Jag vill fråga om någonting som plågat mig nu på sistone. Det var för sju år sedan som jag lärde känna en man. Han var 20 år äldre än jag. Det var inte bara en bekantskap – jag blev också kär i honom efter en kort tid. Jag träffade honom aldrig så mycket i verkligheten men vi pratade mycket online och några gånger på telefon. Vi är från samma land och han är en underbar person.
Jag ville visa mina känslor och det kändes som om de också blev besvarande. Vi flörtade lite med varandra men på ett fint sätt och vi pratade om mycket annat också. Det var synd att vi inte kunde ses innan han åkte tillbaka till vårt hemland. Strax innan han for förstod han att jag menade allvar. Han trodde inte att en så ung person som jag kunde älska honom. Hade situationen varit annorlunda så skulle han gärna ha velat lära känna mig bättre på riktigt.
Jag ville också flytta dit om jag kunde men eftersom han bodde med föräldrarna så skulle de slänga ut honom om han var tillsammans med en så ung person. Allt detta förstod jag men tyckte ändå det var orättvist, att två personer som tyckte om varandra inte kunde vara tillsammans.
Nu är jag gift och har barn och även han är gift och har barn. Jag valde att inte prata med honom sedan jag gift mig men det gjorde ont till en början att vi inte ens kunde prata som vänner. Så småningom kunde jag hantera den smärtan och kände att jag till slut lyckades tänka på honom på ett sätt som inte påverkade mig negativt. Så gick tiden, jag tänkte på honom som en god vän och allt var jättebra.
Nu kommer jag till min fråga. Helt plötsligt vaknar jag upp en morgon och inser att jag inte kunnat glömma honom. Han bara finns där i mitt hjärta, jag har aldrig glömt honom och kommer inte att sluta älska honom. Jag tror på karma, att vi träffats i ett annat liv och att jag därför fortfarande älskar honom även om åren har gått och var och en har sina egna liv. Jag har börjat tro att han kanske är min tvillingsjäl.
Och ändå – min man är underbar. Han älskar mig och jag älskar honom. Vi gifte oss då vi blev förälskade i varandra. Han är där och gör mycket för mig, så frågan är varför detta har hänt i mitt hjärta? Hur kan allt bara ändras när man vaknar upp en morgon? Vad är det som sker med mig? Hela tiden då jag tänker på detta börjar jag gråta och må dåligt.
Utifrån vad du skriver i ditt brev låter det som att en relation med den man som funnits i ditt liv länge men som nu lever i ett annat land inte längre är möjlig. Stämmer det eller överväger du fortfarande era möjligheter att inleda en kärleksrelation? I så fall måste du nog först och främst besluta dig för vilken relation du ska satsa på och låta växa vidare.
Om du beslutar dig för att stanna i ditt nuvarande äktenskap, så kommer du med största sannolikhet att av och till tänka på den andre mannen. Det är inget konstigt att en person som betytt mycket för dig under en lång tid då och då gör sig påmind i dina tankar och minnen. Tankarna kan väckas av något du gör, ser eller hör, av andra tankar, av drömmar under natten eller till och med av en lukt som du plötsligt känner. Det är helt naturligt och inget konstigt alls. Ibland kanske det känns sentimentalt att tänka på honom och på vad ni kanske kunde ha haft och även de känslorna är helt okej.
Att stänga av tankar däremot är näst intill omöjligt, det vet de allra flesta som försökt. Det betyder att du ibland kommer att tänka på saker som du kanske skulle önska att du inte gjorde och det finns inget att göra åt det, utan det får du bara lov att acceptera. Tillåt de tankarna och känslorna att finnas där, gläds åt den fina kontakt ni hade men gläds också åt den du nu har med din man och er gemensamma familj. Trots dina tankar och minnen kan du fortsätta att lägga din kraft och energi och ditt fokus på din nuvarande familj som du beskriver som viktig och värdefull för dig dag.
