Hon föddes den 25 mars 1950 och kom till vår familj som en liten rödbrunbegie ulltott. Hon var en mix av airedaleterrier och collie. Terrierfärger och lockig ull, men med collie-nos. Vi kallade henne för Tussie, ganska fantasilöst, eftersom vår första hund rottweilern, också hette Tussie.
En kort mellanperiod hade vi en schäfer. En underbart vacker hane som hette Buck. Men ganska snart fick vi veta att han var mönjeförgiftad. Uppfödaren hade målat nätet i hundgården med mönja och hela valpkullen hade slickat på det.
När Buck var cirka ett halvår, vittrade hans huggtänder sönder. Man kan ju lätt föreställa sig hur ont han hade. Så han fick sorgligt nog vandra vidare.

Buck hade vi skaffat, för att vi behövde en vakthund, efter ett inbrott i mammas speceriaffär. Nu fick Tussie ta över jobbet. Hon kostade 50:- varav min syster betalade 5:-. Så svansen var hennes, sa hon. Och det var inte så mycket, för på den tiden skulle en terriersvans kuperas. Och det var redan gjort, när vi fick hem henne. Men hon viftade ändå glatt med sitt lilla "handtag" som vi kallade det.

Tussie blev min allra bästa kompis, under min tonårstid. Vi gick långa promenader och med henne vid min sida var jag alltid trygg. Det fanns ju ingen gatubelysning, där vi bodde, men med henne var jag aldrig mörkrädd. Vårt hus låg ensamt ute på slätten. När jag någon gång lämnades ensam, tog jag med mig Tussie upp på mitt rum och där stannade vi tills någon annan i familjen kom hem igen.

I december 1958 skulle jag lämna en nyckel till en av mina arbetskamrater i den affär jag då jobbade i. Tre kilometer hemifrån. Tussie och jag gick dit tillsammans. Där fanns då min kamrats bror. Han tog kopplet från mig och gick iväg med Tussie. Hon brukade vara lite misstänksam mot främlingar, men följde med utan vidare och tittade bara på mig, som om hon undrade om det var okej.
Nästa gång jag jobbade kväll, kom han tillbaka och började följa med mig på hemvägen. Jag tänkte väl som så, att om Tussie litade på honom, då kunde jag också göra det.
Det blev fler promenader, både med och utan hund.
På midsommarafton 1959 förlovade vi oss. Med Tussie som enda vittne förstås. Han tyckte lika mycket om henne som jag gjorde. Det var naturligtvis ett måste.

Knappt två månader senare, den 16:e augusti låg hon på köksgolvet, när vi kom ner på morgonen. Det såg ut som hon sov, men hon hade somnat in för alltid. Alla som mist ett älskat djur, förstår hur hela familjen saknade henne. Pappa grävde en grav åt henne längst ner på tomten. För mig kändes det, som att hon tyckte att hon gjort sitt och inte behövde ta hand om mig längre. Nu fanns det en annan som fick göra det.

På årsdagen av förlovningen gifte vi oss. Brudbuketten bestod av 20 mörkröda rosor och luktärter. Den finns fortfarande kvar, har hela tiden legat mörkt och svalt i källarförrådet. Är nog så skör att den inte går att flytta. Men en ros saknas. Den tog jag loss och lade på Tussies grav, innan jag lämnade mitt barndomshem och flyttade med min man in i vårt första gemensamma hem.

I mitt hjärta har Tussie fortfarande en alldeles egen vrå.

Ända sedan 1985, när jag skaffade min första hund, har jag kallats för "tanten med hunden".
Många förknippar mig även med vargar, eftersom mina schäferkorsningar varit ganska varglika. Och ofta är jag klädd i
t-shirts med vargmotiv. Har faktiskt fått de flesta.
Bland annat sju från USA-släkten. Tror att jag har 11 tröjor med vargar på. Säkert inte miljövänliga.
De från USA är tillverkade i Mexico, Canada och USA. De svenskköpta i Thailand. Men jag har även svensktillverkade tröjor med min hund som motiv.
En lejontröja, två med tigrar, två med andra hundmotiv, en med katt och en med delfiner finns även i garderoben.
Bilden visar de två nyaste, som jag fick på min födelsedag från USA och invigde under julen.
Vargen är ett omdebatterat djur, som man tydligen måste antingen älska eller hata.
Vargen dödar djur, säger hatarna. Ja, precis som människan, dödar vargen andra djur för att få mat till sig själv och sina ungar.
Det finns flockvargar och ensamvargar, precis som bland människor.
Kanske är det därför en del är rädda, vargen är allt för lik människan.
Men erkänn, att det är ett vackert djur.
 

