om att jag var fulast av alla och att ingen n å g o n s i n skulle bli kär i mig – men så småningom märkte jag att det inte var riktigt så illa ställt som jag trott. Jag antar att det kommer att bli samma med dig.”

(April 1972)

 

att satsa på skolan, trots skådespelardrömmar:

“Försök att komma i tid, försök ge phan i om rektorn är dum, tänk bara varje dag: jag ska bli skådespelerska och därför får jag ha det så här jävligt nu! De där besvärliga åren går ju över trots allt.”

(April 1972)

 

rökning:

“Jag har fullt med rökande vänner i min ålder, de hostar och har kärlkramp och magsår och gud vet allt, jag har en nära vän, en kedjerökare, som dog i lungcancer under de hemskaste kval, ja du, det här är ingen skräckpropaganda utan rena rama sanningen.”

(September 1972)

 

att inte binda sig för tidigt:

“… att kasta sig in i vad som väl närmast får kallas äktenskap direkt efter skolan, voj voj, jag blir tokig när jag tänker på hur man kan ordna tokigt för sig. Jag hoppas att du ska lyckas klara dig igenom skolan och att du sen får se lite av världen och människorna och ha lite roligt, och inte sitta med fästman och P-piller i ett litet pörte nånstans. Inte du, Sara!”

(Februari 1973)

 

Citaten ovan är hämtade från boken “Dina brev lägger jag under madrassen – En brevväxling 1971-2002”, Salikon förlag.

-Jag sa spontant ja till att ge ut breven. Sen fick min mamma och mina döttrar läsa och godkänna publiceringen. De blev starkt berörda – de kände till breven men hade inte läst dem”, berättar Sara Schwardt.

 

Astrid Lindgren fick säckar med brev från barn över hela världen. Men bara ett av barnen blev Astrids brevvän: 12-åriga Sara från Borås. Deras hemliga brevväxling omfattar över 80 brev. Och nu ges den ut som bok.

– Astrid skrev till mig som en jämlik, berättar Sara Schwardt. Vuxna brukar inte ge små vilsna barn sådana förtroenden som Astrid gjorde.

 

I Saras bokhylla i lägenheten i Borås står ett många gånger läst exemplar av Bröderna Lejonhjärta. Astrid har skrivit i boken med blå kulspetspenna: “Sara mi Sara! Jo, boken blev färdig till sist. Din tillgivna Astrid Lindgren.”

 

I ett brev till då 14-åriga Sara – skrivet i maj 1973 – berättar Astrid, 65, om hur hon brottas med slutet på boken:

“Jag har två kapitel kvar på min bok, två svåra kapitel. Håll tumme, är du snäll!”

 

Skickade böcker

– Astrid skickade flera av sina böcker med post till mig, berättar Sara – som själv sände en duva i trä, snidad av morfar, till brevvännen Astrid. Det var i januari 1973 när Astrid arbetade med Bröderna Lejonhjärta.

 

När Sara skrev sitt första brev till Astrid Lindgren var hon 12 år, och hennes dagbok handlade om två saker: Hon ville rymma – hon led av de ständiga konflikterna i hemmet; hon hatade skolan – och hon ville bli Fideli i filmen Den vita stenen.

– Jag var övertygad om att ifall jag bara fick den filmrollen skulle jag också bli Fideli. Ingen skulle längre se mig som Sara, och jag skulle äntligen bli omtyckt. Då ser hon Astrids adress i Kamratposten. Och Sara skriver brevet där hon vädjar till Astrid att ordna så att hon får rollen i filmen efter Gunnel Lindes bok. Hon passar också på att recensera några av Astrids böcker och filmer – på ett temperamentsfullt språk och med en stil som gör det svårt att tro att författaren bara är 12 år.

 

“Det verkade som om både du och Björn Berg (illustratör, red:s anm) försökte göra något nytt, spexigare av Emil”, skriver hon om boken Än lever Emil i Lönneberga.

 

Astrids svar överrumplar Sara:

– Någon filmroll kunde hon inte ge mig. Men hon bemötte mig som jag vore en betydande recensent. Punkt för punkt gick hon igenom min kritik, och argumenterade mot. Brevet var bestämt, nästan lite upprört.

