Jag är 33 år gammal, gifte mig tidigt och fick barn som 16-åring, vilket är normalt där jag kommer ifrån. Min man var otrogen, vilket ledde till skilsmässa. Jag var sårad och hoppade in i ett annat förhållande med någon som jag trodde skulle fylla i tomheten i mitt hjärta. Men efter fyra år av blindhet från min sida då jag levde i ständig rädsla kantad av misshandel och avundsjuka så lämnade han mig. Jag drabbades av sorg och skamkänsla.
Men jag gick vidare och arbetade hårt tolv timmar om dagen, trots en gammal skada i nacke och rygg som förvärrades. Jag fick ta starka tabletter och tvingades efter några år sluta jobba.
Sedan sju år är jag gift igen och har fått två barn till. Min nye man var helt annorlunda – passionerad, visade känslor och gjorde mig aldrig ledsen. Men så blev han arbetslös, nedstämd och aggressiv. Ibland har han slagit mig och ställt krav på hur jag klär mig, vem jag ska umgås med och hur jag ska tänka.
Jag vill inte ha det så här. Min värk har blivit mycket värre nu när jag känner mig tyngd av alla gamla känslor som poppar upp, rädslor, stress och vrede. Mina yngsta barn ska inte behöva gå igenom det som deras storasyster fått utstå. Jag har packat min väska flera gånger men inte tagit steget utanför dörren. Samtidigt älskar jag honom men håller på att brytas ner inombords av att min kärlek vänds till hat. Han ser inte detta. Vad ska jag göra?
Det låter som att du drabbats av en hel del svåra upplevelser i tidigare relationer och även i den du lever i nu. Du undrar vad du ska göra åt det. Till att börja med vill jag fråga om din man fortfarande slår dig och om det är så att du, och kanske även barnen, lever under hot och skulle behöva komma i säkerhet? I så fall vill jag uppmana dig att ta kontakt med exempelvis kvinnojouren där du bor och be om hjälp och stöd. Att lämna en relation där misshandel pågår är ofta mycket svårt och det är viktigt att få stöd i den processen.
Om de slag du beskriver har upphört och du inte upplever dig vara i fara blir mitt första råd att tala med din man om hur ni har det, om det du upplever som problem och om hur du mår. Förhoppningsvis kan det göra att ni tillsammans kan försöka hitta lösningar. Om du redan provat det utan att det gett önskvärt resultat kanske det vore bättre för er att söka hjälp som par. I en parterapi får ni hjälp att beskriva hur ni ser på er relation och vad som är komplicerat men också formulera era önskemål. Utifrån det kan ni komma närmare de målen eller inse att de inte är uppnåeliga utan att ni måste fundera på andra lösningar.
Parallellt med en parterapi, eller om du inte tror att parterapi är något för er, kanske en individuell samtalskontakt kan vara ett stöd för dig. De upplevelser du har med dig kan du då få hjälp att reda upp, få perspektiv på och lära dig att hantera på ett bra sätt för att kunna gå vidare i ditt liv men också i relationen.
Du skriver att din man har förändrats, är nedstämd och har ångest. Kanske skulle även han behöva en egen behandlingskontakt för att må bättre? Du ställer också frågan om du ska lämna eller stanna i relationen utifrån hur det skulle bli för dina barn. Det kan vara bra att fundera över hur den relation ni nu har upplevs av era barn. Det är inte alltid säkert att det bästa för barn är att deras föräldrar fortsätter att leva ihop. Ibland kan det tvärtom vara bättre att föräldrarna separerar om relationen är dålig. Barnen får då se sina föräldrar må bra igen vilket är viktigt. Hur det är just i ert fall vet du bäst, men kanske är detta ett perspektiv du bör ha med när du funderar på hur du ska agera?
Avslutningsvis, då du skriver att du lider av smärta i kroppen skulle jag vilja råda dig att söka kognitiv beteendeterapi, KBT, som visat sig vara en bra behandling just vid kroppslig smärta där medicinsk behandling inte visat sig ge önskvärt resultat. Hör med din husläkare om det finns möjlighet att få sådan behandling.
