Amen Nkosi tar sig en svängom med Gudrun Gudmundsson samtidigt som Måns Zelmerlöw öser loss med gitarren.
Nej, flodhästarna à 2 000 kilo som kvällstid dök upp för att dricka ur hotellpoolen får ursäkta. För de 27 deltagarna på Hemmets Journals resa till Sydafrika var det mötet med de våldtagna och hivsmittade barnen som blev det starkaste av alla.
Tårarna kom, inte minst när Amen Nkosi berättade hur han som åttaåring såg sin mamma och pappa tyna bort i aids – och att både han själv och hans två småsystrar bär på smittan.
– Vi äter bromsmedicin varje dag. Bieffekterna är en ständig huvudvärk, men vi är i alla fall vid liv.
Han väger kanske 50 kilo. Livremmens sista hål i skoluniformens byxor är redan utnyttjat. Elva personer slåss om sovplatserna hemma i lerhyddan. Varje dag vandrar han åtta kilometer under glödande sol för att få sin undervisning på Cwakeme High School.
Och ändå…
Amen Nkosi skulle kunna ha varit en tonåring med tomma, uppgivna ögon. Istället finns där en glimt som talar om ett nytt hopp, en ny tid.
– Tänk att ni har rest över halva jorden för att hjälpa mig och mina kompisar. Det är ju helt fantastiskt! Säger han och bjuder spontant upp den pensionerade textillärarinnan Gudrun Gudmundsson från Gällivare till en svängom i skolgårdens damm. Kallar henne ”mother” och får en bamsekram till svar:
– Vilken härlig kille, du är! säger Gudrun. Klart jag vill vara din extramamma.
Bredvid står en annan ny ”familjemedlem”, Måns Zelmerlöw, som passar på att genrepa inför schlager-SM med att leda Hemmets Journals resenärer i allsång på skolgården.
– Jag är så fruktansvärt glad att vi tillsammans kan göra skillnad för så många, säger läkarsonen från Lund som tio år gammal reste i det sönderbombade Eritrea med sina föräldrar, gav bort sin enda penna till en jämnårig grabb – och lovade att en dag komma tillbaka med väskan full.
Det har blivit betydligt mer än så. Tre år har gått sedan Måns Zelmerlöw, Jonas Björkman Star for Life och Hemmets Journal beslöt driva en skola ihop. Idag finns inte längre någon elev som talar om framtiden med ord som ”om jag blir stor…”. Självkänslan har växt. Ryggar rätats. Allt färre hamnar i drogmissbruk eller tidiga graviditeter.
Och alla – utan undantag – tar studenten.
– Självklart, säger Amen Nkosi. I höst tänker jag läsa vidare till universitetet.
Vad vill du bli?
– Läkare, förstås. Jag drömmer om att en dag kunna göra så ingen av mitt folk längre ska behöva dö i aids. Och så skulle jag hemskt gärna vilja bli en lika duktig tennisspelare som Jonas Björkman.
Siv Trydell sitter i skolbänken bredvid Mahkasi Masuku, 13 år.
