Läsarberättelse: Jag förstår inte varför mormor var så elak

När vår lillebror blev inlagd på sjukhus var det bara mormor som kunde ta hand om oss syskon. Jag kan fortfarande än idag som vuxen inte förstå varför hon var så elak mot oss. Hon tyckte verkligen inte om barn. Mammas uppväxt kan heller inte ha varit lätt …

Måste inte en mormor tycka om sina barnbarn? Det undrade jag många gånger när jag var barn. Min mormor tyckte inte om barn. Det förklarade hon för min bror och mig när hon, mot sin vilja, tvingades ta hand om oss. Mycket bestämt sa hon till oss att vi måste vara tysta, snälla och lyda henne. Det var hon som bestämde. Hon ville inte ha något bråk och stoj hemma i huset.

Vi var inte gamla när mormor kom till oss för att, som hon sa, ingen annan ville eller kunde se till oss. Enligt henne var vi besvärliga barn. Men som sagt, vi måste lyda henne och veta hut. Jag kan inte förstå att hon var så sträng och uttryckte sig elakt mot sina egna barnbarn. Jag kan inte tro att vi var bråkigare än andra barn. Särskilt i den situation som vi var borde hon ha varit snällare och mer förstående. Vi var ledsna och hade behövt tröst.

Vår lillebror hade blivit skadad i en olycka och låg på sjukhuset. Han hade i ett obevakat ögonblick på sin lilla trehjuling cyklat nerför en backe och fallit omkull. Han var ganska allvarligt skadad och förd till ett sjukhus långt hemifrån för specialistvård. Våra föräldrar var hos honom under två månaders tid. Under den tiden bodde mormor hos oss. Hon vaktade oss så att vi inte gjorde något vi inte fick. Precis så uttryckte hon sig.

Mormor lät oss inte leka tillsammans

Mormor hade alldeles rätt i att ingen annan kunde ta hand om oss. Hon var den enda som inte längre arbetade och kunde åka till oss för att hjälpa till. Jag vet inte vad det annars skulle ha blivit av oss. Jag gick i skolan och min bror på förskolan. Ingen av våra släktingar bodde i närheten av oss. Vi bodde i en liten by i Norrlands inland. Bra att mormor nyss gått i pension och kunde ställa upp tyckte mamma och pappa. De förstod nog inte hur det skulle bli för oss eller de kanske förstod men kunde inte göra på något annat sätt.

Mormor skötte om oss, det gjorde hon. Hon lagade mat och det kunde hon. Vi fick god och rikligt med mat.

Bullarna som hon bakade var gudomligt goda. Hon tvättade och städade. Hon tog helt enkelt hand om hushållet alldeles utmärkt. Men hon tyckte inte om oss. Hon klagade ständigt över att vi hördes för mycket. Ni får vara på era rum och leka tyst sa hon. Var och en på sitt rum, inte tillsammans, då var vi inte tysta.

Mormor var gammal och behövde lugn och ro sa hon.

Men hon var ändå bara nyss fyllda 65 år. Det var naturligtvis jobbigt för oss små barn. Vi ville vara tillsammans och vi hade behövt trösta varandra. Vi saknade mamma, pappa och lillebror som vi var oroliga för. Innan olyckan hade vi ofta kamrater hemma men det fick vi inte ha nu. Det hände att någon kom och knackade på men mormor avfärdade besöket illa kvickt. Ska jag ha en massa ungar rännande här undrade hon och gjorde sig snabbt av med kamraten. Våra lekkamrater lärde sig att inte gå hem till oss och vi fick inte gå till dem. Jag har ansvar för er, sa mormor och ni ska inte gå hem till andra familjer. Man vet aldrig vad som kan hända då.

Mamma viftade bort frågor om sin barndom

Värst var det förstås på helgerna när vi inte fick gå till skolan eller förskolan. Då fick vi följa med mormor på bönemöte. Där var det ännu värre, där fick vi sitta stilla och tysta medan prästen predikade för oss. Det var inte mycket vi förstod och det var nog inte meningen heller. Vi avskydde detta, min bror och jag. Vi ville bara leka och ha kul med våra kamrater när vi var lediga. De behövde inte gå på bönemöte.

Mormor lät oss gå ut en stund ibland, då stod hon på trappan och hade koll på oss. Jag tror att hon var rädd för att vi skulle råka ut för någon olycka som vår lillebror hade gjort. Hon tyckte att hon ville lämna tillbaka oss utan skador. Hon var också noga med att vi inte skulle förstöra eller smutsa ner våra kläder. Vi skulle vara fina när mamma och pappa kom hem igen.

När våra föräldrar och lillebror äntligen kom hem från sjukhuset reste mormor hem igen utan att krama om oss eller ens ta adjö av oss. Hon bara försvann. Men först hade hon beklagat sig högljutt över hur jobbigt och besvärligt det hade varit. Vi hade verkligen varit vilda och besvärliga barn. Det hörde jag henne säga till mamma när jag tjuvlyssnade på dem.

Mamma svarade inte, hon förstod nog att vi inte varit så besvärliga som mormor beskrev oss.

Då, som litet barn, tyckte jag bara att mormor var en elak gammal tant och jag var glad när hon åkte hem. Som vuxen har jag ofta funderat på hur det kunde komma sig att hon inte tyckte om barn. Hade hon inte tyckt om sitt eget barn heller, vår mamma? Jag känner mig ledsen när jag förstår att mamma nog inte har haft en positiv barndom. Hon bara viftade bort det när vi frågade henne.

– Det har inte gått någon nöd på mig, svarade hon.

Men det syntes på henne att hon var ledsen när hon tänkte på sin barndom.

Mormor vill inte hälsa på fler gånger

Mamma och pappa sa aldrig någonting om tiden som mormor var hos oss men jag märkte att de förstod att vi haft det besvärligt. De översköljde oss barn med kärlek och kramar som någon sorts kompensation för mormors ointresse.

Lillebror blev helt frisk efter olyckan och återhämtade sig snabbt som barn ofta gör. Våra föräldrar bestämde sig för att omprioritera sina liv efter det som hänt.

Båda två gick ner i tid och ägnade mer tid åt varandra och oss barn. De hade fått en tankeställare och insett vad som är viktigt i livet. Det är inte karriär och mycket pengar, det är kärlek och omtanke om de sina.

Naturligtvis måste man ha en ekonomi som går ihop men man behöver inget överflöd. Det blir man inte lyckligare av.

Mormor är död nu sedan några år. Efter det att hon lämnat oss när våra föräldrar kom hem igen har hon inte hört av sig många gånger. Hon har klart deklarerat att hon inte vill hälsa på oss. Det är för stimmigt och hon ville aldrig att vi skulle besöka henne men mamma reste dit ensam för att besöka henne vid några tillfällen. Fortfarande i vuxen ålder kan jag inte förstå att mormor inte tyckte om sina egna barnbarn.

Mormor

Skicka in din berättelse!

Har du själv upplevt något i ditt liv som du vill berätta och dela med dig av till andra? Det kan vara stort som smått. Skriv och berätta med dina egna ord!
Du får gärna vara anonym, men ange namn, adress och personnummer eftersom alla införda bidrag honoreras. Vi kan behöva redigera och korta ner texten.

Adress: Läsarnas egna berättelser, Hemmets Journal, 205 07 Malmö. E-post: lasarberattelser@egmont.se

Välkommen med din berättelse!

Carina Löfgren, redaktör

Scroll to Top