Denna bilden på Trulls var införd i Hemmets Journal nr 34 i maj 1971 under rubriken "Mitt kloka djur". Under den fanns texten: "Min vackraste balkongblomma heter Trulls och är snart 10 år. Medan blomfrön gror i den ena lådan, får vintermossan ligga kvar som madrass åt Trulls i den andra. Där ligger katten gärna i solen och har utmärkt lä av balkongskyddet. Trulls har funnits i familjen sedan hon var bara ett par dagar gammal."

Skyddet satte vi upp, efter att hon hoppat över till grannbalkongen, där dörren var öppen. Jag tittade efter henne utanför, men där syntes hon inte till.
Grannen då var en äldre adjunkt, mycket respektingivande. Ringde och frågade med darrande röst, om han möjligen sett till en katt.
"Ja, den sitter under min säng och fräser" fick jag till svar.   Jag fick gärna komma in och hämta henne. Som väl var, behövde jag inte jaga henne runt i hans lägenhet, utan hon kom gärna till mig. Gissa, om jag kände mig dum. Men han var mycket vänlig.

Skyddet kom upp snabbt, så Trulls fick fortsätta, att ligga därute.
Fyra år senare började hon att få dålig aptit och magrade. På Blå Stjärnan röntgades hon och vi fick beskedet, att hon hade lungcancer. Orsakat av passiv rökning!
Då visste vi inte hur farligt det var. Genast slutade min man att röka inomhus och i bilen, men för Trulls var det ju redan för sent.
Idag vet alla riskerna, ändå fortsätter de att röka och utsätter andra för farorna. Jag blir både arg och ledsen, när jag ser hur någon röker, där det finns barn eller djur. De kan ju inte försvara sig.
Vuxna människor kan säga ifrån, eller gå därifrån. Förstår inte hur ungdomar kan börja röka. De är ju inte dumma. Eller? Att överhuvudtaget bränna upp pengarna mitt framför näsan på sig själv.

Lungcancer är ingen trevlig dödsorsak. Hon somnade in hemma. Nu blommar påskliljorna fortfarande varje vår ovanpå hennes grav. Och än idag kan jag förnimma den mjuka pälsen på hennes mage, när jag ligger i min säng och klappar henne.

Vill passa på att önska alla vänner på katt & hundsajten en riktig GOD JUL.
Denna keramikkyrka är en kopia på Älfsåkers kyrka där jag gifte mig 1960.
Har gjort kyrkan själv när jag gick på en keramikkurs.

Augusti 1966. Familjen har utökats. I mars 1964 kom Yngstan till världen. Lite senare kom vi ibland att kalla henne för familjens doktor Doolittle. Kanske kan hon inte riktigt tala med djuren, men de flesta djur älskar henne. När hon blev lite större och började rida, fick hon ofta de mest bångstyriga hästarna, för hon klarade dem, som de andra barnen inte gjorde. Kanske hade hon en medfödd säkerhet och ett lugn, som gör att djuren känner att de kan lita på henne. En kort period funderade hon på om hon skulle bli veterinär. Men  insåg ganska snart, att då skulle hon tvingas att då och då avliva djur och det skulle hon inte klara. Hon som inte kan slå ihjäl en fluga. Inte ens döda en mördarsnigel, fast de saboterar hennes odlarmöda. Och som tidigare sagts, även om hon var rädd för spindlar, fick man inte döda dem.

Så då kan man ju undra. Varför dessa båda raringar hamnat bakom galler? Helt enkelt  för att det var Yngstans sovplats. Och där hon var, ville gärna Trulls vara. Till min kära mosters  stora skräck. Hon trodde, att katten skulle lägga sig ovanpå barnet och kväva det till döds. När hon väntade sitt första barn, "försvann" den lilla katten de hade då. Det såg hennes man till. Som väl var, trodde inte min man på  sådant skrock. Han tyckte som jag, att barn och djur hör ihop. Spjälorna satt så att Yngstan inte skulle fastna med huvudet mellan dem. Men Trulls kunde lätt komma in i sängen. Hon var så slank och fin. Precis som en så kallad raskatt.

