Vad ska jag göra? Mina döttrar pratar inte med varandra. Det blev bråk under en storhelg för tre år sedan och sedan dess har de inte haft någon kontakt. Förmodligen fanns det någon irritation tidigare som jag inte märkt, men då kunde vi alltid träffas och umgås som familjer gör.
Döttrarna är mina enda barn. Jag och deras far skildes för länge sedan. Nu är jag drygt 80 år och krasslig. Jag tänker ibland på hur det blir när jag dör, hur mina döttrar ska kunna ta hand om begravning och uppdelning av alla tillgångar. Sådant kan vara svårt även om man är sams.
Jag hoppas att du kan ge mig några råd om vad jag kan göra. Döttrarna behöver ju inte umgås som väninnor, men kunde åtminstone tala med varandra.
Många föräldrar har en stark önskan om att deras barn ska vara goda vänner med varandra. Det kan bottna i egna erfarenheter av att stå nära sina syskon och ha fått uppleva glädjen i det, men likväl i erfarenheter av att inte ha haft syskon eller att ha haft dåliga syskonrelationer och sörjt det.
Syskonrelationer är för de allra flesta människor de längsta relationerna man har i sitt liv. De kan vara något väldigt fint och givande. Vissa beskriver dem som de starkaste och viktigaste relationerna de har.
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att långt ifrån alla syskon har den positiva relationen. Det kan finnas många orsaker till det, till exempel att man är genuint olika trots att man delar gener och uppväxtmiljö, eller att man helt enkelt inte finner relationen intressant eller meningsfull. Lite på samma sätt som man ju inte blir vän med alla man träffar även om man delar vissa saker. Oavsett vilket kan man säga att få lämnas oberörda av de syskonrelationer de själva eller deras barn har eller inte har.
Du skriver att du inte vet om det finns saker som ligger bakom dina döttrars konflikt och som du inte känner till. Har du talat med dina döttrar om deras relation, om situationen såsom den ser ut och om din oro? Kanske är det en bra ände att börja i. Att helt enkelt tala om för dem vad du ser och höra om de vill berätta för dig vad som hänt. Jag tror det kan vara klokt av dig att i så fall vara väldigt tydlig med att du inte kommer att ta parti för den ena eller den andre utan att du vill vara på bådas sida och undersöka om det finns något du kan göra för att hjälpa dem att lösa sin konflikt. Genom att tala med dem var för sig får du kanske pusselbitar som kan leda dig vidare och ge dig idéer på vad som skulle kunna vara nästa steg.
En del syskon som har dålig relation men som båda när en önskan om en bättre relation kan få hjälp i en parterapi. Om du når dina döttrar var för sig och om de visar en önskan om att hitta varandra igen kanske du kan föreslå det för dem? Om de inte själva har de ekonomiska möjligheterna att bekosta det men du har det kan du kanske erbjuda dig att betala för dem.
Om det skulle visa sig att deras konflikt har med dig att göra på något sätt, du som mamma har ju spelat en avgörande roll i deras liv, är du då öppen för att tala även om det med dem? Kanske kan det vara bra för dig att fundera över.
Det kan naturligtvis också vara så att de båda, eller en av dem, tydligt avvisar dina försök och markerar en ovilja mot att närma sig sin syster. Dina döttrar är vuxna och lever sina egna liv samt tar konsekvenserna av sina egna beslut även om det kan väcka både sorg och oro i dig. Om så är fallet har du sannolikt inget annat väl än att respektera det och försöka leva med den sorgen.
Du skriver att du oroar dig för hur de ska ta hand om allt efter din bortgång. Ser du några möjligheter för dig att hantera den oron? En väg att gå kan ju vara att du överlåter åt dem att lösa det bäst de kan och avbördar dig oron för det. En annan väg är att kanske förbereda genom att skriva testamente eller liknande så att möjligheten för dem att råka i ytterligare konflikt angående begravningsplaner eller uppdelning minimeras.
