Min badrumsvåg har gett upp för längesen.  Den illröda texten i displayen meddelar att batterierna är usla. Hur jag än försöker med nya fräscha batterier, får jag samma meddelande. Jag förstår vad klockan är slagen, det är dags för den gamla trotjänaren att göra en sista resa. Mot återvinningen!

Glad i hågen över mitt beslut, begav jag mej till Coop där jag hoppades hitta en riktigt bra våg som gav ifrån sej uppmuntrande små ljud hur mycket jag än vägde.

Nix, inte en endaste våg fanns att tillgå.

Jag får väl boka tid lite oftare hos min rara frissa, hon påstår varenda gång jag kommer dit, att jag blivit såå smal! Det var det jag ville kolla med denna tilltänkta nya våg. Men nu får det hela bero.

Jag är inte så brydd över vikten heller, men jag är hungrig för jämnan…..

Till sommarn åker jag till den stora staden,  där lär det finnas vågar att köpa. Å då mina kära vänner ska ni få veta om min frissa  börjat få problem med synen eller ej. Av klippningarna att döma är det inte så!

Men till dess hinner det kanske hända en hel del med min vikt, så mycket god mat som jag planerar att stoppa i mej på mina resor………….. Å har man trevligt sällskap så smakar maten ännu godare!

Ja, jag har en sån där “förritidensvåg” stående i mina gömmor, men den vägrar jag ta fram….. Jag antar att sanningen  hinner ifatt mej tids nog ändå!

Önskar er många smakliga måltider därute!

Numera har jag gott om ensamtid, men eftersom jag trivs med detta är det absolut ingen fara. Jag behöver dessa ensamma stunder.

Men jag behöver även mina fina vänner! Igår blev det tårtkalas hos en av de bästa, som vanligt blev det ett par trivsamma timmar. Å tårtan var god....... 

Man ska omge sej med sådana vänner som ger en energi, som låter en växa emellanåt. Växer gör man av  alla trevliga mejl, alla lika trevliga telefonsamtal från dessa vänner ,  man mår bra ända in i hjärteroten. Att få utbyta tankar om glädje och sorg, det hör livet till.

Energitjuvarna klarar man sej förutan, men på något vis beundrar jag dem verkligen. Nu undrar ni varför............. Jo, de måste vara väldigt starka människor, hur skulle de annars orka med allt detta negativa? Att aldrig någonsin se solen trots att den lyser över oss så bländande starkt som aldrig förr.

Den skiner extra starkt idag. Jag ger mej iväg på en skidtur, om jag vallat rätt eller fel, det får jag nog bli varse om...........   Men ett par vallningsfria skidor står nog högst upp på inköpslistan, det är då ett som är säkert!

Kram på er denna underbara dag!

I min ungdom var det inne att röka. Och rökas skulle det precis överallt. På bussar, tåg, flyg.

Att det dessutom var “fint” att röka, gjorde inte saken sämre.

Jag kunde dock aldrig lära mej den konsten, trots att min kompis försökte få mej till rökare efter konstens alla regler. Hon köpte den ena sorten efter den andra, men nej! Den sista cigaretten hon försökte få mej att njuta av, var en mentolaktig sort. Den här funkar säkert på dej, sa hon, det är ju bara som en halstablett.

Jag uppmanades att dra ett halsbloss, då skulle jag vara en i gänget, enligt henne.

Visst gjorde jag som hon sa. Ett halsbloss, min ansiktsfärg förändrades drastiskt till något grönliknande som höll i sej i flera dagar. Hostan likaså! Då gav kompisen äntligen upp, det hade jag själv gjort redan efter första försöket.

Vad tacksam jag är, att jag i min tidiga ungdom hade modet att vara “annorlunda”, för det var så det sågs på oss icke-rökare!

En liten tanke. Rökningen har många sjukdomar i sitt släptåg. En god vän till mej, föll offer för KOL för inte så värst många timmar sedan……….

Det vintriga vädret fortsätter, trots att vi befinner oss i slutet av april……….Snön vräker ner, det lockar mej inte till någon skidtur just idag. Jag föredrar att sitta inomhus och drömma…..

Drömma om soliga varma dagar………som den dagen jag skulle göra mitt fallskärmshopp!

Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg, det var ju tiden innan som var pirrig och nervös i hösta grad!