Men ras och ras. Hade det varit idag, hade vi kunnat klassa och tävla med henne som en så kallad huskatt. Hon var grårandig utan några vita tecken och det anses ju vara extra fint. Är inte så mycket för skönhetstävlingar varken när det gäller djur eller människor. Men så mycket kan jag säga, att hon hade ett mycket vackert och tydligt tabbymärke i pannan.

Min första lekkamrat var en 54kg. tung rottweiler. Hon hade kommit till vår familj två år tidigare. Alltså cirka 1936. Från början utbildades hon som polishund. Av någon anledning såldes hon till en friherre som av någon annan anledning tröttnade på henne. Han frågade min pappa, om han ville ta över henne. "Jag har inte råd att köpa en sådan dyr hund" svarade han. Men när friherren hörde att han hade en sexårig dotter, ville han ge bort hunden. Hon blev genast en mycket kär familjemedlem. Vad än polisen eller friherren hade ansett vara fel med henne, så var hon en underbar hund. Hon adopterade oss alla, även mig när jag kom ett par år senare. En snällare och klokare hund kunde vi inte tänka oss.

Hennes egentliga namn var Donna av Ringön.  Pappan hette Dutt von Hackbruck. Mammans namn kommer jag inte ihåg. Donna av Ringön kallades för Tuss, när hon kom, men snart blev det Tussie. När jag frågar min syster hur gammal Tussie var när hon kom till vår familj, gissar hon på ett år, men eftersom hon var färdigutbildad, borde hon varit äldre.

 Varje morgon gick hon ner till ån, tog sig ett bad och en simtur och gick sedan en promenad runt byn. Nere i ån växte det så vackra gula liljor. Jag kan väl varit 4-5 år och tänkte plocka lite blommor till mamma. Det tyckte inte Tussie var en lämplig sysselsättning för mig. Så hon tog tag i min klänning, drog mig därifrån och släppte inte förrän vi var hemma igen. Vid ett annat tillfälle skulle min storasyster gå till farmor och farfar för att hämta mjölk. För att komma till deras gård måste hon först passera landsvägen, sedan järnvägen. På landsvägen var det sällan trafik på den tiden. Men strax efter att hon gått, hörde Tussie hur tåget tutade i stan. Alltså var den på väg norrut. Mot vårt håll. Som väl var, var verandadörren öppen. Tussie rusade ut, ställde sig framför sin lillmatte och stod där tills tåget hade passerat. Då gick hon hem igen.

Vi hade även katter. En mamma med två ungar. Av någon anledning försvann kattmamman. Samtidigt som Tussie var skendräktig. Då tog hon sig an de små. Hon värmde dem och tvättade dem. Och de började dia henne. Det har funnits ett foto på dem, men min syster hittar det inte. Och jag som så gärna ville ha en kopia. Men jag minns mycket väl hur det såg ut. En stor, svart hund som sitter med två små vita kattungar mellan sina framben.

 Detta var ju under andra världskriget. Vi eldade med koks, som levererades av en man. En gång hade han sin son med sig. De bjöds på kaffe när de var klara. Pappa och leverantören skulle gå ner och kolla värmepannan, sonen skulle komma, när han druckit ut. Men när de kom upp igen, satt han kvar i köket. "Varför kom du inte?" frågade de då.
"Jag fick ju inte för den där jäkla hunden, så fort jag försökte resa mig, morrade den".
"Då har du tagit något", sa pappa. Men det nekade han till. "Känn efter i fickorna", sa pappa
Och visst, när han tänt sin cigarett, hade han stoppat ner tändsticksasken i fickan. En ren reflexrörelse. Så fort han lade tillbaka den på bordet, gick Tussie och lade sig. En upplevelse han aldrig glömde. Det har han berättat för mig.

