Jag och min man har varit gifta i snart 35 år och vi har tre barn tillsammans. De två äldsta döttrarna är redan vuxna och utflugna sedan några år och vi har till och med fått två underbara små barnbarn. Vårt tredje barn är lite yngre än de första två men står nu även han inför att flytta hemifrån.
Det kanske låter konstigt men jag är faktiskt ganska bekymrad över det. Jag är glad att han flyttar och jag tror att han är redo och kommer få det bra, men jag är orolig över oss två som blir kvar hemma, jag och min man. Det är så länge sedan det bara var vi två, mer än 30 år sen. Hur kommer det gå för oss att bara ha varandra att bry oss om?
Jag är rädd att vi inte ska ha något att prata om och att vi inte ska hitta på saker att göra utan mest bli sittande hemma och titta på tv utan att egentligen prata med varandra. Det hör till saken att vi båda dessutom blir pensionärer snart så jobbet kommer ju ingen av oss att gå till på dagarna. Det blir helt enkelt bara vi nu.
Vår relation är bra så egentligen finns inga problem på det sättet, men ingen av oss har några fritidsaktiviteter eller några speciella intressen och vi har väl ett lite begränsat umgänge. Vännerna finns men vi ses inte så ofta och oftast när vi gör det så är det middagar hemma hos varandra och det räcker ju inte riktigt.
På något sätt har ju livet så länge handlat om barnen, deras aktiviteter, deras vänner, att skjutsa, hämta, läsa läxor, fixa mat, lyssna till deras bekymmer, dela deras glädjeämnen, oroa sig för vad de gör och hur de mår. När de äldsta barnen flyttade fanns ju sladdisen kvar hemma, så det gick utan större problem. Men nu måste vi ju hitta ett nytt sätt att leva tillsammans på och det känns oroligt. Vad kan vi göra för att hantera det här bra?
Psykolog Liv Svirsky svarar:
Jag tror att du är långt ifrån ensam med de här funderingarna och de är alls inte konstiga. Tvärtom är det många som oroar sig för just den livsförändring som ni nu står inför och för en del blir den också smärtsam, så att försöka förbereda sig är en god idé.
Till att börja med tycker jag att du ska tala med din man om det här. Delar han dina tankar och din oro eller hur ser han på det här? Tillsammans kan ni då fundera över hur ni vill att era liv nu ska se ut. Vad skulle ni vilja fylla dagarna med? Vad skulle kännas meningsfullt för er? Du skriver att ni har två barnbarn, kanske blir rollen som mormor och morfar något att utveckla? Jag gissar att era barn liksom många småbarnsföräldrar av idag skulle uppskatta er hjälp och er delaktighet med barnbarnen.
Finns det intressen ni vill utveckla? Kurser ni vill gå? Resmål att besöka? Föreningar eller organisationer att engagera er i? Kultur att ta del av eller till och med själv skapa? Kondition och styrka att bygga upp? Plötsligt öppnar sig kanske helt nya möjligheter när tiden är er och ni själva väljer vad ni vill göra av den.
Kanske kan ni för första gången nu resa utan att ha något som tvingar er att komma hem en viss tid, bjuda hem folk mitt i veckan utan att behöva tänka på morgondagens arbete, eller lägga tid på saker som inte alls bidrar till försörjningen utan bara känns intressant och givande i sig själv. Om ni kan så försök att se det som nu sker som en möjlighet.
Jag tycker att ni ska fundera på det här både utifrån perspektivet att ni är ett par, men också var och en för sig. Ni har ju hittills haft varsitt jobb att gå till om dagarna och kanske behöver ni även framöver vissa aktiviteter som ni gör var och en för sig för att båda ska få utlopp för sina intressen.
Om ni har vänner som befinner sig i samma fas i livet kan det ju vara spännande att höra med dem hur de förhåller sig till denna omställning? Kanske kan ni dra lärdom av deras erfarenheter. Och varför inte planera tillsammans med dem hur ni vill ha det.
Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att jag tror du gör klokt i att acceptera din oro inför det nya och att låta den oron hjälpa dig att göra något av detta som känns meningsfullt för dig.
