Annika Jankell: Jag flyttade hem till min dementa mamma

Genom sitt mångåriga arbete som journalist har Annika Jankell fått träffa världsstjärnor som Sting och Rod Stewart. Men framför allt har hon sitt yrkesval att tacka för två livsavgörande möten som format och förgyllt hennes privatliv.

Inget av det där kunde Annika föreställa sig när hon som 17-åring tog sina första stapplande steg inom journalistiken. Som utbytesstudent i amerikanska Wisconsin fick hon hålla ett föredrag om Sverige på den lokala Rotaryklubben.

En man i publiken blev så imponerad av den brådmogna svenskan som obehindrat ­svarade på frågor om sitt ­hemland att han ville att hon skulle dela med sig av sina kunskaper i den lokala radiokanalen. Vips hade Annika sin egen radioshow med titeln From my point of view (Ur min synvinkel).

– Varje fredag efter skolan gjorde jag en direktsändning där lyssnarna fick ringa in och ställa frågor. Det var jätteroligt, minns Annika med ett leende.

Den lyckosamma radio­debuten blev avsparken för en mångsidig mediekarriär här hemma. För ett par år sedan tog Annika ett nytt karriärsteg. Tillsammans med tv-producenten Ulrica Örn började hon bygga upp företaget Wakai, en digital plattform som vänder sig till målgruppen 45-plus. Med hjälp av inspiratörer som Malin Berghagen, Carola och Annikas ungdomskärlek Robert Wells vill nätverket lyfta 45-plussarna i sociala medier.

– Wakai betyder ung i hjärtat på japanska. I Japan använder man uttrycket om människor som är fulla av energi och nyfikna på livet, sådana som inte låter sig begränsas av sin ålder, förklarar Annika.

Att Annika själv är en tvättäkta wakai behöver ingen betvivla. Där hon sitter uppkrupen i soffan i skräddarställning med blicken fylld av livshunger och framtidsglöd framstår hon som betydligt yngre än sina 59 år. Karriärskiftet har inneburit en nytändning för henne.

–Jag är helt golvad av alla häftiga kvinnor ute i landet vi fått kontakt med som delar med sig av alltifrån recept till blottläggande historier om skilsmässor, klimakteriet och cancer.

Bara två potatisar

Troligtvis trillar det också in en och annan historia om hur det är att bli förälder till sina egna föräldrar – ett ämne som Annika har personlig erfarenhet av. När hennes idag 87-åriga mamma Kerstin befann sig runt 80-årsstrecket började Annika märka att något inte stämde.

– Mamma har alltid varit familjens gourmetkock, men plötsligt fick hon svårt att beräkna hur mycket mat som gick åt. Särskilt tydligt blev det vid en söndagsmiddag. Vi var tio personer, men mamma hade bara kokat två potatisar.

Annika tystade rösten inom sig som sa att hennes mammas miss i köket kunde tyda på en begynnande demenssjukdom.

– Jag skyllde på olika saker, så som att mamma kanske hade varit stressad inför middagen. Jag ville inte genera henne. För att ingen annan skulle märka att det hade blivit lite tokigt slängde jag ner fler potatisar i en kastrull. På samma sätt täckte jag och min bror upp när det började dimpa ner betalningspåminnelser hos mamma. Att hon som aldrig i hela sitt liv hade missat en betalning började få inkassokrav var ytterligare ett tydligt tecken på att någonting inte var som det skulle.

När Kerstin så småningom fick diagnosen Alzheimers sjukdom var den dominerande känslan hos Annika lättnad.

– Innan dess hade jag känt det som att jag famlade runt ensam på en stor ocean. Jag kommer ihåg hur jag desperat satt och sökte på nätet om kvällarna för att försöka förstå vad som drabbat mamma. När diagnosen väl kom fick jag tillgång till experter på området som kunde dela med sig av sin stora kunskap till mig.

Efter diagnosen inleddes en ny kamp. Trots att Annika nu kunde uppvisa papper på att mamman led av alzheimer var det långt ifrån självklart att Kerstin skulle få plats på ett demensboende. För Annika själv var det uppenbart att hennes mamma inte klarade av att bo ensam.

– När hon inte hittade i sitt eget hem kändes det inte värdigt längre. Visserligen fick hon hemtjänst, men den stora omsättningen på personal gjorde henne orolig. Mamma blev rädd för hemtjänstkillarna som kom och tittade till henne mitt i natten. Det slutade med att jag flyttade in hos henne för att hon skulle slippa sova ensam.