 

Sara blir så skamsen att hon river brevet i bitar och spolar ner det på toaletten. Sen skriver hon ett nytt, ångerfullt brev – “Text och bild samarbetar fint”, skriver hon till exempel om Emilböckerna – och brevväxlingen startar.

 

Ungdomspsyk

“Sara, min finflicka, jag börjar bli riktigt fäst vid dig”, skriver Astrid i sitt sjätte brev när Sara har det svårt. Hon skolkar och rymmer, blir relegerad från skolan och tvångsomhändertas på barn- och ungdomspsyk i Borås.

 

Till slut får hon – till Astrids stora glädje – flytta till mormor och morfars stora gård i Smålands skogar; en miljö som hämtad ur Astrids böcker.

– Tack vare mormor och Astrids brev tog jag mig igenom högstadiet, berättar Sara idag.

 

 

Men det är inte bara Sara som lättar sitt hjärta i breven. Astrid berättar också om sin oro när hennes bror blir sjuk, och om hur ledsen han är. Hon skildrar sin förtvivlan när hennes nära vän och hushållerska sedan 22 år dör i en trafikolycka. Och hur hemskt det var när hon och bästisen Anne-Marie – förebilden till Madicken – var kära i samma Allan som tyckte bättre om Anne-Marie…

– Det som berör mig mest idag – ännu mer än hur vi skrev om mina problem – är att hon berättade de här privata sakerna för mig, säger Sara. Vuxna brukar inte ge små vilsna barn sådana förtroenden. Hon skrev till mig som en jämlik!

 

I den nyutkomna boken kommer läsaren nära Astrid i breven till Sara. Hon ska skala potatis till middagen.

 

Hon älskar ensamheten på juldagen då hon “värjer sig som en kostbar ädelsten”.

 

Hon suckar över brevskörden:

“Särskilt besvärligt är det med tyskarna – jag har halva nationen i brevlådan varje morgon”. “Det smäller till i högra vaden: en muskelbristning. “Det var nog satan som klippte till.”

 

Och hela livet har Astrid önskat sig att hon kunde spela piano, berättar hon för Sara. “Dansar gör jag kolossalt gärna, men helst ensam till grammofon.” Och genom breven glimrar kärleken till och omsorgen om barnbarnen.

 

“Är det möjligt för dig att hålla såna här brev olästa av andra? Kan jag skriva vad som helst till dig?” undrar Astrid i april 1972. De lovar att inte visa breven för en endaste själ.

 

Var det svårt?

– Nej då. Varken mina föräldrar eller morföräldrar skulle ha kommit på att snoka i min post. Men de kände till brevväxlingen, och när jag blev vuxen och brevväxlingen glesare läste jag valda delar ur Astrids brev för några få nära vänner.

– Nu när det spridit sig att jag var Astrids brevvän reagerar folk starkt: Å, vad jag blir avundsjuk! Så säger många.

 

Men varför just Sara av alla tusentals barn, lyckliga och olyckliga, som skrev till Astrid?

 

Astrid svarar själv på detta i ett brev från september 1972: “Det är bara till dig jag skriver i nån sån här brevväxling, alla andra får ett brev och sen punkt. Varför skriver jag till dig då? Jo, för att det finns nånting i dig som jag tycker om, du har en känslighet i dig som jag tror kanske har blivit tillknölad då och då men du har behållit den.”

 

Det framgår också att hon fascineras av Saras empati, energi och begåvning.

– Sen tror jag att Astrid var en ovanligt trofast person, hade hon väl börjat bry sig om någon kunde hon nog inte sluta.

– Att vi var så olika skapade också en dynamik. Jag, en ensam unge, och så hon, den uppburna författaren, älskad av hela världen.

 

Plötsligt ringde hon

Brevväxlingen var intensivast i början av 1970-talet. Sara skrev för hand – Astrid på maskin, på brevpapper i A5-format. Så småningom blev det glesare mellan breven, men de släppte aldrig kontakten helt.

 

Fick du aldrig lust att söka upp Astrid?

– Nej. Då skulle allt bli förstört, så kändes det. Det fanns en magi i våra brev som jag inte ville störa genom intryck vi kanske skulle få om vi möttes. Det var som en tyst överenskommelse mellan oss. Att vi skulle ses kom aldrig ens på tal.

