Det borde bo en liten Ranelid i oss alla! Jag beundrar hans mod att våga sticka ut, att våga ta steget. Det retar många , i främsta fall dem som inte vågar sticka ut själva. De som gör allting rätt, följer alla regler som det ska vara. Hötter med pekfingret, talar om hur allt ska göras, vad som är brukligt osv.

Jag är rätt less på dem. Varför inte acceptera att det även finns folk med en egen åsikt , som vill bestämma själva vad som känns rätt eller bra för dem?

Nu ska jag jobba på att bli mera Ranelid, haka på ni också! Och vilket ordförråd den mannen har! Otroligt! Men så påstår han också att han talar ett eget språk, “ranelidska”. Nu sticker vi ut hakan så de perfekta får något att reta sej på……….. Kanske uppträde vi i nästa års Melodifestival…J , vem vet!

En helt ny dag ligger framför mej, jag kan använda den precis som jag vill. Jag ser solen sprida sitt guld över snömassorna. Blir en vacker dag. Just sådana här dagar brukade vi, min man och jag, bege oss ut på långpromenad eller en ännu längre skidtur. Ta en paus vid något träd, äta av medhavd matsäck medan vi småpratande beundrade utsikten över vårt vackra lågfjäll Dundret. De senaste åren har jag gjort dessa turer helt ensam. Sjukdomen smög sej på, tog min man ifrån mej bit för bit. Det man inte kan förändra, måste man acceptera, men visst var det svårt.

Vad gör du idag? Vad gör jag idag? Jag bestämmer mej för att glädja en medmänniska, göra det där besöket som alltför sällan blir av. Köpa med mej ett par goda semlor, sitta hos henne utan stress. Ge ett par av mina timmar till henne som har svårt att ta sej ut. Vi får en trevlig stund tillsammns, en stund som berikar oss båda. Då kan jag känna mej nöjd med dagen.

 Vi är många som har en medmänniska som väntar på ett besök, vad hindrar dej från att göra det besöket just idag? Eller varför inte bara ringa ett telefonsamtal, det betyder så mycket! Och du kan känna dej nöjd med vad du uträttat just idag, trots att det inte är Alla Hjärtans Dag!  Kram på er alla därute!

I min ungdom var det inne att röka. Och rökas skulle det precis överallt. På bussar, tåg, flyg.

Att det dessutom var “fint” att röka, gjorde inte saken sämre.

Jag kunde dock aldrig lära mej den konsten, trots att min kompis försökte få mej till rökare efter konstens alla regler. Hon köpte den ena sorten efter den andra, men nej! Den sista cigaretten hon försökte få mej att njuta av, var en mentolaktig sort. Den här funkar säkert på dej, sa hon, det är ju bara som en halstablett.

Jag uppmanades att dra ett halsbloss, då skulle jag vara en i gänget, enligt henne.

Visst gjorde jag som hon sa. Ett halsbloss, min ansiktsfärg förändrades drastiskt till något grönliknande som höll i sej i flera dagar. Hostan likaså! Då gav kompisen äntligen upp, det hade jag själv gjort redan efter första försöket.

Vad tacksam jag är, att jag i min tidiga ungdom hade modet att vara “annorlunda”, för det var så det sågs på oss icke-rökare!

En liten tanke. Rökningen har många sjukdomar i sitt släptåg. En god vän till mej, föll offer för KOL för inte så värst många timmar sedan……….

Jag har alltid haft ett speciellt förhållande till stenar. Släpat hem massor från alla mina resor. Vackra släta stenar, skrovliga lite halvfula, ja alla sorter som fallit mej i smaken. Mina bastustenar gillar jag, dom blir väldigt heta å fräsande när jag för njutnings skull öser vatten över dem. Och häromdagen var jag på hotstonemassage!  Härligt avslappnande.  Jag har varit med om det en gång tidigare, helt underbart!

När värmen från de heta stenarna spred sej i min kropp, kom jag att tänka på min barndom. Tankarna går ofta till sådana minnen, det är väl åldern….

Man skulle vara ett tyst, snällt och lydigt barn. Det skrämdes man till. Gjorde man något som  var otillåtet, ja då skulle Gud kasta ner stora heta stenar som skulle träffa just mej! Jag minns min rädsla då jag tyst för mej själv sa en svordom, bara för att kolla hur stor stenen som kom nerdimpande från ovan

skulle vara. Jag var ju beredd, kunde springa undan när stenen kom farande. Så tänkte jag.

Men det kom ingen sten, däremot fick jag nackspärr och det var väl straff nog.

