Jag var nitton år och hade just tagit studenten när jag för första gången drabbades av en depression. Fast att det var en depression hade jag inte den ringaste aning om, förrän långt senare.
Jag hade tre tuffa år på gymnasiet. Jag gick natur trots att jag egentligen inte var så intresserad av ämnena. Det spelade liksom ingen roll om man hade rätt läggning – i min familj skulle man gå natur. Jag fick slita hårt för betygen på gymnasiet och konkurrensen var hård i klassen.
Mina föräldrar, framför allt från min mor, ställde höga krav. Jag kände nog att jag inte riktigt levde upp till det hon förväntat sig, trots att jag gjorde mer än mitt yttersta. Läkarlinjen, som mina föräldrar hade hoppats på för min del, fanns tyvärr inte inom räckhåll. Jag beslutade mig för att istället bli lärare. Det var ett godtagbart yrkesval för min föräldrar, eftersom det var ett akademiskt yrke.
Men som nybakad student drabbades jag alltså av mitt livs första depression. Nu i efterhand kan jag nog helt amatörmässigt påstå att det var en typ av utmattningsdepression som en konsekvens av mina hårda studier på gymnasiet.
Det i kombination med känslan av att jag, trots att jag gjort så gott jag förmått, ändå inte riktigt räckte till.
Jag ställde helt enkelt på tok för höga krav på mig själv och på allt jag tog mig för. Jag kände hela tiden att jag borde vara lite bättre på det ena eller det andra och grämde mig något fruktansvärt över alla mina tillkortakommanden, som jag förstorade upp.
Jag minns tydligt det allra första symtomet – en panikångestattack som drabbade mig under sista provet i biologi, alldeles före studenten. Jag var hemskt nervös inför provet. Jag gick in i klassrummet, tog plats i en bänk och började läsa på provpapperet jag hade framför mig. Men plötsligt förstod jag inte ett ord av vad som stod på provet, trots att jag var väl förberedd. Bokstäverna blandades samman till en oläslig röra, varpå jag blev livrädd och kände hjärtat rusa. Rädslan stegrades i takt med att hjärtat slog allt snabbare.
Slutligen fick jag en aldrig tidigare upplevd känsla av total overklighet och jag förmådde inte ens lyfta min hand för att greppa pennan. På något vis lyckades jag springa ut ur klassrummet och in på närmaste toalett, där jag hastigt reglade dörren och föll ihop i en hög på golvet.
Hur länge jag satt där och kände hjärtat skena och kroppen skaka har jag ingen aning om, men när jag äntligen lyckats samla mig och återgå till klassrummet var provtiden redan över. Jag vågade inte berätta för min lärare vad jag upplevt, av rädsla för att bli betraktad som helt galen. Istället ljög jag ihop en historia om att jag blivit illamående och hastat iväg till toaletten för att kasta upp. Läraren trodde mig och allt var frid och fröjd. Ett tag.
Jag tog studenten och hade planerat att njuta av sommaren. Tyvärr blev det inte så. Jag drabbades av mitt livs dittills största ångestattack en natt. Jag minns faktiskt inte vad som hände, men det hela slutade med att min far körde in mig till psykakuten där jag fick några sömntabletter.
Sedan var allt var lugnt igen. På ytan. Inom mig brottades jag med en kraftig dödsångest, trots att jag var kärnfrisk. Jag var övertygad om att jag snart skulle dö, jag tyckte mig känna det på mig och slutade i princip att sova. Mina tankar var alltigenom nattsvarta och panikångestattackerna återkom på olika platser och vid olika tillfällen. Jag förstod inte vad det var och vågade definitivt inte söka hjälp, eftersom jag i så fall med all sannolikhet skulle få ett besked om att jag var döende.
På något vis lyckades jag börja på universitetet den hösten och klarade lärarstudierna galant. Depressionen gav vika efter något halvår och livet var ljust och glatt i flera år. Jag träffade mannen som skulle bli far till mina båda barn, vi förlovade oss, gifte oss och fick vår förste son precis när jag avslutat mina universitetsstudier.