Det började egentligen med att min dotter önskade sej en kurs i fallskärmshoppning då hon tog studenten.

Javisst får du det, svarade jag direkt.

Men mamma, VAAAA, är det sant???

Hon hade väntat hårt motstånd från min sida, men ack vad hon bedrog sej! Klart du ska hoppa, sa jag, kanske lite för ofta….

Varför får jag det, började hon undra.

För att jag själv alltid har velat göra det, men……….

Så blev det. Hon fick sin kurs. Strax efter blev det flytt till huvudstaden, alldeles för långt bort. Där fortsatte hon hoppa,  var med i SM, började filma, med kamera monterad på hjälmen…. osv osv.  Hon reste runt i världen , bara för att hoppa! Jag vet nu i efterskott att hon aldrig berättade för mej om de farligaste hoppen, från klippor osv. Förbjudet och livsfarligt!

Jag förträngde allt som hade med fallskärmar att göra. Men så en dag….. Min kompis och jag skulle åka ner till huvudstaden, mest för att glassa omkring och ha lite skoj. Naturligtvis skulle vi bo hos min dotter.

Glad blev hon då jag presenterade våra planer.

Mamma, nu kan ju du hoppa, jublade hon! Det blir perfekt!

Det vred till i min mage, jag slängde på luren och rusade på toan.

Då ringde det igen. Det var dottern. Blev repris på reaktionen i magen. På med luren, iväg på toan….

Tredje gången det ringde, lyfte jag luren väldigt försiktigt, livrädd som jag var!

Mamma, vad är det, hörde jag dotterns uppretade stämma. Man smäller inte på luren så där!

Vill du inte hoppa eller är du BARA rädd???

Jag är bara rädd……… pep jag.

Det är BRA, hörde jag dotterns stämma, då blir det jättebra!

Å visst blev det bra efter några justeringar om VEM jag skulle hoppa med. Jag ville själv bestämma vem jag skulle möta döden  med, jag var säker på att inte överleva.

Det blev en glad och skämtsam kille som blev mitt val, så hårt bunden har jag aldrig  vare sej förr eller senare varit till en mansperson som jag var till honom. Det var remmar och band så jag knappt kunde andas, men som han sa, det var för min egen skull. Att falla fritt i 200/km på 4000 meters höjd utan vare sej honom eller fallskärm, näää, det hade jag inte lust med. Det var häftigt att ta steget ut i tomma intet, att blicka ner mot kartan som befann sej långt, långt därnere! Det fria fallet  var superhäftigt, vilken känsla, som att åka motorcykel  i hög hastighet, men utan motorcykel.  Resten var lite blaha blaha, som att åka luftballong ungefär. Tyst å svävande.

Det jag egentligen gruvat mej mest för, var landningen. Men allt gick som en dans………då vi tog mark, ropade jag högt : JAG VILL HOPPA IGEN!!

Det blev en minnesvärd dag att spara i Minnenas Arkiv!

Vad glad jag blir när jag får bekräftat att vädergubbsen är att lita på!

Snöväder på lördag, det har de lovat och så blev det!

Jag kikar ut på stolarna jag placerat härute, en för mej, en för en eventuell besökare. Nu är dom helt översnöade! Vi får nog sitta vid köksbordet med våra kaffekoppar, allt medan vi beundrar de fräscha vita flingorna som dalar ner, tätt, tätt. För eventuella besökare, det får jag alltid. Och det gillar jag!

Jag lyssnar på Robert Aschberg som är “gästartist “i Ring Så Spelar Vi, och så himla bra han är sen! Han får mej att dra på smilbanden….. Gillar hans sätt att leda programmet.

Dessa “gästartister” borde finnas här och där under livets gång. Det är uppfriskande att möta  nya människor, en del blir riktigt goda vänner, medan andra bara passerar utan att lämna spår. Det gäller att göra det bästa möjliga av den tid vi har till förfogande här på jorden, och vad som är det bästa, det avgör vi själva!

Det bästa för mej just nu, är nog att ta mej ett bastubad!  Sen kan jag baka, Dumlekakor skulle smaka bra till kaffet………………..

Man ska vara snäll med sej själv så länge man har sej!

