Jag är en 67-årig mormor i en medelstor svensk stad. Jag har två döttrar och fem barnbarn men tyvärr har jag ingen kontakt med någon av dem.
Den äldsta dottern är 42 år. Hon har tre barn och är skild sedan det framkom att maken förgripit sig på barnen. Mon dotter drabbades av anorexi redan i 13-årsåldern i samband med min skilsmässa. Mina försök att ha kontakt med henne och hennes familj har oftast avvisats under alla år. Jag har ingen kontakt alls med henne nu.
Den yngsta dottern är 37 år. Hon är gift och har två barn, 4 och 8 år gamla. Vi har haft kontakt med varandra men den har upphört på senare år, dels på grund av svärsonen och dels på att jag vid något tillfälle försökte återuppta kontakten med hennes syster.
Jag undrar varför mina barn bara engagerar sig i att ha kontakt med sina svärföräldrar och sina respektives syskon. De har ju inga blodsband alls med varandra. Jag är ensamstående med liten pension. Jag kan ju aldrig ha samma ekonomiska resurser och vara lika generös som svärföräldrarna de gånger vi träffats. Svärföräldrarna har dessutom många barnbarn och barnbarns barn sedan tidigare. Det känns så orättvist, tycker jag, att vara den som hamnat utanför.
Jag känner mig ensam och förbisedd och undrar om jag någonsin kommer att få kontakt med mina döttrar och barnbarn igen. Vad tycker du att jag ska göra? Vad tror du att jag gör för fel?
I ditt brev beskriver du att relationerna mellan dig och dina döttrar inte är bra och att ni inte har någon kontakt. Det här är något som du är både ledsen och frustrerad över, vilket är fullt förståeligt. Hur kan det ha blivit på det sättet? De som sitter inne med svaren på de frågorna är nog bara ni, men kanske är det inte möjligt för dig att få höra dina döttrars versioner? Eller har de berättat det för dig vid olika tillfällen? Finns det bitar i ett pussel som du skulle kunna foga ihop och som skulle ge dig ledtrådar som besvarar dina frågor om varför de valt att bryta kontakten med dig? Kanske är det värt att stanna upp och fundera över det.
Du tar upp att dina resurser är små. Tror du att det är ett av skälen till att dina barn inte vill träffa dig? Kan du i så fall förklara för dem att dina möjligheter är begränsade men att det viktiga för dig inte är att göra saker som kostar pengar utan att bara få umgås med dem? Dina barn är vuxna kvinnor med egna familjer och har sannolikt god förmåga att förstå att förutsättningar kan se olika ut men att umgänge och närhet inte behöver ha något med pengar att göra.
Finns det andra personer runt er som skulle kunna hjälpa dig att förstå dina döttrars agerande och även ge dig förslag på vad du skulle kunna göra för att närma dig dem? Har de kontakt med sin pappa? Är han i så fall en person du kan vända dig till? Eller finns det andra släktingar eller kanske vänner till familjen som kan bidra med kunskap? Kanske kan i så fall en sådan person till och med hjälpa dig att få kontakt med dina döttrar genom att själv prata med dem och/eller vara delaktig i ett samtal mellan dem och dig?
En annan tanke jag får är om dina döttrar skulle tycka det var okej för dig att träffa dina barnbarn även om de själva inte vill umgås med dig. Skulle det i så fall vara något du är intresserad av? Kanske skulle det ge dig en möjlighet att skapa relationer till barnbarnen, relationer som skulle kunna vara viktiga och värdefulla.
Om du inte kommer någon vart med era relationer och känner dig maktlös inför vad som sker skulle jag rekommendera dig att uppsöka en psykolog. Då kan du ge en än mer fyllig bild av situationen. Hur länge den varat, hur förloppet sett ut med de respektive döttrarna, vilka försök du gjort för att närma dig dem och hur du då blivit bemött. Utifrån en sådan fylligare bild kan du förhoppningsvis få fler svar, framför allt på den fråga som avslutar ditt brev.
