Återfinnandet av sin indiska identitet har hjälpt Asha Polampalli, 33, att skapa en trygghet med familj och vänner.
Bara några dagar gammal blev Asha inlämnad på ett barnhem i Poona, utanför Bombay. Ett halvår senare kom hon till Sverige – en liten, liten flicka med ängla-ansikte och stora bruna ögon. Hon förvandlades till Sandra och adoptivföräldrarna lät henne behålla Asha som andranamn. Men i 1980-talets helsvenska Kungälv kände hon ända från tidig ålder att hon var annorlunda.
– Det var ju så synbart. Jag vet inte hur många gånger jag fått kommentarer som: ”Åh, vad fin du är – tänk om man kunde få lite av din färg”. Eller inför julfiranden: ”Du behöver ju inte klä ut dig, du kan vara pepparkaksgumma”, säger hon och suckar djupt.
– Visst, de menade inget illa, men det är inte roligt att höra sådana kommentarer i 20 år.
Vi sitter i köket i Ashas hem i Vargön utanför Trollhättan. Det doftar gott av chokladmuffins hon bakat för att bjuda på under intervjun. Bakning är ett stort intresse som blivit ett sätt att skingra tankarna när det blivit för mycket genom åren.
Starkt utanförskap
Asha förenar på ett självklart sätt det indiska och det svenska – den här dagen har hon en vacker, traditionell indisk tunika och vanliga blåjeans. Dialekten är omisskännlig västgötska men i pannan bär hon en bindi – en liten målad prick ovanför näsroten som tecken på att hon är gift.
Det har varit en lång resa för henne att hitta trygghet och tillhörighet i livet. För utanförskapet stannade inte enbart vid de där förment välvilliga kommentarerna. Från mellanstadiet och fram till studenten blev hon mobbad i skolan. Några av de åren fick hon samtidigt genomlida sexuella övergrepp av en vuxen i familjens närhet. Hon kunde aldrig berätta för sina föräldrar om något av detta hemska. Istället fick hon mardrömmar och var tvungen att hantera det svåra på de sätt hon kunde. I tonåren började hon (som många andra tjejer i den åldern) att skära sig.
– Det är den enda smärtan man kan känna som inte gör ont. Man skär bort det som gör ont inuti, försöker hon förklara och rynkar samtidigt pannan över sina ord:
– Det är hemskt att det är så.
Trots dödslängtan och destruktiva handlingar hade hon turen att en dag känna: ”det här passar inte in i mitt liv”. Då var hon vuxen och fick börja hantera det svåra genom att söka professionell hjälp.
Men vägen till ett meningsfullt liv hade börjat redan några år dessförinnan – vid en alldeles speciell tidpunkt. I en kö till Pressbyrån på Centralstationen i Göteborg vände det för Asha. Året var 1996, hon gick sista året på gymnasiet, och medan hon väntade på att komma fram till kassan kom tre indier fram och frågade om hon också kom från Indien.
– Jag sa ja, och vi pratade en stund och sedan bytte vi telefonnummer, berättar Asha.
Sex månader gammal kom lilla Asha till Sverige, och fick namnet Sandra. Som liten älskade hon att baka pepparkakor. Men hon tröttnade snart på att bli jämförd med en pepparkaksgumma på grund av sitt ursprung.
Kärlek till Indien
En väldigt enkel händelse, men för henne fick det livsavgörande konsekvenser. Bara det att någon var intresserad av henne som person och bemödade sig om att ställa frågor och fråga efter telefonnumret kändes stort. När hon och killarna sedan började umgås regelbundet gjorde det så gott för både hjärtat och självkänslan att gå tillsammans på stan och bara prata och ha trevligt ihop.
– Jag hade inte hört till någonstans på nästan 20 år, att få vara med dem gjorde att jag kände att jag också hade en plats, säger Asha.
Hon fick också en nyväckt och passionerad kärlek till sitt hemland Indien – provade på kryddig matlagning och upptäckte de färgstarka Bollywoodfilmerna. Som barn och tonåring hade hon aldrig känt något större intresse för Indien, men nu var det helt annorlunda. Det blev en hjälp i återfinnandet av den egna identiteten.
Den allra viktigaste byggstenen fick hon när hon genom vännerna blev presenterad för Naveen, som då bodde i Indien. De hade kontakt via mail ett tag och sedan blev han bjuden till Sverige på midsommarfirande.
– Jag hade inte en tanke på att det skulle hända något mellan oss, men vi blev kära och när mina vänner frågade om vi ville gifta oss så tänkte jag att de inte skulle föreslå något sådant om de inte trodde att vi skulle passa ihop, säger Asha.
Så två månader efter att de träffats stod Asha brud för sin Naveen. Kort därefter var han tvungen att återvända till Indien. De fick vara utan varandra i fyra månader, och det var tufft.
– Det ledde till många långa telefonsamtal, skrattar Asha.
Genom Naveen kunde hon förverkliga sin dröm, att få en egen familj och ett eget hem. Asha hade sedan tidigare Arjun, idag 9, och 2005 föddes deras gemensamma son Avinash som nu hunnit bli 6.
Älskar att baka
För sex år sedan hittade de huset i Vargön – det var i stort renoveringsbehov men de kände ändå att det var där de skulle bo. Och som ett märkligt tecken på att huset var just till dem så upptäckte de så småningom en alldeles speciell målning i taket i hallen. Konstverket, som är från när huset byggdes i slutet av 1930-talet, passar fantastiskt till den lätt indiskt inspirerade inredningen i resten av villan. På mörka brädor är det målat en himmel med stjärnor, svalor och moln som påminner om stiliserade hindi-bokstäver.
Bakningen ger fortfarande avkopplande förströelse och enkel glädje i vardagen. Asha visar stolt bilder av läckra tårtor i olika utföranden som förgyllt bland annat hennes söners födelsedagar. Laga mat är något annat hon tycker om, det blir mycket indiskt men också en del svensk husmanskost.
Bakning har alltid gett Asha glädje och blivit ett sätt för henne att skingra tankarna när de tuffa erfarenheterna från uppväxten blivit för tunga.
Livet är bättre nu än under uppväxten. Samtidigt är Asha märkt av sina svåra erfarenheter. Sedan ett år tillbaka arbetar hon bara 25 procent – all smärta på insidan blev till slut för svår att klara av.
– Till slut kokar det över i huvudet, säger Asha en aning uppgivet och berättar om hur hon mentalt får flytta omkring sina minnen för att tillfälligt kunna lägga dem åt sidan.
– Det går inte att ställa för höga krav. Om jag skulle använda en skala mellan ett och tio för att beskriva hur jag mår kanske jag inte kan räkna med att komma längre än tre – sju är liksom ouppnåeligt. Jag får försöka överleva, överleva för att kunna leva. Idag kämpar jag för att mina barn ska få ett kärleksfullt, meningsfullt liv.
– En utmaning i vardagen är att Arjun har diagnosen ADHD. Att skapa sig en trygg tillvaro med hjälp av sin familj och sina vänner är inte lätt, menar Asha. Man kommer att vara påverkad av sitt förflutna på olika sätt och vid olika tillfällen. Det gäller att ta vara på de positiva tillfällena, för det är då man slipper kämpa så.
– Som en klok vän en gång sa: ”Det finns inga hopplösa fall, alla kan få ett lyckligt liv”, säger Asha.