Årtalet är 2012, det vet vi! Men trots det har en del gubbhjärnor inte riktigt hunnit med vad gäller synen på kvinnan. En kvinna klarar sej inte ensam. Är hon dessutom änka, blir läget akut, hon behöver en karl. En riktig karl som då någon kan tycka sej vara! Och därmed anse sej vara väldigt passande!

En kvinna kan inte tänka själv, alltså är hon en fara för sitt eget liv! Hon kan inget om ekonomi, inte om någonting överhuvudtaget. En hjälplös stackare som behöver en trygg fet bringa att luta sej emot.

Så kan det säkert vara för en del kvinnor, men inte för mej och mina vänner som också blivit änkor!

Kvinnorna i vår omgivning har ett annat tankesätt. Ska du bo kvar i villan? Har du råd? Orkar du med snön?  Många av dessa svarar själva på sina frågor. Klart du ska bo kvar, det är ju ditt hem, som en 80-årig dam som besökte mej, sade.

Det är förvånansvärt att vi samtliga änkor fått precis samma frågor och samma erbjudanden om att bli omhändertagna. Behjärtansvärt….. Javisst, men föga uppskattat.

Precis varenda en av oss har tackat nej till dessa erbjudanden. Vi träffas, vi stöttar varandra, skrattar, gråter. Ibland är jag den starka, ibland är jag den svaga.  Vi tillåter varandra att vara precis som vi är.

Å den dagen vi känner att vår självständighet börja vackla,  att vi är i behov av en Hjälte, då hoppas jag vi ska hitta honom.

Snälla ni därute, hjälp oss att hålla alla tummar i världen för den saken…………..

För man kan aldrig så noga veta, det kan behövas.

Det jag aldrig  trodde skulle hända, hände i morse. Tro det eller ej!

Jag hade bestämt mej för en lugn och skön  morgon. Precis som vanligt alltså.

En bestämd signal på dörrklockan, talade om att så blir det inte!

Suck å stön  följde mej ända fram till ytterdörren.

Jag öppnade,

Om än motvilligt. Klockan var ju faktiskt bara åtta!

Där utanför stod en manlig individ som direkt  började berätta  att han drömt om mej, att jag var så mjuk å fin….. Å nu tyckte han att vi kunde slå våra påsar ihop!!!

Absolut på fullaste allvar. Det enda jag fick fram, var “fiiii faaan”, inte så snällt, men ärligt…………

Kanske jag borde blivit smickrad istället, men nää, det blev jag inte heller.

Är det den annalkande våren som får känslorna att svalla så att man blandar ihop dröm å verklighet?

En liten tröst till alla dem som inte vill leva ensamma, det finns en friare bakom varje hörn vare sej man vill det eller ej! Å visst vorde det trevligt om det var just den man själv drömde om....... 

För exakt femton år sedan, blev jag farmor för andra gången! En underbar liten kille såg dagens ljus, vem kunde väl ana att denne kille skulle bli ett riktigt fotbollsproffs, uttagen till Länslaget för några veckor sedan! Att han dessutom är en duktig jägare, ripor, tjädrar osv, alla ätbara flygfän får han ner på jorden! Å vilken häftig trummis han är, de flesta instrument hanterar han med bravur! Sjunga kan han också, men det förstår ni ju redan!

Han har hjärtat på rätta stället, är ömhjärtad, fin å go! En kille att vara stolt över.

Ett farmorshjärta svämmar över av kärlek och stolthet, lite extra mycket idag på hans födelsedag. Tjugofem mil skiljer oss åt, jag skickar kärlek å varma tankar ….. Fira med presenter å tårta , det blir det nästa gång vi ses.

För fira, det ska vi…………… Grattis, min prins!

Älskar dej, Elias!

Första raden, längst till höger, där står min lilla prins, hälsar stolt farmoder :)

Regler är det värsta jag vet, även de osynliga . Jag vill alltid göra tvärtom, förstår inte riktigt varför.

Förbjudet att beträda gräsmattan, oj, jag kan bara inte låta bli …. Om så bara ett par steg. Förbjudet svänga th. Men lite kan jag väl få köra iaf…. En liten sväng på ratten bara. Förbudsskyltar av alla de slag lockar mej, det går inte att undvika…..

