Jag är en ledsen, besviken mamma till en 29-årig dotter. Jag och min man är lite äldre – i 60-årsåldern. Vi har gjort allt vi har orkat för dottern. Vi har haft kalas varje år när hon fyllt år och hon har fått gå på många olika aktiviteter. Hon är enda barnet.
Det hör till saken att jag varit inlagd på psykiatrisk klinik några gånger på grund av att jag har säckat ihop. Tydligen har dottern tagit detta mycket hårt. Hon har gått hos kurator och jag till psykiatriker. Vi har dålig kontakt med våra syskon och sitter ensamma till och med på julafton. De sista två åren har vi inte träffat vår dotter. Hon bor bara fem mil från oss. Hon är sambo och har jobb. Ibland skriver hon att hon vill vara ifred. Gör jag fel som skriver till henne regelbundet? Hur ska vi närma oss henne?
Relationer mellan familjemedlemmar är ofta både de mest värdefulla och de mest smärtsamma för när det inte fungerar med dem man älskar mest, då gör det ont. Kanske är det just där du befinner dig nu?
En del barn, även när de till åldern blivit vuxna, behöver under en tid ta avstånd från sina föräldrar. Det kan ligga olika skäl bakom det, kanske behöver barnet göra så för att frigöra sig och starta ett eget vuxet liv. Kanske är det ett sätt att göra upp med saker från barndomen. För många varar det en period och sedan återupptas kontakten, men hur lång den är kan variera och för den eller de föräldrar som blir utestängda är det en både sorglig och smärtsam tid.
Den enda som verkligen vet vad som ligger bakom din dotters val och agerande är ju hon själv men kanske har hon gett dig några ledtrådar under åren? Att förstå varför hon gör som hon gör kan, även om du inte anser att hon har rätt, göra det lättare för dig att stå ut med det. Fundera över vad hon angett för skäl till sitt agerande. Kanske kan din man hjälpa till att förstå henne.
Du skriver att du under perioder av din dotters uppväxt mått psykiskt dåligt, något som tagit henne hårt. Att som barn växa upp med en sjuk förälder väcker många känslor, vanligt är oro, ilska, besvikelse och skuld. Barnets reaktion står inte alltid i proportion till förälderns sjukdom och det är inte säkert att föräldern förstår eller orkar hantera barnets reaktion då. Kanske finns det saker relaterat till din sjukdom som du och din dotter skulle behöva reda ut nu för att hitta tillbaka till varandra?
Finns det någon som du tror skulle kunna hjälpa dig att få kontakt med din dotter? Någon gemensam vän, en släkting eller kanske hennes sambo? En person som kan försöka hjälpa er att inleda ett samtal och som kanske kan vara med er i samtalet inledningsvis?
Ett annat alternativ kan vara att gå i samtal tillsammans. Kan de vara något för er tror du? Tillsammans med en psykoterapeut kanske ni kan tala om både det som varit och det som är nu och ni kan försöka komma på hur ni ska närma er varandra på ett sätt som känns okej för er båda. Det kan handla om att din dotter behöver få säga saker till dig som hon inte sagt eller behöver få svar på frågor som hon inte tidigare kunnat eller vågat ställa. Kanske kommer det behöva ske i mycket små steg, men även små steg är steg som leder mot målet.
Du frågar om du ska fortsätta skriva till henne regelbundet. Spontant skulle jag svara ja på den frågan då jag tror det är ett bra sätt för dig att visa henne att hon, oavsett hur hon beter sig mot dig, alltid är viktig för dig och att du alltid finns där för henne. Naturligtvis kan du ställa frågan direkt till henne också för att se hur hon då väljer att svara. Risken finns dock att hon svarar att hon inte vill att du ska skriva fast hon innerst inne faktiskt vill det. Ett alternativ är att du skriver till henne att du kommer att fortsätta skriva till henne för att hon är så viktig för dig och vill hon inte läsa dina brev kan hon välja att inte göra det. På så sätt visar du tydligt att du inte vill bryta kontakten med henne men det står henne fritt att välja hur hon vill göra.