En av pappas arbetskamrater skröt om att han hade så god hand med hundar. 
"Jag kan göra vad jag vill med dig, utan att hunden bryr sig" påstod han. Pappa avrådde honom för att försöka något, men han skulle visa hur duktig han var och försökte brotta ner pappa. Det blev istället han själv, som blev nerbrottad av Tussie. Hon lade sina framtassar på hans axlar och vräkte ner honom på golvet. Med 54 kilo hund på bröstkorgen var han inte lika karsk. Hon bet honom inte, men han kunde ju inte undgå att se hennes kraftiga huggtänder ovanför sin hals. Pappa lät honom ligga och lugna sig en stund, tills han sade "Nu är det bra Tussie". Då reste hon sig.

Idag har rottweilern tyvärr fått dåligt rykte. Skulden ligger hos dåliga uppfödare och dåliga ägare. Men med bra avel och erfarna ägare är rottweilern en underbar hund. Och så vacker. Den är arbetsvillig och lättdresserad. Ingen nybörjarhund men en underbar kompis. 

"Ett slitet koppel hänger i min hall,
ett blanknött halsband ligger på min pall.
Frågar du varför jag tårar bär,
blir mitt svar: att Tjejen borta är."

Tjejen fick allt svårare att gå, att lägga sig och resa sig.
Hon behövde gå ut oftare och de 16 trappstegen blev jobbiga för henne. Hon föll ofta.

Veterinären sa att hon bara skulle bli sämre och eftersom hon fyllt 15 år vore det bäst för henne att få somna in, innan det började göra verkligen ont.

Den 15/8 kl. 15:35 somnade hon in, med sin tass i min hand.

Nu leker hon på gröna ängar med sina kompisar Pelle och Valle. Saknaden efter henne är jättestor, nu får jag gå våra promenader ensam.

Lite lättnad i sorgen är att alla är så snälla och omtänksamma. Det märks att Tjejen var en omtyckt hund.

Husse hade kommit hem med en korg, som de kasserat på hans jobb. Där användes den till att exponera bullar och annat gott. Han jobbade nämligen i ett bageri. Det var förresten på den bakgården (obs. vitsen) som han fann Trulls när hon bara var någon vecka gammal, bredvid sitt döda syskon.
Hemma hade han tänkt, att vi skulle kunna lägga upp frukt i korgen. Trodde han. Det tyckte inte Trulls. Hon tyckte, att den var perfekt anpassad för hennes lilla kropp att ligga i. Och det hade hon ju rätt i, så fick det bli. Där rullade hon ihop sig och sov sedan så gott.

Finns det något djur på denna jord, som kan tyckas njuta så av livet som en katt? Finns det något annat djur, som kan visa det så tydligt med sitt spinnande?
Och den mjuka pälsen har de naturligtvis fått, för att vi människor ska smeka den. Så len och skön, så man bara inte kan låta bli. Och allra mjukast är den ju på magen.

Så gott för ungarna, när de ska dia sina mammor. Nu fick aldrig Trulls några ungar, så det blev vi som fick klappa henne på magen istället. Ett av hennes favoritställen var i min säng mellan väggen och mig. Där låg hon på rygg, medan jag smekte henne på magen.

Vem som njöt mest, kan ju diskuteras. Och än idag, kan jag vakna upp och min vänsterhand förnimmer hennes närvaro där, trots att det var för länge sedan. Ett annat sovställe var den mjuka, havs-blågröna ryamattan, som min mamma knutit åt mig. När Trulls inte längre fanns, hänge jag upp den på väggen. Där hänger den fortfarande. Minner både om min mamma och Trulls.

Men inte vem som helst fick klappa henne. Och inte alltid vi för länge heller. Då satte hon upp en tass som tecken att nu var det nog. Följde man då inte hennes order, då kom klorna fram. Och eftersom vi inte hade någon klotång på den tiden, var de vassa.

Trulls gillade också, att jaga fötter. Då satt hon gärna i hallen och när vi passerade, sträckte hon ut tassen och rev till. Även det fick vi lära oss. Tänk, så mycket vi kan lära av våra djur, bara vi är observanta. Hon tyckte det var jättekul. Och det är klart, att fick hon varken jaga fåglar eller möss, fick ju våra fötter duga som surrogat. 

Har man katt i huset, får man vara beredd på att ha klösmärken lite här och där.
Så länge det är på lek... 