De osynliga reglerna, många outtalade. Så får man inte göra!!! Å jag gör naturligtvis tvärsemot. Häromdagen var jag på pizzerian med två av barnbarnen. Jag orkade inte ens halva pizzan, resten tog jag med mej i en påse jag råkade ha i väskan. Men farmor, be om en kartong istället, sa den äldre av dem. Varför det? Det här funkade ju lika bra, å jag sparade ju på miljön av bara farten.

Hemma hos sonen fick jag pekpinnar, man ber om folie för att få ta med det man inte orkar äta!

Blir det bättre med folie, undrade jag men fick inget svar.

Mitt miljötänkande är kanske mera utpräglat än så, eller…….. Är jag bara hopplös?

Till saken hör, att jag hade betalt pizzan och att ingen uppmärksammade min “stöld”.

Där fick ni några exempel på mina “lagbrott”, vad tycker ni? Ja, jag skrattar för högt å för mycket också....... oj oj oj!

En helt underbar påskhelg har jag bakom mej! Trivsam gemenskap , massor med god mat, solsken och skidåkning! För mej hör påsk å skidåkning ihop.

Två dagars ensamma skidturer blev det också mot Sikträsk, ibland följde jag skoterspåren, ibland åkte jag på skaren!

Jag gruvade mej en aning för vallningen, någon expert inom området  är jag ju inte……. Under alla dessa år, är det min make som varit experten. Han skämde bort mej på många sätt å vis, även inom detta område med välvallade skidor.

Jag släpade in väskan med alla vallor i. Kände mej gråtfärdig, vad ska jag ta, vilken av alla dessa burkar blir rätt??? Snälla, hjälp mej, du har ju alltid vallat så bra, snörvlade jag. Snöt mej ljudligt, tog en burk å kletade på under skidorna. Bestämt.

Behöver jag berätta att jag hade världens mest välvallade skidor på mina turer?  Jag kände att jag inte var ensam, kände en sån glädje när jag kom fram till “vår” plats i skogen, Kramade om trädet som jag alltid gjort. Kände tacksamhet över att kunna känna denna glädje som mina skidturer ger mej!

Visst har livet mycket att ge, bara vi öppnar oss för  det positiva. Det finns så många oupptäckta guldkorn som många bara klampar förbi…… Tassa försiktigt å när ni ser ett guldkorn glimma till, stanna upp å njut av nuet!

Jag hade middagsgäster i fredags, alla åt med god aptit som sej bör. I väntan på kaffet å efterrätten, plockade jag fram av mina marschmallowskakor som jag gjort dagen innan.

Jag skar "korven" i bitar, Är det någon som vill smaka av den polska fårkorven som jag fått av mina fina grannar, frågade jag. Den smakar lite ull, lite unket så där, men det är god eftersmak. Jag åt ett par bitar, låssades grimasera... dom gick på det! Tyckte det verkade så äckligt, ingen ville ha! Men så...... jag vill smaka, sa den tuffaste av dem! Å då var det kört, "korvarna" försvann i ett huj under allmänt  flabbande!

Varför ska man bara få luras den första dagen i månaden? Jag har bestämt mej för att göra det precis hela månaden, bara så ni vet........ för kul är det!

....... det blev så tomt härute utan mina ris, så jag traskade iväg å hämtade nya!  Visst blev det en gladare snödriva?

Oj, så förvånad jag blev i morse när jag såg att mina fina påskris med de vackra färgglada vipporna, var spårlöst borta! Första tanken var, att de blåst iväg, men……….. Tänkte jag riktigt efter så var det i det närmaste en omöjlighet! Jag hade tryckt ner dem djupt i den största snödrivan här utanför. Alltså var det “någon” som ansåg sej behöva dem bättre än jag!

Vi kunde delat lika, denne “någon” hade kunnat lämna hälften till mej, då hade delad glädje blivit dubbel glädje. Med tanke på vilket besvär jag hade med att hämta dessa ris, misstänker jag starkt att jag inte gör om den proceduren. Att vada i djupsnö å därtill få blöta fötter å ett ännu ondare knä än det var innan, nää, det struntar jag nog i…

Mina ris kom till nytta å glädje för någon annan, det kan jag känna glädje för.

Vädret är på topp, solen skiner, ut i friska luften! Sitta inne hinner vi sen .  Jag ska kika lite smått på skidorna, kanhända blir det en tur i morron…..

Bara en bild som visar förändringen från 4-års ålderna till idag .