Vi gifte oss unga när vårt första barn var på väg. Jag älskade min man och var lycklig över barnet jag väntade. När vår son var ett år gammal blev jag allvarligt sjuk och hamnade på sjukhus där jag fick stanna fyra månader och genomgå två stora operationer. Vid den tiden träffade min man en annan kvinna som han började umgås med i smyg.
En söndag när vi var på väg ut ringde hon och ville att han skulle komma till henne. Jag ställde honom mot väggen och han bekände att han träffat henne några gånger men det var helt oskyldigt med bara kramar och pussar. Han lovade sluta träffa henne och dum och lättlurad som jag var trodde jag på honom. Fem år senare fick vi en dotter och sedan rullade livet på, både upp och ner.
När vi för ett år sedan båda drabbades av sjukdom orkade min man inte bära sin “hemlighet” längre utan berättade att förhållandet med den andra kvinnan pågått under flera år. Under tiden hade han ljugit för mig om övertid och andra aktiviteter när han i själva verket träffade henne. Till slut tröttnade hon på min man och dumpade honom för en annan gift man. Senare hade hon gift sig men det slutade med skilsmässa efter några år.
Han förnekade att de haft en sexuell relation. Han menade att han aldrig hade tänkt lämna sin familj för hennes skull. Hon var inte den sortens kvinna man vill ha som livskamrat.
Jag tror honom inte. Han har ljugit så mycket för mig. Jag är deprimerad och har fått mediciner av läkare. Jag har varit hos kurator och pratat men inget av detta har hjälpt mig att komma ur chocktillståndet jag hamnade i när han bekände sina synder. Det känns som mitt äktenskap varit en stor lögn. Jag har föreslagit att vi ska gå skilda vägar men min man menar att han älskar mig och vill att vi ska åldras tillsammans. Men jag kan inte lita på honom, allt känns tomt och meningslöst.
Vad ska jag göra? Jag vet inte vad jag ska göra med resten av mitt liv. Jag vet varken ut eller in.
Psykolog Liv Svirsky svarar:
Att efter en lång tids äktenskap få veta att du under ett par års tid var bedragen av din man är naturligtvis både sorgligt och omskakande. Att det får dig att ifrågasätta hela er relation är begripligt, och det låter som att det är i den fasen du just nu befinner dig.
Jag vet inte hur gammal du är och inte heller när detta inträffade och därmed hur länge sedan det är din man avslutade sin relation med den andra kvinnan. Men jag undrar hur du tycker att ni har haft det under era år tillsammans? Du skriver att det varit lite upp och ner, betyder det att ni på det stora hela haft det bra tillsammans och att du är nöjd med er relation? Skulle du vilja fortsätta leva med honom om ni hittar ett sätt att hantera det som hänt?
Jag tror det är viktigt att du går till dig själv och funderar över vad din egen önskan för framtiden är. Om du känner att du vill leva med honom, kan du då förlåta honom för det han gjort? Med “förlåta” menar jag inte att du skulle tycka att det han gjorda var okej, utan snarare att acceptera att det hänt och ta emot att han nu uttrycker ånger över det och en önskan om att leva tillsammans med dig. Tror du att det skulle gå och att du utifrån det kan gå vidare med det här som en del av er gemensamma historia?
Du tar också upp i ditt brev att du inte kan lita på honom längre. Finns det andra saker han också ljugit om? Om han i övrigt varit ärlig mot dig, påverkar det din upplevelse? Vad skulle du önska av honom framöver och vad behöver du för att kunna lita på honom? Det kan vara viktigt för er att tala om det så att både du och din man vet hur ni vill ha det.
Du skriver att du gått i samtal hos en kurator men att det inte gav dig något. Kanske skulle det hjälpa dig att i samtalen fokusera på framtiden, på hur du vill att ditt liv ska se ut framöver och om du vill fortsätta leva med din man? Ibland kan ett sätt att ta sig ur en krisreaktion som den du beskriver faktiskt vara att gå vidare snarare än att tala om det som varit. Jag tror också att det kan bli enklare för dig att återfå balansen om du finner svar på de frågorna.