Småbarnstiden med Oliver var harmonisk och lugn, min man och jag delade på föräldraledigheten och jag fick jobb som gymnasielärare på en liten skola mitt i stan. Jag stormtrivdes både med mammarollen och läraryrket och min man och jag hade en härlig tid ihop. Efter tre år blev jag åter gravid – och då började helvetet.
Jag förstod redan tidigt att något var galet när jag slutade sova på nätterna. Med tanke på att jag var gravid blev jag snabbt sjukskriven. Jag var ju tvungen att sova och vila och fick inte äta sömntabletter med tanke på barnet i magen.
Min sjukskrivning rullade igång en ännu kraftigare depression än den jag tidigare haft. Panikångestattackerna kom tätt och mina tankar blev allt dystrare, utan någon på ytan rimlig orsak.
Den här gången fick jag också diagnosen depression, vilket var en otrolig lättnad med tanke på att jag nu fick mer effektiv hjälp. Jag var havande och fick inte äta antidepressiv medicin, men med hjälp av samtalsterapi kom jag tillbaka till livet lagom till Eriks födelse och jag återgick också denna gång till normalläge. Det vill säga, min tillvaro och hela vårt familjeliv blev åter ljust, glatt och harmoniskt.
Flera år förflöt innan jag för fem år sedan drabbades igen. Den gången var också den värsta. Bakgrundsorsakerna är nu i efterhand glasklara, just då var jag alldeles för uppe i livet och inne i vardagens praktiska bestyr för att förstå vad som höll på att hända.
Jag jobbade heltid som lärare samtidigt som jag på fritiden börjat ägna mig åt lokalpolitik och försökte leva upp till rollen som duktig hustru och mor, samtidigt som mitt äktenskap höll på att lösas upp, helt enkelt för att jag och min man växt ifrån varandra. Vi gled längre och längre bort från varandra, allt eftersom tiden gick.
Jag var stressad upp till tänderna, men insåg inte själv att jag borde dra i handbromsen förrän jag helt plötsligt en morgon inte förmådde mig att kliva upp ur sängen. Min kropp lydde inte längre mina tankar och jag tvingades naturligtvis söka läkarvård. Det hette att jag var utbränd på grund av långvarig stress och sömnbrist och jag blev åter sjukskriven, samtidigt som jag fick kognitiv beteendeterapi mot mina sömnsvårigheter och min panikångest, som kraftigt tilltagit.
Jag gick allt djupare ner i mörkret. Jag hade svårt att ta mig upp ur sängen över huvud taget och klarade inte av enkla vardagssysslor som att vattna blommorna eller borsta tänderna. Att gå till affären och handla var det inte ens tal om – jag bara låg, som en grönsak i min säng, och stirrade i taket, mellan besöken hos läkare och terapeut.
Mitt i allt det svarta funderade jag mycket över det här med liv och död och mina tankar var naturligtvis allt annat än positiva. Jag tänkte aldrig så långt som att ta mitt liv för egen hand, men jag drömde en natt om min egen begravning. I drömmen såg jag allt så tydligt framför mig. I kyrkan spelades ”Amazing Grace” och mina vänner talade med varandra om vilken varm och härlig människa jag varit, och hur tragisk min depression blivit för dem och framför allt för min familj.
Och där kom vändpunkten. Jag ville ju inte dö! Någonstans fanns ännu en gnista kvar, jag hade trots allt så mycket kvar att uträtta. Och det fanns ändå en hel del människor som verkligen brydde sig om mig. Framför allt ville jag fortsätta vara mor åt mina underbara pojkar!
Långsamt, långsamt kravlade jag mig tillbaka till livet igen. Jag började arbeta lite i taget och återfick kraften, steg för steg. Den antidepressiva medicinen hade gjort sitt, liksom samtalsterapin. Men framför allt lyste min livsgnista starkare. Först bara lite, sedan mer och mer.
Jag återgick till livet och är numera helt frisk. Jag är pigg, glad och energisk. Men jag vet med mig att jag bär på en skörhet som gör att jag måste vara rädd om mig. Se till att göra saker jag tycker om, skratta mycket, ta tid till mig själv och leva. Inte imorgon eller under semestern utan nu. Varje dag.
