Jag glömmer aldrig telefonväxeln i byn, den fanns hemma hos min farmor och farfar! Minns hur omständigt det var att ringa till mormor. Mamma vevade ett varv på den gamla bakelittelefonen, så svarade farmor i växeln som var stor och fyrkantig med en massa luckor på. Luckorna var numrerade. Ville mamma ringa ett samtal, då föll en vit lucka ner över vårat telefonnummer som var 16. Då kopplade farmor in kabeln och svarade.  Mamma bad att få bli kopplad till Dokkas. Vidare till Niilivaara. När telefonisten svarade där, var det koppling till Vettasjärvi. När telefonisten svarade där, bad mamma att bli kopplad till nr 12. Det var numret till mormor. De pratade alltid finska med varandra.

Telefonen vi hade hemma var stor och svart. Utan nummerskiva. Men veven var rätt så spännande..... Ringde det rikssamtal, kom det två signaler tätt efter varandra. Då visste man att det var samtal långt ifrån!

Tekniken går framåt. Min kompis har en telefon som det låter om hela tiden. DU HAR SMS, ropar den stup i ett. Första gången den gjorde det, hoppade jag högt, men nu har jag vant mej. Synd, för hon åker hem till Skåne i morgon......

Min mobiltelefon är tystare av sej, den gapar inte när jag får ett sms eller ett mms som barnbarnen skickat. Den ringer inte lika ofta heller. Jag får använda min tid som jag vill, den propsar inte på uppmärksamhete hela tiden......

Ändå tänker jag med saknad på den svarta bakelittelefonen med den stora luren.............

Idag fann jag äntligen din grav! Som jag letat år efter år. För mej var det viktigt att finna den, viktigt  att få ge dej en sista blomma för. alla trevliga stunder vi haft tillsammans.

Du blev något av en farmor för mina barn, trots att dom redan hade en. Din syster  var en annorlunda farmor, hon gillade aldrig små barn. Tog alltid avstånd från kramar och kladdiga barnahänder, något som du aldrig ryggade för.

Du var alltid räddningen när dagmamman var sjuk eller  när ungarna behövde extra barnvakt. Du sa aldrig nej och ungarna  stormtrivdes hos dej. Du ställde alltid upp.

Åren gick, ungarna växte upp. Vår varma kontakt fortsatte, jag besökte dej med jämna mellanrum. Du hade det knapert med din låga pension men du klagade aldrig. Jag kom med hemlagad mat, med bröd som jag bakat. Sånt tog du gärna emot, men pengar ville du aldrig ha.

Under dina levnadsår förlorade du tre barn. En liten dotter som dog i dina armar , bara fem månader gammal. En son som så grymt blev mördad, bara tjugotre år gammal. Och din äldsta dotter som inte orkade leva. Hårda slag för en mor, att gång på gång få uppleva hur grymt livet kan te sej ibland.

Vi sjöng mycket tillsammans, du och jag. Men ofta tystnade du och bara lyssnade på  min sång. Sjung Pärleporten, sa du ofta. Den ska du sjunga för mej på min begravning, sa du. Jag svarade att jag inte skulle klara av det. Och det gjorde jag inte heller. Men i morgon, när jag planterat blomman på din grav, då ska jag sjunga Pärleporten medan tårarna rinner nerför mina kinder. Då Anna, ska jag sjunga den för dej………………….