Åsa Jinder om uppväxten med sin alkoholiserade mamma

Tre gånger har hon gift sig med kärleken Jonas Otter. Inte för att de haft en kris, skilt sig och gift om sig utan för att Åsa Jinder en dag tänkte: “Gifta sig igen, det borde man ju göra.” Första gången de blev man och hustru var 1998, sedan dess har de haft bröllopsfest vart sjunde år.

– Jonas tyckte att det var en jättekul idé. Fast direkt efter förra gången kände jag att jag inte ville vänta sju år till, säger Åsa och skrattar.

Hon funderar lite och lägger till:

– Vart tredje år, kanske det kan vara bra? Eller varför inte varje år?

Vi träffas på ett kafé vid badplatsen Prästnäset vid Voxsjön i Hälsingland. Det återstår några veckor tills Åsa för första gången ska vara sommarvärd i P1. Hon berättar om hur hon bad 27-åriga dottern Josefine om råd innan hon började skriva på sitt manus.

– Jag ville gärna prata om min karriär, säger Åsa. Det är så många som inte vet om en massa roliga grejer jag gjort. Men Josefine sa: “Nej, nej mamma, det där kan folk ta reda på själv. Du ska prata om hur man med noll kul barndom skapar ett fantastiskt liv – att det är möjligt.”

Ville inte tänka
Otrygg är ett ord som Åsa använder när hon beskriver sin barndom. Hennes mamma missbrukade alkohol och när Åsa var tolv år skilde sig föräldrarna.

– Man tänker inte så mycket när man är liten, säger hon. Men jag försökte tidigt skapa mig en egen värld. Jag började skriva väldigt tidigt och det blev avgörande för mig. Det blev min räddning och något jag hållit fast vid.
Hon lutar sig tillbaka och konstaterar sedan:

– Det faktum att mamma drack, det var något jag inte ville tänka på överhuvudtaget. Men jag förstod att det var extremt skamligt.

Åsa förklarar att hon alltid varit en person som sett situationer som de är.

– Jag har aldrig försökt fly. När jag såg hur det var föreställde jag mig inte att det skulle kunna vara på ett annat sätt. När man börjar drömma, det är då man går sönder. Jag förstod att jag inte hade något annat val än att vara i det. Men visst var det ganska hårt för en så liten människa.

Åsa intalade sig själv: “Jag måste kunna vara glad utan att min mamma är nykter.” Och hon hade ju skrivandet – och musiken. Åsa började spela nyckelharpa som tolvåring och blev riksspelman när hon var 15.

– Jag kan inte erinra mig när jag fick de här insikterna, säger Åsa. Det är nog medfött. Alla som känner mig säger att jag är fruktansvärt stark.

Vid sin sida hade hon också en bästa vän som betydde mycket.

– Miva var min bästis sedan trean, berättar Åsa och ler. Hon pratade med min mamma som andra pratade med andras mammor. Hon fick det att inte kännas så skamfyllt. Vi pratade aldrig med varandra om att mamma drack, men Miva tyckte om min mamma. Allt var bara helt normalt när de träffades.

Åsa lutar sig fram över bordet och lägger till:

– Jag har alltid sagt att om jag vinner två miljoner så ska Miva få en. Det kan rädda liv att man inte känner sig så ensam och annorlunda.

Dikt blev till bok
Det hörs barnskratt från den lilla stranden nedanför kaféet. En stund innan vi satt oss har Åsa med ett leende förklarat att det var hennes man Jonas påhitt att flytta till Hälsingland. De lämnade Stockholm 2006 och bor nu i byn Acktjära. Åsa tar en klunk vatten och berättar sedan om hur hennes mamma dog till följd av sjukdom när Åsa var drygt 26 år.

– Jag kämpade länge med att se mamma som människa. Sista året hade vi en relation och jag kände: “Nu har jag en mamma. Nu börjar jag förstå vad det är.” Jag såg inte hennes alkoholism som en sjukdom, dit hade jag inte kommit ännu, men jag såg det som något som hon inte kunde hjälpa.

I samband med att Åsas mamma dog skrev Åsa en dikt till sin mamma som sedan publicerades i Kommunalarbetaren. Det hela ledde till att de ringde från förlaget Bonnier och undrade om Åsa ville ge ut en lyriksamling. Resultatet blev boken Bli min mamma igen som bygger på Åsas upplevelser.

– När boken kom, 1991, var alkoholism fortfarande ett väldigt tabubelagt ämne, säger Åsa. Nu har det slagit igenom lite mer att det är en sjukdom – det finns en större kunskap och medvetenhet.

Åsa gör en kort paus och lägger därefter till:

– Men jag blev jätteifrågasatt. Alla var förvånade… “Du som är så stark, glad och har karriär.”

Vid ett tillfälle fick Åsa även höra: “Att du var ett alkoholistbarn, det kunde man inte tänka sig.”

– Men det är ju jättevanligt. Och det som känns viktigt att berätta om de fördelar man faktiskt har av en sådan här uppväxt. Jag var påtagligt övergiven som liten. Ingenting fungerade som det skulle och det var ju jättetråkigt såklart. Men man kan bestämma sig för vad det ska få göra med en. Jag har blivit en otroligt självständig människa och skulle absolut aldrig vilja vara någon annan. Det jag har idag är så värdefullt.

Skrivandet blev Åsas räddning i unga år. Så småningom skrev hon en hel diktbok om sin mammas alkoholism.

Vill blir jourfamilj
Åsa beskriver det stora hus hon bor i med maken Jonas som fyllt av kärlek. Jonas, även han i musikbranschen, träffade hon 1997 på en gitarrfest på Café Opera. Båda hade då barn sedan tidigare förhållanden.

– Vi har levt ihop i 18 år nu och det har inte funnits en dag då jag velat gå ifrån honom.

Ändå har de gått igenom en del svårigheter som par.

– Vi ville ha barn tillsammans, förklarar hon. Men tji fick vi. Livet ville något annat.

De försökte länge, i över fyra år – men när sorgen över att det aldrig blev något höll på att ta över bestämde de sig för att sluta.

– Med så många besvikelser på raken, det var jättetufft. Men sedan tänkte jag: “Vi har tre barn, jag har min nyckelharpa, vi har våra vänner. Jag får vara ledsen – vi önskade att få barn tillsammans – men livet går vidare.”

Hon berättar med ett leende att hon och Jonas varit stödfamilj till en jättefin pojke och nu utreds för att bli jourfamilj.

– Jag upptäckte tidigt att det här med att ge är en sådan otrolig tröst. Men det handlar väl om att man vill ge det man inte fått själv.

Artikeln är publicerad i Hemmets Journal nr 32 2015.