Jag släppte tankarna på straff-stenarna och kunde fortsätta att njuta av värmen och senare av de mjukhårda händerna som masserade  in positiva tankar och livsglädje i min lekamen.

Avslappnad, glad och nöjd kunde jag sedan ta en fika på stan med en god vän.

Denna dagen, den bästa av dagar……

Häromdagen bakade vi lussekatter, yngsta barnbarnet och jag. Vi mumsade i oss ett par stycken. Mmmm, sa jag mellan tuggorna, såna här ska jag baka när jag kommer hem!

 Innan du dör, va??? Sa lilla Fideli och såg på mej med sina intensivt vackert blåa ögon. Ja, jag hoppas det, skrattade jag. Vi hade innan pratat mycket om döden, hon saknade #morfar#, jag tröstade henne med att han fanns med oss, att vi kunde känna det trots att vi inte såg honom. Men jag brukar se honom, sa ungen bestämt.

Det är ganska mysigt att ha en mormor, fortsatte hon. Du kan sticka små dockmössor, vilken affärside`. Ja, och vilken unge som kommer på en sådan ide`! Jag skojade vidare om att jag skulle följa med på restaurangbesöket familjen skulle på, Alicia fyllde 10 och jag skulle vidare till Lidköping samma eftermiddag. Fideli tänkte till en sekund, sedan kom det : Lycka till med din geniala ide`! Du har nog inte den förmågan att kunna vara på två ställen samtidigt. Vilken underbar unge hon är, bara 8 år och ett sådant ordförråd:) Älskade lilla Fideli!

Bild till inlägget kommer senare......

Kom att tänka på en bild jag lånat av en  Fb-vän. Ja, ni ser den själva. Fin på sitt sätt. En inhägnad i vinterskrud. Det blir fler och fler områden som inhägnas, nya staket som kryper närmare och närmare.

Det är många hus som jag bott i under årens lopp som jämnats med marken. Som mina barn säger, deras barndom ligger i Gropen som är på väg att svälja hela samhället.

Det jag saknar mest är Dennewitz, med nostalgins kraft blir ett rum och kök, utan dusch, utan varmvatten, till ett drömboende. Hyran kostade 97:- i månaden. Det var rena drömmen. Jag minns en sommar med vilda vallmon växande runt husknuten. Katten Måns klättrande i björken. Min förstfödde krypande i gräset.

Det är lätt att bli nostalgisk. Att i tankarna förvandla minnen av alla de slag till guldskimrande ögonblick.

Det är så vi får göra , vi malmbergsbor. Vi lever i en ständig förändring. Jag förstår dem som har svårt att lämna sina hem för att malmen därunder ska brytas. Men det är ju så det är.

Ja, det var bara lite tankar som min väns bild väckte inom mej. Mitt hus står på säker mark, än så länge, jag berörs inte på det viset av samhällsomvandlingen.

Men,  mitt hjärta är i uppror……..

Jodå, snöandet har upphört nu, istället har kyan återvänt! -26 grader mötte mej då jag sprang ut i morse för att hämta tidningen. Det är inte sååå kallt ändå om man  tar på sej de rätta kläderna, tänkte jag. Så en promenad ska det bli. Varmaste röda dunjackan, den värmer skönt. Fryser jag ändå kan jag tänka mej varm. Det funkar alltid.......

Å ikväll tror jag på norrsken...........

Äntligen har jag packat upp min stickning ur resväskan! Hör och häpna, det är drygt fem år sedan jag packade ner den, sen har den fått hänga med på alla resor utan att jag ens kikat på den.

Det ska bli en röd tröja. Alla delarna har jag stickat, bara att plocka upp maskorna runt halsringningen  å sticka några varv plus att sy ihop delarna.

Varför den blev liggande så länge, berodde på att reglerna ändrades på flyget, inga stickor eller nålar fick man ha i sitt handbagage. Så gick det som det gick! Tröjan blev liggande. Den halvfärdiga tröjan, ska jag väl säga.

Nu har jag lovat mej själv att den ska bli klar! En present till mej själv på Alla Hjärtans Dag J Så många vackra tankar som jag tänkt då jag stickat maska efter maska, den tröjan blir alldeles särskilt speciell. Alla mina hemligheter finns noggrant instickade, en sådan tröja kan ju bara inte ligga halvfärdig, eller hur?

Ytterligare en liten hemlighet får jag säkert plats med bland de plockade maskorna, men den hemligheten delar jag med någon annan……………. Och vem det är, förblir en hemlighetJ