Talade om gamla minnen

I ett och ett halvt års tid bodde Annika med Kerstin. Under samma period passade hon på att videofilma när mamman berättade gamla minnen.

– Jag är så glad att jag gjorde det! Vid demenssjukdomar är närminnet det första som ryker. Minnen som ligger långt tillbaka i tiden förstärks däremot. Mamma delade med sig av berättelser från sin ungdom som jag aldrig tidigare hade hört. För första gången fick jag lära känna den lilla flicka och unga kvinna som hon var innan jag föddes.

Numera är minnesdörren till det förflutna tillbommad, men Annikas mamma känner fortfarande igen barn och barnbarn. Sedan ett par år tillbaka bor hon på ett demensboende där hon trivs. Annika är idel lovord för personalen som hon kallar för “änglar”.

– Förut hade jag ett kontrollbehov när det gällde mamma. Eftersom hon alltid haft hög integritet var det svårt för mig att acceptera att någon annan än jag skulle tvätta hennes hår. Men så känner jag inte alls längre. Inte minst på grund av corona har jag blivit tvungen att släppa lite på kontrollen och lita på att mamma har det bra även utan mig. På sistone har vi haft en plexiglasskiva mellan oss när vi setts. Det enda jag vill just nu är att få krama mamma, sitta och hålla hennes händer och äta Budapestbakelse tillsammans med henne, utbrister Annika längtansfullt.

Sedan i höstas är hon ambassadör för Alzheimerfonden. Hon har även belyst anhörigperspektivet i sin podcast Inte utan min mamma, vilket blev en bearbetning av den egna sorgen över att mamma Kerstin inte längre är samma person som den hon en gång var.

Hade spanat in henne

I sitt beskyddande sätt gentemot sin mamma kan Annika se vissa likheter med medberoendet som hon hamnade i när hon på 1990-talet var tillsammans med skådespelaren och regissören Thorsten Flinck. Ända sedan dess har hon fått leva med den allmänna missuppfattningen att hon blev kär i en drogmissbrukare som hon med öppna ögon valde att bilda familj med.

Men den Thorsten Flinck som Annika 1991 förälskade sig i var en helt annan person än den trasiga figur som senare varit föremål för diverse skandalskriverier i pressen. På den tiden omskrevs Thorsten som det nya unga geniet som förutspåddes bli Ingmar Bergmans arvtagare.

Under en repetitionspaus av Romeo och Julia sammanstrålade han med Annika på Dramatentrappan för att medverka i ett inslag till ett program som skulle sändas inför Oscarsgalan. Innan mötet hade Annika ingen aning om vem den där snygga killen som precis slagit igenom i tv-serien Goltuppen var. Thorsten hade desto bättre koll på Annika, skulle det visa sig.

– Han berättade efteråt att han hade spanat in mig på tv. För att göra sig till sprang han tillbaka in och hämtade en Strindberg-bok som han skulle “råka” ha under armen för att verka kultiverad och imponera på mig. Men jag var bara intresserad av att han skulle svara på mina frågor, erinrar sig Annika roat.

Dagen efter ringde Thorsten till Annika. När hon inte svarade lämnade han ett meddelande på hennes telefonsvarare. Annika ignorerade hans samtal både den gången eller dagen därpå när han ringde och lämnade ett nytt meddelande.

Hon var övertygad om att Thorsten bara ville ha betalt för sin medverkan i tv-inslaget. När det tredje samtalet kom tog hon tjuren vid hornen och gjorde sig beredd att förklara att den snålt tilltagna programbudgeten inte tillät någon ersättning till de medverkande.

Men hon hade missbedömt situationen kapitalt. Den enda anledningen till att Thorsten ringde var att han ville träffa Annika igen.

– Vårt första samtal varade i åtta timmar. Thorsten var driven, passionerad och full av svart humor och roliga historier. Jag blev blixtförälskad i honom.

Ville skydda honom

Efter många långa telefonsamtal vågade de sig sent omsider på att träffas. På en av de första dejterna frågade Thorsten på äkta Strindberg-manér om “Fröken Jankell ville ha ett litet barn med honom”. Ett år efter deras första möte föddes Félice, 22 månader senare kom Happy.

Det var under småbarnsåren som Thorstens missbruk inleddes.

