Mycket nära vänner till mig har nyligen skilt sig. Sedan några år tillbaka har de haft en del strul i sin relation men jag vet inte så mycket mer än att de på något sätt glidit isär.
Efter skilsmässan har mannen flyttat medan frun bor kvar i huset. Barnen, en dotter som är 7 år och en son som är 11, bor varannan vecka hos sin mamma och varannan vecka hos sin pappa. I alla fall är det tänkt så, men tydligen är det mycket bråk kring det och ibland vet barnen inte var de ska bo nästa natt. Min son, som är vän med deras son, har också berättat att när de lekt hos kompisen har han hört föräldrarna skrika på varandra i telefon, något hans kompis säger händer hela tiden.
Min väninna har beklagat sig om sin före detta man och också berättat att de bråkar mycket och inte kommer överens om nästan någonting. Hon ser att barnen mår dåligt och är ofta ledsna – dottern klagar på magont och pojken har svårt att koncentrera sig i skolan – men hon tycks inte orka hantera det utan är mest upptagen av sin egen kris. Mannen har jag inte kontakt med sedan separationen. Jag tycker det är plågsamt att bevittna och känner så för barnen. Finns det något jag kan göra?
Många par som separerar befinner sig i en livskris då de står inför en genomgripande förändring i livet samtidigt som starka känslor stormar och en eller båda kanske blivit sårade eller svikna av den andre. Tyvärr kommer barn ofta i kläm i de här situationerna, vilket självklart gör att de mår mycket dåligt. Även barnen står ju inför en mycket stor livsförändring där de i många fall ska flytta, börja bo växelvis och ser sina föräldrar må dåligt.
Vissa barn upplever en separation som en form av lättnad om föräldrarna bråkat mycket under en lång tid. Det är plågsamt för barnen och då kan det kännas bättre att bråken tar slut och att föräldrarna bor var för sig, så de kan bygga upp både sig själva och sina liv på nytt. Men även barn som ser det på det sättet upplever krisen, så det är ytterst ovanligt att en separation går smärtfritt förbi.
Det som är viktigt för föräldrar i separation att tänka på är att de, trots att de upphör att vara kärlekspartners, i de allra flesta fall kommer att fortsätta dela vårdnaden om sina barn. Det betyder att de måste samarbeta som föräldrar även om de inte står ut med varandra i andra avseenden. Många föräldrar klarar av det om de hela tiden påminner sig om det. Det vill säga att de hela tiden – i varje möte, samtal eller kontakt försöker ha barnens bästa för ögonen.
Det är också viktigt för föräldrar att inte använda barnen som stöd i sin egen kris. Föräldrar får istället vända sig till andra vuxna för att få den hjälp de behöver. Ofta räcker vänner, syskon och föräldrar långt men om så inte är fallet bör man inte tveka att söka en psykologkontakt.
En del föräldrar faller i fällan att baktala den andre inför barnen. Även det är något man ska avhålla sig ifrån då det skapar en mycket svår situation för barnen som känner sig illojala både om de lyssnar och om de inte lyssnar. De starka känslorna behöver sannolikt ventileras men det måste ske i ett forum där barnen inte blir utsatta för det.
Tror du att du kan uppmana din väninna att söka en psykologkontakt för att få det stöd hon behöver? Kanske kan du också uppmuntra henne att initiera en gemensam kontakt där hon och exmaken kan få hjälp till ett bättre samarbete? Nu då de skilt sig är syftet inte att de ska få det bättre ihop som par, men däremot kan de behöva hjälp för att få till ett fungerande föräldrasamarbete.
Jag tror att du kan göra stor nytta genom att finnas för din väninna, låta henne lufta sina bekymmer och hjälpa henne att orka se barnens bästa. Dessutom kanske du och din familj kan erbjuda barnen en lugn plats att vara på där de får vara just barn och slipper tänka på sina föräldrars kris och där det finns vuxna som just nu orkar se dem och deras behov.