Här har vi överraskat Trulls och Äldstan i en öm situation. Våra barn har får fått insupa kärleken till djur med modersmjölken. Och eftersom Äldstan ammades i nio månader, blev det mycket djurkärlek. De fick lära sig att en katt är en levande varelse och ingen leksak. 

En gång hände det, att en liten fågel kom in genom den öppna balkongdörren. Vi bodde på tredje våningen och hade s.k. fransk balkong i den första lilla lägenheten. Det vill säga en dörr med ett galler utanför. Man kunde hänga en balkonglåda på den, men det var ju ingen plats att gå ut på. Och alltså väldigt enkelt för en fågel att flyga in genom.

 
Jag var i köket, när jag hörde ett häftigt kvittrande inne i rummet.
När jag kom in, hade Trulls just fångat den lilla flygaren. Den kämpade för sitt liv och jag kom just i tid för att rädda den. Trulls tyckte inte om det. Men fågeln verkade oskadd och jag var tacksam för det.

Eftersom dörren var öppen, var det ju lätt att släppa ut den darrande lilla varelsen igen. Samt att snabbt stänga, så inte Trulls skulle få för sig att följa efter.
Hon var inte lika glad. Fast jag kunde ju inte skälla på henne. Men jag var ganska darrig efteråt. Och Trullsen var ganska sur. Tur, att hon inte var långsint. För efter lite kattgodis, var hon lika glad igen.

Men en liten jägare var hon. Och flugor gick lika bra. Getingar skulle hon inte heller fråga efter att fånga, så där var jag extra uppmärksam, så hon inte blev stucken i munnen.
Man kunde lura henne med små bollar, papperstussar, stanniolkulor och liknande.
Garnnystan var också trevliga leksaker, speciellt om det fanns något som skulle bli till något i den andra ändan.
Att matte ojade sig om tappade maskor var ju inte något att bry sig om.

Levande möss ingick inte i menyn, men små leksaksmöss, som sprang, när man vred upp dem var ganska kul.

Fortsättning följer...

Den 25 juni 1962 firade vi, att vi troddde Trulls fyllde ett år. Hon uppvaktades med sardiner och här på fotot vill Älstan även ge henne en puss och kram.
Vanligtvis var de goda vänner och Trulls låg gärna vid fotändan i hennes säng.
Vi hade aldrig trott på min kära mosters farhågor att katter kan lägga sig på små barn och kväva dem till döds så vi lät Trulls ligga hos henne.

En månad senare skulle husse till Skåne för att tävla i skytte. Då lastade vi vår lilla Volkswagen full med gevär, ammunition, barn, barnvagn, katt, kattkorg, kattlåda och allt annat som behövdes för ett par dagar på hotell.
Vet inte om det var tillåtet att ha med sig djur på hotell på den tiden. I vilket fall visade vi inte bagaget alltför tydligt.
Och ingen sade något.

Trulls var redan då van att både åka bil och lyssna på skottsalvor. Hon tyckte allt var spännande. Hennes små öran vinklades åt alla nya ljud. Och morrhåren vibrerade av upphetsning.
Hon gick snällt i sin sele, men liftade helst på min axel.
Därifrån såg hon ju mycket mer och riskerade inte heller att bli trampad på.
Att jag kände mig som en häxa på väg till blåkulla var ju en bagatell. Det var bara kvasten och kaffepannan som saknades. Det väckte ju en del uppmärksamhet med en katt i det sammanhanget. Och hon tog gärna på sig rollen som den stora stjärnan.

Vi hade några trevliga dagar alla fyra och så vitt jag kan minnas, gjorde husse också bra ifrån sig på skjutbanan.

Fortsättning följer...

