Min systers man dog oväntat för några veckor sedan. Familjerna står varandra väldigt nära och vi umgås mycket så hennes man var därför en viktig person för mig, min man och våra tre barn. Våra barn är alldeles förstörda nu, de saknar sin morbror, undrar var han är, när de kommer ses igen och hur han har det där han är. Barnen är 3, 5 och 7 år gamla så de är ju ganska små.
Min systers barn är lite äldre, 13 och 16 år. De är naturligtvis också ledsna men jag tycker mig se att de förutom sorgen också är rädda och jag tror det handlar om att de så snabbt och utan förvarning blivit av med en förälder och nu är de rädda att något ska hända min syster. Framförallt flickan som är 13 vakar över min syster, ser till att hon äter, frågar hur hon mår, ringer hem från skolan för att höra att mamma är hemma.
Jag är själv förtvivlad över det som hänt och det samma gäller naturligtvis både min man, min syster och våra föräldrar. Mitt i vår egen sorg funderar vi på hur vi ska göra med barnen. Vi vill räcka till för dem men det är inte enkelt när man själv är så ledsen. Jag känner också att jag måste ta hand om min syster som är helt under isen Hon är sjukskriven tack och lov men har svårt att vara ensam och klara ens de vardagligaste sysslor just nu. Vad säger vi till barnen? Hur ska vi prata med dem om det som hänt och om döden? Vi vill vara ärliga mot dem men på ett sätt som de förstår. Och hur kan vi vara säkra på att deras sorg får plats för den är ju också viktig. Om du har några boktips tar vi gärna dem också.
Vilken tuff situation ni befinner er i och vad fint att ni vuxna mitt i allt detta orkar se och fundera över hur ni på bästa sätt ska räcka till för era barn. Att orka med sina barns sorg när man själv är mitt uppe i en är verkligen inte lätt. Då är det värdefullt att det finns andra, släktingar och vänner, som kan ställa upp med allt från det rent praktiska som matinköp till att orka lyssna och ge en kram.
Barns tankar om döden varierar mycket med deras ålder. Små barn förstår det inte alls även om de kanske talar om döden men då mest som en företeelse. Lite äldre barn kan prata om döden på ett ganska konkret sätt, de funderar över vad som händer med den som dött, vad som ligger i jorden. Det krävs viss mognad för att förstå att döden innebär att den som dött faktiskt inte kommer tillbaka, att man inte kommer att ses igen. Det brukar väcka en del funderingar hos barn som kan ställa existentiella frågor men också börja oroa sig för att deras föräldrar, och en dag även de själva, ska dö.
Det som brukar vara viktigt är att man försöker möta barnet där han eller hon är i sin sorg. Små barn kan till exempel vara väldigt ledsna ena stunden för att i nästa stund skratta och leka som om inget hänt. Man brukar säga att barns sorg är randig just av det skälet och det är helt ok att det är så. Låt barnet styra om och när det vill tala och gråta eller leka och skratta. Försök att besvara eventuella frågor på ett sätt som barnet kan förstå utifrån sin ålder och mognad.
Tonåringar däremot reagerar mer som vuxna men kan ta stort ansvar och ibland hålla inne med sin egen sorg om de tror att en annan förälder blir mer ledsen av den. Då kan det vara bra att erbjuda tonåringen någon annan att tala med, kanske någon på skolan eller BUP, men också försäkra dem om att de får vara ledsna och att sorgen inte är farlig även om den gör ont.
Om barn inte vill tala om det som hänt så ställ gärna en fråga till dem om vad de tänker och känner. Det blir en tydlig signal om att barnets tankar och känslor får finnas och får plats.
Det finns flera böcker om sorg och död. “Bröderna Lejonhjärta” av Astrid Lindgren har betytt mycket för många. “Adjö Herr Muffin” av Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm vänder sig till de lite yngre medan “Du är hos mig ändå” av Suzanne Sjökvist, där ungdomar som förlorat en förälder berättar om sina upplevelser, vänder sig till äldre barn och vuxna. Vill du ha fler tips så gå till närmaste bibliotek där du kan få förslag utifrån de olika barnens åldrar.
