Nio år har snart gått sedan min äldsta dotter bröt kontakten med mig. Vi har träffats två gånger sedan dess i samband med att hennes syster fick barn men hon har numera brutit helt även med sina syskon. Vi hade förr en mycket nära och tät relation där hon i det närmaste satte mig på piedestal. Men något hände.
Hon har haft det svårt med homosexualitet och övergrepp i sin ungdom, och jag tror inte att hon bearbetat dessa händelser. Hon har sagt att hon inte är arg på oss utan det är bara det, att hon inte orkar med några sociala kontakter. Hon vill bli lämnad i fred och detta vill hon att vi ska respektera. Till en början svarade hon i alla fall, fast väldigt kortfattat, på mina sms men numera lämnar hon dem obesvarade. Jag vill bara att hon ska förstå, att jag tänker på henne och bara vill henne väl.
Jag saknar min dotter så och tänker på henne varje dag. Jag vill att hon ska “komma tillbaka” till oss och jag har inga tankar på ett älta det som varit eller komma med några anklagelser. Vill bara ta upp kontakten igen och gå vidare. Jag vill göra det bästa av vad vi har idag. Jag är nu pensionär sedan ett par år och oroar mig för att jag ska gå bort innan vi “försonats”. Jag förstår inte att inte även hon tänker på det. Kan jag göra något för att få tillbaka min älskade dotter trots att hon inte vill ha kontakt?
Psykolog Liv Svirsky svarar:
När jag läser ditt brev tycker jag att du tydligt förmedlar hur ledsen du är över den situation som nu råder mellan din dotter och er övriga i familjen och hur gärna du skulle vilja återuppta kontakten med henne.
Jag antar att du förmedlat detta till henne men vill ändå fråga dig om du gjort det lika tydligt och direkt som du nu gör i ditt brev? Vet hon hur du saknar henne, hur du oroar dig för hur hon har det och att du inte riktar några anklagelser mot henne? Eller kan det vara så att du varit mer försiktig när du kommunicerat detta till henne? Det är inte ovanligt att det upplevs som svårt att vara tydlig med sin omsorg mot en person som håller en på avstånd.
Avståndstagandet kan ge en känsla av att man stör, är i vägen eller är oönskad och just därför blir man kanske vagare än man egentligen skulle önska. Kan du känna igen dig i det? Desto viktigare i så fall att du än en gång försöker föra fram detta till din dotter.
Att se vuxna barn fatta beslut och välja vägar som man som förälder upplever som negativa kan vara väldigt smärtsamt. Trots det måste du nog respektera de val hon gör och den respons hon ger. Hon är ju en vuxen människa och hon har rätt att göra sina val i sitt liv även om de valen kan vara sådana som du har svårt att se som bra för henne.
Men kanske kan du fråga henne om du får fortsätta att höra av dig till henne och hur hon i så fall vill att du ska göra det. Är det okej om du sms:ar henne en gång i veckan? Får du skriva mail, vykort eller brev? Finns det någon form av svar hon kan tänka sig att ge, kanske bara ett tomt sms som bekräftelse på att hon mottagit ditt, eller vill hon helt avstå från det? Om ni kan hitta en överenskommelse som fungerar för er båda gissar jag att det i alla fall skulle vara ett steg i rätt riktning för dig.
Om du inte får något svar från henne ska du kanske trots allt fortsätta att kontakta henne med viss regelbundenhet. Genom att göra så visar du ju att du finns där och att hon är viktig för dig och jag antar att det är ett budskap du gärna vill fortsätta föra fram. Dina kontaktförsök signalerar också att vägen tillbaka fortfarande är öppen för henne, det vill säga att ni finns där och är redo att ta emot henne så snart hon önskar. Detta är sannolikt värdefullt för henne och förhoppningsvis något hon uppskattar.