När vi skulle besöka mina föräldrar, några kilometer norr om stan, fick naturligtvis Trulls följa med. Hon tyckte det var väldigt spännande.
Hennes lilla värld på 35 kvadratmeter, utökades nu till ett stort hus med två våningar plus källarvåning. Där fanns också welshterriern Bernina.
Mycket att upptäcka. Många nya dofter. På övervåningen fanns tre rum med kök, hall och badrum.
Där nere fanns två rum, kök, hall och veranda. Och så den förbjudna dörren, som ledde ut till mammas speceriaffär!
Men dit fick ju inte Trulls gå. Det ville till att vakta, så hon inte kunde slinka ut dit.
Öppnades dörren till källaren, kunde hon utforska tvättstugan, pannrummet, pappas "snickarbod", badrummet och hallen där.
Hade hon tur, var luckan mellan den privata källaren och affärskällaren öppen. Och dit hoppade hon ju lätt upp och fick då tillgång till ännu mera spännande dofter.
Där förvarades ju alla sorters dricka och konserver. Frukt och grönsaker.
Den stora tunnan med salt sill. Vilken tur att det var lock på, så hon inte kunde ramla ner i den.
Där fanns huggkubben, där vi högg kotletter och annat kött. Före jul fanns det massor av torkad lutfisk.
Under verandan var den lilla "järnhandeln" inrymd. En stor säck med snäckskal till kundernas hönor, verktyg, spikar och nubb i alla storlekar, koskrapor och massor av andra saker hon aldrig sett förut.
Utomhus hade pappa hägnat in hela tomten, för att Bernina inte skulle kunna komma ut och bli ihjälkörd på rikstvåan, som vägen hette då.
Och där fick även Trulls gå lös. Gården var omgärdad av vackra björkar.
Trulls kunde något, som inte Bernina kunde. Hon kunde klättra i träd. Och det var ju toppen tyckte hon och gjorde sitt bästa för att nå dit.
Där klättrade hon upp och ner och kunde titta ner på oss andra.
När vi till sist skulle åka hem igen, skulle hon komma ner. Trodde vi! Vi lockade och frestade med godis, men friheten var ju så kul.
Till sist var jag tvungen att försöka nå henne och plocka ner henne.
Då förvandlades min gosiga lilla kompis till en blodtörstig tiger. Satte både klor och tänder i mina armar och händer.
Jag lyckades till slut att fånga in henne och stänga dörren till korgen.
Med blodet rinnande från alla blessyrer kunde vi sedan åka hem igen. En erfarenhet rikare.
Nästa gång ikläddes hon sele...

Fortsättning följer..

På denna bilden är Trulls nästan ett halvt år gammal. Det är julen 1961. Här får hon  hälsa på årets julgran.
Den luktade annorlunda och var lite stickig. Men längs ner hängde prydnader, som inte var ömtåliga och hon kunde leka med.
Plastkulor,  som nästan såg ut som glaskulor, men som inte gick sönder när de ramlade i golvet.
Som tur var så avstod hon i att försöka klättra i den.
Jag hade en liten halmbock, som hon blev lite förälskad i.
De var ju ungefär i samma storlek. Hon gnagde försiktigt i hans fötter, så de är smalare än de var från början.
Men han finns kvar än idag och plockas fram varje jul. Och då tänker jag på min Trulls.

En del katter är experter på att riva ner och förstöra saker. Trulls var helt fantastisk på att balansera och gå runt sådant som var ömtåligt.
Hon gick bland krukväxterna i fönstret. Hon hoppade upp på pianot och radiogrammofonen, utan att knuffa ner något.
Låg gärna högt upp för att ha koll på vad som hände nedanför henne. Och satt gärna på våra axlar.

Däremot gillade hon att vässa sina klor i våra möbler. Hon var ju inte ute så ofta och klättrade i träd.
Och på den tiden fanns det inte lika fina kattställningar, som det finns idag.
Så våra relativt nya fåtöljer och soffan blev snart lite luggslitna. Men det var ju världsligt.
När döttrarnas katter kommer på besök idag, finns det redan en klätterställning att klösa i, så dagens möbler får vara i fred.

Hon blev snabbt rumsren. Trots att det inte fanns någon kattsand att köpa. Och inga "kattlådor".
Vi hade en sköljho i plast, som var avsedd för disk. Och i den hade vi hushållspapper.
Det gick åt många köksrullar, som revs i remsor i stället för kattsand.
När man tänker efter, har det hänt fantastiskt mycket de senaste femtio åren.
I mitt barndomshem släppte man ju bara ut katterna.
Men Trulls var ju som sagt en innekatt.

Fortsättning följer...