– Det var väldigt smärtsamt att upptäcka det och att konfrontera Thorsten. Jag såg det som mitt ansvar att han skulle sluta med drogerna, samtidigt som jag också ville skydda honom från världens blickar.

Medberoende var på den tiden ett okänt begrepp för Annika. När hon deltog i ett anhörigmöte på ett behandlingshem hörde hon för första gången ordet nämnas och insåg efter att ha fått innebörden förklarad för sig att det till punkt och pricka stämde in på henne själv.

– Jag började förstå att jag inte hjälpte någon genom att låna ut pengar till Thorsten eller hjälpa honom att ljuga om varför han inte hade dykt upp på repetitionerna. Allt det där som jag hade trott var min skyldighet. Samtidigt förstod jag också att jag inte skulle kunna ändra mitt beteende i en handvändning utan att det var en lång resa som låg framför mig. Under tre års tid gick jag i terapi och lärde mig att sätta gränser.

När relationen med Thorsten tog slut fick Annika axla hela föräldraansvaret. Styrkan att möta vardagens utmaningar på egen hand hämtade hon hos sina döttrar.

– Jag var så lycklig över de där två. Eftersom jag fick så mycket kärlek av mina tjejer kände jag mig inte ensam. Dessutom hade jag ett rikt socialt nätverk omkring mig, inte minst Thorstens föräldrar som var fantastiska. Jag tyckte aldrig synd om mig själv eller såg mig som ett offer. Men visst kunde jag ibland avundas dem som hade en partner att dela föräldraskapet med, konstaterar Annika.

Skör och stark

När flickorna var i tonåren mötte hon sin nuvarande kärlek, Ronnie Åström, i Melodifestivalvimlet. Året var 2008 och Annika bevakade tävlingen för Sveriges Radios räkning, medan Ronnie var bakgrundsmusiker till ett av de tävlande bidragen. Sedan dess har de haft ett distansförhållande med ett avstånd på drygt 60 mil mellan sina respektive hemstäder Stockholm och Lund.

– För oss har det funkat hur bra som helst. Det har fallit sig naturligt att Ronnie mycket oftare är hos mig i Stockholm än vad jag är hos honom i Lund. Första åren efter att vi träffats var jag mamma på heltid och kunde inte lämna mina barn, medan han hade delad vårdnad om sina två döttrar och kunde resa mer obehindrat. Sedan Ronnies barn blev större har han också haft allt fler jobbuppdrag i Stockholm. Kanske flyttar vi ihop med tiden men oavsett hur det blir med saken kommer vi att fortsätta vara tillsammans.

Relationen med Ronnie är Annikas längsta. Hon tror att frånvaron av vardagsslitage kan vara en bidragande orsak till att deras kärlek har hållit över tid. Men det finns givetvis andra komponenter som är ännu mer avgörande.

– Ronnie är min själsfrände. Med honom kan jag vara både skör och stark. Jag har aldrig tidigare mött en person som jag känner mig så sedd av. Ronnie är 14 år yngre än jag, men han får mig aldrig att känna mig äldre än honom. Själsligt sett är han definitivt den äldsta av oss två.

Annika har inga problem med att fylla tiden som gräsänka. En normal vecka simmar hon en till två gånger och går på yogaklasser mellan fyra och sex gånger.

– Yogan är mitt sätt att landa, att komma i balans. Den gör mig stark, både fysiskt och psykiskt. Vanligtvis går jag på bikramyoga som utövas i 40 graders värme, men under en period var träningsstudion stängd på grund av pandemin. När jag inte fick min vanliga värmande yoga kände jag i hela kroppen att jag inte alls mådde lika bra som jag brukar.

Är förälskad i Winston

Något annat som Annika inte kan få nog av är förstfödda barnbarnet Winston som kom till världen i november 2019.

– Tänk att man kan älska en liten varelse så mycket. Jag hade inte förstått att det skulle vara en så stark lyckoberusning att bli mormor. Min dotter Félice är en sådan fantastisk mamma att man bara smäller av. Det är fascinerande att stå vid sidan av och se hur hon har det i sig naturligt. För egen del vill jag vara en trygg och rolig extra vuxen för Winston. Tillsammans med honom hoppas jag få uppleva allt det där som jag inte hade tid för när jag själv var småbarnsmamma och hade fullt upp med alla praktiska bestyr.