Jag är 40+ och har valt att inte skaffa barn. Det har resulterat i att ett par relationer gått åt pipan då killen velat ha barn. Jag tror mina föräldrar skäms över mig och mitt val här i livet. De pratar ständigt om mina brorsbarn och allt kul de gör, att de exempelvis ska äta på restaurang nästa gång de ses. De umgås väldigt nära med min bror och hans familj.
Droppen för min del var nog att jag inte blev bjuden på deras bröllop. Varför gör de så här mot mig? Är det för att jag i deras ögon inte passar in i deras fina välartade mall med familj, barn och man? Detta gör ont och ligger och jäser i mig hela tiden.
Jag vill ta upp frågan men vet inte hur jag ska göra eftersom de är svåra att prata känslor med. I deras värld ska man inte säga ifrån, protestera, ha egna åsikter eller sticka ut. För utåt sett ska allt vara så bra! Vad ska jag göra?
Att välja ett liv utan barn är ett val som blir allt vanligare men som fortfarande ganska få väljer. För de allra flesta är att skaffa barn den självklara vägen att gå. Om valet är normstyrt eller inte tror jag många inte ens reflekterar över. Du har alltså valt att reflektera över något som många inte gör, kommit fram till ett beslut som är relativt ovanligt och sedan valt att följa den önskan du har även om den går mot strömmen och till och med har lett till att relationer spruckit. Jag tänker att det visar på en stor styrka och stort mod!
Jag förstår att det måste kännas mycket ledsamt att det beslut du valt och tydligt står för inte respekteras av din familj utan snarare ifrågasätts, även om det sker på ett mer eller mindre outtalat sätt. Du skriver att i din familj är det viktigt att inte sticka ut eller ha egna åsikter. Det måste betyda att du, genom det val du gjort och vågat stå för skiljer dig mycket från övriga familjemedlemmar.
En tanke jag får är om det kan vara så att de agerar som de gör för att de tror att du inte förstått vad det skulle innebära att bli förälder? Att de talar om dina syskonbarn i ett försök att få dig att förstå hur det är att ha barn så att du inte gör ett, i deras tycke, felgrundat val? Kanske vet de inte att du gjort ett medvetet val som du står för? Tror du i så fall att det skulle förändra något om de fick det klart för sig?
Oavsett vad som kan ligga bakom deras agerande tror jag att det vore bra om du tog initiativ till ett samtal med dem om det. Vad tror du skulle hända om du talade om för din familj hur du känner, vad som ligger bakom ditt val och hur det blir för dig när de bemöter dig på det sätt de gör? Är du rädd att det ska göra att de vänder sig ifrån dig ännu mer? Eller skulle det kunna vara så att du genom att tala med dem faktiskt når fram till dem? Är du beredd att chansa för att se om det fungerar?
Eftersom det låter som att det finns en ovana att tala om känslor i din familj är det kanske bra om du noggrant förbereder hur du vill lägga upp samtalet – när du vill att det ska äga rum och vilka du vill ska delta. Har du någon vän som skulle kunna vara ett bollplank för dig i de här förberedelserna? Kanske kan ni till och med rollspela olika scenarier för att du ska vara förberedd på hur du hanterar dem?
Om det känns omöjligt att ta upp detta med din familj i form av ett samtal, vad tror du då om att skriva ett brev till dem där du berättar både om ditt beslut och om din reaktion på deras bemötande och på att du inte blev bjuden på bröllopet? Ibland är brev ett enklare sätt att föra fram ett budskap, nackdelen kan vara att du inte ser vilken reaktion det ger upphov till och inte vet om du får svar på dina frågor.
Avslutningsvis skulle jag vilja säga att jag mycket väl förstår att detta bemötande från din familj gör ont och som du skriver “jäser i dig” hela tiden. Din familj är ju människor som betyder mycket för dig och när personer som är viktiga behandlar en på ett sätt som känns ojuste är det självklart att man blir ledsen.