Halvmjölk låter väl inte särskilt näringsrikt för en liten övergiven kattunge. Men vanlig komjölk ansågs vara alltför stark för en sådan liten mage, därför skulle den spädas med lika mycket vatten. Den blandningen värmdes till fingervärme. Nu säger man ju att katter inte alls skall dricka mjölk, utan bara grädde eller vatten.
Sedan fick hon samma mat som vi åt. Skulle det vara riktigt festligt, fick hon sardiner. Kattmat på burk fick hon först när hon var cirka ett år.
Detta var i juni 1962. En burk kit-e-kat, kostade då 1:25  (det var på den tiden man kunde köpa 25 liter bensin för 19:-).
Då började så smått kattmatsindustrin.
Jag vet en försäljare, som åt kattmat, för att visa hur gott och "ofarligt" det var!
Tidningarna skrev om fattiga pensionärer, som åt kattmat, för att de inte hade råd med annat.
Vem kunde drömma om affärernas stora utbud av olika sortes djurmat som vi har idag.
En mig närstående person lägger ner mer pengar på kattmat, än mat till sig själv. Visserligen har hon 4-5 katter, men ändå.

Men jag skall inte säga något, för när min första hund blev sjuk i pancreas insufficiens, kostade hon cirka en tusenlapp i månaden i medicin och specialfoder. Men det höll henne vid liv och symtomfri i tio år efter insjuknandet.
Hon hade ett gott liv och var värd varenda krona.
Det fanns väl de, som tyckte att jag skulle köpt en ny, fin bil istället. Men står valet mellan en begagnad bil som rullar och en levande hund, då var det inget svårt val för mig i alla fall.
Har man tagit ansvar för ett djur, måsta man ställa upp så länge man kan. Och vår veterinär på Blå Stjärnan, sa att det var tur för Sasja, att hon kommit till mig.
Tänk, jag tyckte att det var tur att jag hade henne.

Men tillbaka till Trulls, så utvecklades hon till en liten tuffing. Hade han varit ladugårdskatt, hade hon säkert varit en fantastisk råttjägare.
Med tiden utvecklade hon en liten hobby. Hon smög på oss och anföll våra smalben på skoj. Hon accepterade inte vem som helst, men hon  varnade alltid först genom att lyfta upp sin ena tass, lät man då inte henne vara, så slog hon till med tassen.
På den här bilden, när hon var cirka ett halvår, visar hon hur farlig hon var med sin uppburrade svans.
Att hon eventuellt skulle vara rädd vid detta tillfälle, är bara elakt förtal.

Fortsättning följer... 

I mitt barndomshem hade vi alltid katter och mestadels hund. När jag flyttade hemifrån och gifte mig, var vi utan katt i ett år.
Men så fann min man och hans kollegor en övergiven kattunge. En unge låg död bredvid.
Han frågade om jag ville rädda livet på den och det kunde jag ju inte säga nej till.
Det blev docknappflaska och halvmjölk varannan timma. Ögonen var inte öppna ännu, så det blev att tvätta dem och rumpan precis som kattmamman skulle gjort.
Jag hade med den i en smörkartong på jobbet och matade den, medan de andra hade kafferast, matrast och kafferast igen.
Vi döpte den till Trulls, för vi trodde att det var en liten kille. När vi upptäckte felet, fick hon behålla sitt namn.
Efter ett par veckor blev hon dålig i magen och vi blev så oroliga. En gammal farbror sa "Ge katten brännvin".
Jag bad min pappa, att jag skulle få lite. "Låt den dö" tyckte han. Men jag fick vad jag begärde. Det blev liv i det lilla djuret, När jag hällde i henne några droppar. Hon spottade och fräste och försökte klösa mig. Men det fungerade och hon blev bra! Alkohol renar ju, det var väl vad hon behövde.
Kattskötseln blev bra övning, för två månader senare fick vi vårt första barn.
Då blev jag hemmamamma med mina två "bebisar".
Trulls var grårandig med vackert markerat tabbymärke i pannan.
Eftersom vi bodde i stan, fick hon bli innekatt. Men hon var ofta med oss ute, då i koppel.
När äldstan var cirka två år, var vi på besök i Ronneby. Då körde hon sin kärra med katten i. Många fotograferade dem, men vi missade det, dumt nog.
Min man var tävlingsskytt och på den första skjutningen som hon var med på, viftade hon bara lätt på öronen, när den första gevärssalvan gick. Sedan brydde hon sig inte. Cool cat.

Fortsättning följer.