 

Men en gång ringde Astrid.

– En kväll när barnen var små och hade somnat tog jag fram Astrids brev och läste alla. Tårarna bara rann. Jag var så överväldigad av tacksamhet, att hon hade brytt sig så mycket om mig.

– Jag kände att jag ville uttrycka min tacksamhet på något vis, och skickade en bukett blommor till Astrid på Dalagatan.

 

Några dagar senare ringde telefonen: “Hej, det är Astrid Lindgren.”

– Jag svimmade nästan. Vi pratade lite om ditt och datt, inget märkvärdigt.

 

Hur tror du att Astrids brev påverkat ditt liv?

– När Astrid började skriva till mig kände jag mig ful och fel, som att hela världen var emot mig. Livet var svårt och ensamt. Lugnt och vänligt engagerade sig Astrid, hon gav råd, hon förstod. Det kändes som att hon förstod allt! Som att någon äntligen kom och ställde sig på min sida.

 

Lärde sig kämpa

– Konkret uppmanade hon mig att kämpa mig igenom skolan, och det gjorde jag, även om jag tyckte att hon var lite sträng här, haha! Hon lovade mig 1000 kronor om jag var rökfri när jag fyllde 20. Det var jag, och Astrid höll sitt löfte. Jag tror att mitt liv ändrade kurs och blev lugnare tack vare Astrids stöd.

 

Sara har läst Astrids böcker för sina tre barn och hennes absoluta favorit är Sunnanäng.

– Berättelserna i den är sorgliga och visar Astrids allvarliga sida – den som betydde mest för mig.

– Jag älskar också hennes uppläsning av Mio, min Mio. Hon lägger mer värme och ömhet i den uppläsningen än i andra.

 

Ett år efter Astrids Lindgrens död tog Sara kontakt med Astrids dotter, Karin Nyman.

– Hon visste vem jag var. Astrid hade berättat om en Sara som hon tyckte om, men hon hade hållit sitt ord och inte visat mina brev ens för Karin.

 

 

Karin berättade om Astrid Lindgrens arkiv på Kungliga biblioteket och arbetet med att ordna det. Sara bestämde sig för att skänka sina brev till arkivet – i utbyte mot kopior på hela brevväxlingen.

 

Och hon kunde läsa sina brev från tonåren igen.

 

I december 2010 fick hon frågan om hon skulle kunna tänka sig att publicera breven.

 

Det finns hopp

– Ja! sa jag, spontant – för jag tänkte att Astrids brev skulle ges ut, och så bitar av mina, hårt redigerade. När jag insåg att de ville ge ut allt oredigerat snurrade det för mig. Men så tänkte jag: Varför inte? Nu ser jag att det blev något fint av helheten.

– Mina döttrar, min mamma och en god vän fick läsa igenom allt innan vi tackade ja till publicering. De blev djupt rörda och sa tveklöst ja.

 

Men hur gick det då med livet för “Sara mi Sara”, som Astrid kallade henne.

– Bra. Jag gifte mig och fick tre underbara barn som jag var hemma med i åtta år. Jag läste till undersköterska och har jobbat i hemtjänsten, som städerska. Jag har gått skrivarkurser och frilansat som skribent.

– Jag försonades med min pappa, som är död. Med mamma har jag en nära och ovanligt rak relation.

– När jag betraktar boken med breven till Astrid ser jag mitt livs alla misslyckanden. Men idag kan jag se något fint i dem. Det finns hopp – så känner jag för boken. Av det som är svårt kan det bli något bra.

– Jag hoppas att den som läser också känner så.

 

 

Fotnot:

De kursiverade citaten är hämtade ur boken “Dina brev lägger jag under madrassen – En brevväxling 1971-2002”, Salikon förlag/Saltkråkan.

• Astrid Lindgren läste in Mio, min Mio 1988.

• Boken “Dina brev lägger jag under madrassen – En brevväxling 1971 – 2002” är den första bok som ges ut på förlaget Salikon, ett dotterbolag till Saltkråkan. Breven publiceras oredigerade (bara några få rader är strukna).

Vinn boken Dina brev lägger jag under madrassen
Scroll to Top